Maxade nyheter

Max von Schlebrügge går inte till Porto. Trots allt. Trist för Max som har förtjänat några år ute i Europa. Men han går säkert i vintertransfern istället. Tråkigt för Bajens klubbkassa som gott hade behövt ett tillskott. Men det är skönt för oss som vant oss vid att ha en stabil Max i backlinjen. Och Magnus kan fortsätta att drömma om Uma.

Borgerlig historierevisionism

Jag har inte läst Aleksander Kans bok Hemmabolsjevikerna - Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914-1920. Men det är inte heller om den jag tänker skriva. Istället tänkte jag passa på att kommentera Svenska Dagbladets aningen tendensiösa recension av boken och historien. I artikeln drivs tesen att socialdemokratin hade ett tvehågsen inställning till demokratin medan högern (!) var demokratins verkliga förespråkare. Vad sägs om den här meningen:

"När det gäller väsentliga inslag i den moderna demokratin - rättsstatlighet, konstitutionalism, medborgerliga fri- och rättigheter - var högermännen mera pålitliga försvarare än socialdemokraterna."

Vän av ordning skulle ju hävda att småsaker som typ rösträtten var en ganska central del av demokratiseringen av Sverige. En fråga där högermännen visserligen var pålitliga. Men knappast när det gällde att genomföra den. 1928 sa till exempel den pålitlige högermannen och senare högerpartiledaren Jarl Hjalmarsson att "konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp." Åtta år efter den allmänna rösträttens genomförande.

Men tesen i artikeln är alltså att socialdemokraterna hade en "oklara hållningen till demokratin" på 1910-talet. En oklar hållning till något som alltså inte existerade vid tidpunkten. För att förstärka den här bilden använder man Hinke Bergegren och hans beryktade uttalande om "småmord" som politiskt medel. Det som inte framgår i artikel är att Bergegren ska ha sagt det här på den socialdemokratiska partikongresssen 1891. Och om man läser Hans Langerbergs biografi över Bergegren Små mord, fri kärlek (förövrigt som Kans bok utgiven på Carlssons förlag) finner man att det faktiskt finns ganska lite som tyder på att han verkligen sa det han anklagades för. Det finns till exempel inget diskussionsprotokoll från kongressen. Istället handlar det troligen om en tidig variant av spin där partiledningen med Hjalmar Branting och Axel Danielsson i spetsen planterade uttalandet i tidningen Social-Demokratens kongressreferat som en del i försöken att rensa ut de element inom partiet (framförallt inom det första ungdomsförbundet, de så kallade ungsocialisterna) som med Hinke i spetsen drev mot en allt mer anarkistisk hållning. Hinke suspenderades sedan ur partiet 1906 för att sedan 1908 uteslutas av partikongressen.

Sedan kommer frågan om socialdemokratins förhållande till den ryska revolutionen. SAP:s splittring 1917 kopplas direkt ihop med "bolsjevikrevolutionen", men faktum är att Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) bildades redan på våren det året (det vill säga långt före oktoberrevolutionen). Och de frågor som ledde till splittringen var snarare synen på militarismen och partidisciplinen. Utbrytarminoriteten (med det andra ungdomsförbundet, ungdemokraterna som kärna) var motståndare till båda delarna. Den ryska revolutionen kallade SAP:s ledande marxister Rickard Sandler och Gustav Möller för ett förkapitalistiskt återfall. SSV valde dock att närma sig dock de ryska bolsjevikerna, antog 1921 Kominterns 21 teser och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Moskvastyrningen fick den naturliga följden att stora delar av partiet bröt sig ut eller blev uteslutna och i omgångar återvände till SAP.

När man läser artikeln får man känslan av att Hjalmar Branting ensam skulle ha styrt socialdemokratin från att ha varit diktaturförespråkare till att bli demokrater. Det socialistiska målet blir i artikeln till ett bevis på detta diktaturförespråkande. Men om man läser vad den svenska socialdemokratins pionjärer sa och gjorde så fanns demokratin som en röd tråd i allting. Men att i det fördemokratiska överhetssamhälle som Sverige var fram till och med tiotalet helt räkna bort den väpnade revolutionen som metod hade varit lika märkligt som att ANC skulle ha avstått från möjligheten till väpnad kamp. Men en samhällsomvandling på fredlig väg har alltid varit socialdemokratins huvudspår. Men samhällets demokratisering har inte kommit gratis och Branting sa redan i det så kallade Gävletalet 1886 att

"[h]ärmed är dock naturligtvis inte sagt att vi under alla förhållanden skulle vilja förbinda oss att gå den väg våra motståndare kunna behaga kalla laglig; väl att märka, det är de själva, som stiftat lagen.

[...]

Vill emellertid överklassen respektera folkviljan, även när den fodrar upphävandet av dess egna företrädsrättigheter, så icke blir det socialisterna, som i onödan vädjar till våldet. Men första förutsättningen för en fredlig arbetarrörelse är, att den skall ha några medel att göra sig gällande. Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan köpa sig avveckling medelst administration, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol"

Det priset betalade bourgeoisin och den politiska högern när de under hotet av revolution till slut gick med på den allmänna rösträtten. I och med detta försvann också behovet för arbetarrörelsen att använda sig av det revolutionära hotet. Det var alltså inte så att socialdemokratin gick från att ha en vacklande till en pålitlig syn på demokratin. Den var pålitlig hela tiden. Det som hände var att den svenska borgerligheten anslöt sig till demokratins idéer. Knappast villigt och ideologiskt. Men de accepterade den åtminstone reelt. Att det sitter folk på någon småborgerlig kulturredaktion på 2000-talet och ondgöra sig över den svenska arbetarklassens strävan efter människovärde i totalitärt samhälle gör att det vänder sig i magen på mig.

Joel och Markus bloggar

Det är dags för ytterligare några bloggtips. Idag blir det två socialdemokratiska bloggar (om än ganska olika).

Dels är det Joel Malmqvists blogg. Joel befinner sig sedan en knapp vecka i Michigan som utbytesstudent. Vilket dock inte märks på bloggen där det skrivs om trängselavgifter och sovjetiska kärnvapenofficerare. Annars har Joel suttit i i socialdemokratiska studentförbundets styrelse och svarat på brev åt GP. På Joels 25-årsfest kallade jag honom i ett hastigt påkommet tal för "den goda högersossen". Detta av anledningen att när åsiktsskillnader inom den socialdemokratiska ungdoms- och studentrörelsen gärna ger upphov till bitterhet och misstänksamhet är Joel genuint intresserad av att diskutera politik. Även med de som har en annan åsikt än han själv. Vilket ofta leder till att man faktiskt märker att man oftare än vad man kan tro har hyfsat lika åsikter. Dessutom gillar han sånt där som interndemokrati. Vilket inte alltid är fallet.

Den andra bloggen tillhör Markus Blomberg. Markus är ordförande för det blodröda SSU Malmö i Skåne och skriver om folkrörelsearbete, ideologi och kommunalpolitik. Bland annat. Båda bloggarna är hursomhelt klart läsvärda och hamnar i min länklista!

Max till Porto?

I de arla morgontimmarna upptäckte jag att det låg ett nyhetsbrev från Hammarby Fotboll i inboxen. Det är inte så långt så jag publicerar det i sin helhet:

Hammarby Fotboll bekräftar på tisdagskvällen att klubben fört långtgående diskussioner med företrädare för portugisiska storklubben FC Porto angående en försäljning av Max von Schlebrügge. Hammarby Fotboll återkommer i samma stund som en eventuell slutgiltig överenskommelse träffats mellan klubbarna samt mellan FC Porto och Max.

Jag förstår helt plötsligt vad den stora kommande nyheten som jag hörde viskningar om efter Elfsborgsmatchen är för något. Kan man hoppas att Bajen kan fixa en åttasiffrig prislapp den här gången? Max har ju faktiskt två år kvar på kontraktet och vi skriver idag transferfönstrets sista dygn. Men det är väl bara önska Max lycka till och hoppas att han kommer tillbaka till (nya) Söderstadion (som Bosman) efter några framgångsrika år i Sydeuropa.

Även Grönvita sidan upp och Tigerrandigt skriver om den troliga övergången.

Mer beige än grönvit

Gårdagens match mellan Bajen och Elfsborg var en beige tillställning som slutade 0-0. Resultatet innebär att Bajen är avhängda i guldstriden. Nu gäller det att satsa på en Royal Leauge-plats istället. Det positiva är att Bajen var det minst usla laget på plan igår och att det nu är åtta omgångar i rad utan förlust. Man får vara glad för det lilla. Nu är det tre veckor till nästa hemmamatch, precis som efter den fruktansvärda Geflematchen. Hoppas att vi kan få en likadan skjuts som vi fick då av den långa bortavaron från Söderstadion.

Annars är det ju tråkigt att vissa element dras till de allsvenska arenorna med syftet att sabba för de omkringstående supportrarna med sitt asociala beteende. Kasta ut dom från läktarn!

Förövrigt vill jag bara påpeka att jag finns med i länkkategorin "Semi-grönvita bloggar (guilt by association)" hos Grönvita sidan upp. Det är mer än man kan säga om hur det är hos vissa andra.

Smart klipp av Centern

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa om Centerpartiets försäljning av sitt tidningsbolag. Hade det varit SAP som hade sålt A-pressen (om vi leker med tanken att den hade livet och hälsan) hade jag varit kritisk. Men från ett centerpartistiskt perspektiv tror jag att det är ett helt riktigt val. Detta av tre anledningar. För det första för att Centerpartiet verkar säkra ledarsidorna. De behåller alltså viktiga opinionsbildande och idéutvecklande kanaler och organ. För det andra har Centerpartiet "förborgerligats" under de senaste åren och delar i allt större utsträckningen en allmänborgerlig ideologi. Därmed spelar det allt mindre roll att någon annan har kontroll över nyhetsplats. För en socialdemokratisk tidning hade det här varit ett större problem. En ägare med andra intressen hade kunnat dränka en socialdemokratisk ledarsida med opinionsbildande journalistik på nyhetsplats. För det tredje är givetvis en dryg miljard ett enormt kapitaltillskott för ett parti som med raska steg går från att vara ett stort folkrörelseparti till att knappt vara ett valmansförbund. Smart, Centerpartiet.

Klart att det handlade om socialism*

Kapitalets tankesmedja Timbro har av någon outgrundlig anledning publicerat en rapport om vad som hade hänt om Rudolf Meidners ursprungliga förslag till löntagarfonder hade förverkligats. Eftersom det är Timbro som har gett ut rapporten Ett Sverige med Meidners löntagarfonder - vad skulle ha hänt? går det givetvis åt helvete. Det hade varit en gnutta sensationellt om kapitalets ideologiproducenter hade kommit fram till något annat. Hurvida deras uträkningar stämmer eller inte överlåter jag åt någon annan (det finns förövrigt lite excelfiler med företagsdata här). Vad som är intressant är att Timbro bemödar sig med att skriva rapporten. År 2005! Den omedelbara anledningen verkar vara Rudolf Meidners nyutkommna bok Spelet om löntagarfonder. Men varför man gör en så ambitiös "recension" av en nittioettårig pensionärs memoarer är inte helt klart. I rapporten nämns dock att

"det finns en gryende vänster som länge tjusats av Meidners löntagarfonder och som diskuterar olika former för att 'demokratisera' ekonomin. Det är heller inte den stenkastande vänstern som deltar i den diskussionen, utan mer intellektuella personer i arbetarrörelsens utkanter med betydligt större inflytande på debatten och vänstern i stort."

Dessa mer intellektuella personer återfinns enligt en fotnot bland annat kring Tidskriften Fronesis, Arenagruppen och LO-idédebatt. Dessutom är de uppbackade av bland annat Göran Greider. Och visst stämmer det. Men det är ju som de skriver inte ett intresse som flammat upp i år. Fronesis hade Demokratisk ekonomi som tema för sitt första nummer 1998, Arenagruppens intresse för löntagarfonder är väl mest sammankopplade med Meidners ovannämnda bok (för jag kan inte påminna mig att det drivits en särskilt djup diskussion om dessa frågor därifrån), LO-idédebatt har med största säkerhet från och till berört ämnet ekonomisk demokrati (förövrigt ett begrepp som finns i alla LO-förbundens portalparagrafer), Göran Greider tog upp idéerna i sina böcker Rudolf Meidner: skärvor ur ett nittonhundratalsliv (1997) och Arbetarklassens återkomst: om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken (1998), CH Hermansson gav för några år sedan ut Företagens makt och makten över företagen som liksom vänsterpartiets intressanta skrift Vänstern, ägande & makten - en strategi rörde sig i samma vatten som Meidner. Men är det verkligen det här som får Fredrik Erixon och Per Hortlund att börja ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning? Den intellektuella vänstern i Sverige har ju diskuterat de här frågorna i åtminstone nittio år (jag håller till exempel precis på att läsa Ernst Wigforss' skrifter om industriell demokrati från tjugotalets början - fast jag vet inte om jag tillhör de mer intellektuella personerna i arbetarrörelsens utkant?) och Meidners idéer har varit en viktig del av dessa diskussioner sedan det begav sig på sjuttiotalet.

Nej, det måste finnas något annat bakom - en genuin rädsla för att Meidners idéer ska återvända till den offentliga debattens huvudfåra i uppdaterad form kanske? En rädsla som i såfall är befogad i Svenskt Näringslivs korridorer. För visst handlar det om socialism. Demokratisk socialism, med stolthet och med glädje! Vi som gärna ser hela samhällets demokratisering tackar hursomhelst Timbro för draghjälpen med att få upp frågan på bordet igen.


*) Rubriken är ett svar på Svenska Dagbladets ledarrubrik lördagen 27 augusti 2005: Visst handlade det om socialism.

Jag är med i SSU

Jag har visserligen trott att jag varit medlem i SSU i flera år (jag har bevisligen varit med i föreningar som tillhör SSU). Men när de där beryktade breven skickades ut i våras om man ville kvarstå som medlem eller inte fick inte jag något. Jag har visserligen aldrig fått Kamratposten heller. Men jag har inte tyckt att det varit en så stor förlust. Jag mejlade hursomhelst SSU:s centrala medlemsregister för drygt fyra månader sedan (18/4) och frågade om jag var medlem. Igår (!) fick jag ett mejl där de talade om att jag inte fanns i registret. Ibland alla luftmedlemmar i registret är alltså jag en riktig medlem utanför registret. Nu har jag hursomhelst skickat in mina uppgifter. Jag är en riktig medlem, på riktigt! Fast med min oflyt innebär väl det att jag blir dubbelregistrerad eftersom jag gick med i SSU Stockholms "veteranklubb", SSU Central i våras.

Klasskamp på 1300-talet

Jag har precis läst klart Rosens namn av Umberto Eco. En filosofisk, intelligent och underhållande medeltidsdeckare skulle man väl kunna kalla den. En av de saker jag finner särskilt intressant med boken är den bakgrund som den utspelas mot, konflikten mellan å ena sidan kejsare, feodalherrar och kloster, och påve, sekulärkleresi och det framväxande italienska handelskapitalet å den andra sidan. Kort sagt, de första sammanstötningarna mellan feodalism och kapitalism. Även om det inte verkar erkännas av de lärde (Lars Gustafssons efterord nämner inget i den riktningen) så står romanen på en historiematerialistisk grund. Den stora teologiska tvistefrågan i konflikten cirkulerar kring hur vida Jesus hade egendom eller bara nyttjade egendom. En fråga som blir brinnande aktuell när det i de italienska städerna växer fram en ny klass av handelsmän som – till skillnad från det som var gängse i det feodala samhället – eftersträvar att kunna köpa och sälja egendom. Den feodala samhällsordningen företräds av franciskanernas fattigdomsideal som inte tillåter ägande i den mening vi tänker oss det. Allt tillhör Gud. Människan kan bara nyttja egendomen. Boken bygger upp en fantastisk bild av vad som händer med överbyggnaden när basen förändras. Så läs och begrunda. Och även om ni inte är lagda åt marxistisk litteraturanalys så är det en fantastisk roman och deckare!

Själv tror jag att jag ska ge mig i kast med Terry Eagletons Marxism and Literary Criticism bara för det.

En progressiv röst mindre i debatten

KG Hammars aviserade avgång är trist. Han är en progressiv röst i debatten som inte tvekar att säga vad han tycker och att ta ställning för de svaga i samhället. Att KG står på rätt sida i kampen illustreras på ett utmärkt sätt av följande citat från Sveriges televisions hemsida:

"Men engagemanget har inte tagits väl emot överallt. Stödet för den kontroversiella utställningen Ecce Homo resulterade i att påven ställde in ett planerat möte med Hammar. Han har kallats vänstermegafon av förre moderatledaren Bo Lundgren och vänsterpopulist av förre kd-ledaren Alf Svensson. Bland kritikerna finns så skilda krafter som den katolska biskopen, Israels förre ambassadör Zvi Mazel, journalisten Göran Skytte, Sverigedemokraterna och Liberala ungdomsförbundet."

En man med sådana motståndare måste vara en kamrat till mig. Jag hoppas att KG bestämmer sig för att vara en väldigt aktiv ärkebiskop emeritus. Hans röst behövs.

Ytterligare ett kapitel

I förra veckan skrev jag att jag skulle vilja läsa en biografi över Fredrik Reinfeldt. Nu har ytterligare en beståndsdel i en sådan biografi börjat formera sig. Socialdemokraterna i Stockholms län har publicerat rapporten Reinfeldt på riktigt: Fredrik Reinfeldts Täby - "Sveriges mest moderata kommun". Rapporten är en genomgång av den kommunala politiken i Täby med allt vad det innebär av privatiseringar, tunn demokrati och ekonomiska murar mot de som inte är önskvärda i kommunen. Vad som saknas i rapporten är dock det faktum att Täby i sin vilja att vara en etniskt och klassmässigt homogen oas inte har något överenskommelse med Integrationsverket för att ta emot flyktingar.

Men hursomhelst, ytterligare ett utkast till kapitel i biografin över Fredrik Reinfeldt. De utkast till kapitel som nu finns är:

När ska media börja granska Reinfeldt? av Peter Gustavsson som går igenom Reinfeldts ideologiproduktion.

LO-ekonomernas rapport Vad vill egentligen moderaterna? som granskar moderaternas ekonomiska politik.

Och nu alltså Lenets rapport Reinfeldt på riktigt: Fredrik Reinfeldts Täby - "Sveriges mest moderata kommun".

Dessutom skulle jag gärna se ett kapitel om Reinfeldts tid i MUF och de konflikter som fanns där, och ett kapitel om den moderata plastikoperationen till det "nya arbetarepartiet". Bland annat. Finns det möjlighet att putsa upp dessa rapporter/artiklar och ge ut dem i pocket lagom till årsskiftet?

Finns det medelålders jazzmusiker?

Kom precis hem efter en kväll på Glenn Miller Café med Fredrik Norén Band. Det var väldigt, väldigt bra. Har ni chansen att höra dom så passa på. Fast det var en sak jag kom att tänka på. Finns det några medelålders jazzmusiker? Går man på jazzspelningar så är artisterna antingen mellan 20 och 30 år eller över 50 år. Är det livet som tränger sig på? Att det är OK att lira jazz när man är 23, men när man är 33 måste man börja se om sitt bo. Familj, villa, volvo, vovve... Usch vad jag känner mig gammal!

Inga pigor till överklassen, låt dem städa de egna dassen!

Tjänsteföretagens lobbyorganisation Almega är i farten igen med ytterligare en undercoverdebattartikel. För några dagar sedan var det Aftonbladet Debatt och en "piga" och nu är det en "socialdemokratisk" kvinna från lenet på DN Debatt. Båda artiklarna har med olika skicklighetsgrad försökt göra pigavdragen till en klasskampsfråga, dels genom att argumetera att det är bättre att skapa en skattesubventionerad tjänsteklass av pigor än att dessa går arbetslösa, och dels genom att argumentera för att "reformen" ska befria arbetarklasskvinnorna från oavlönat arbete. Grundtesen i Kerstin Olssons (lenetsossen) argumentation är att jämställdhetsarbetet har gått i stå sedan sjuttiotalet (utbyggnaden av barnomsorgen, maxtaxa, pappaledighet och sådana småsaker har tydligen inte ägt rum). Därför ska man

"[p]rofessionalisera arbetet, skapa utbildningar, subventionera tjänsterna från samhället så att alla får möjlighet att efterfråga dem!"

Jag har liksom många andra jobbat som städare. Det finns alltså redan en professionell kår av städare och - tro det eller ej - det har inte växt fram någon efterfrågan på utbildningar. Vi kommer inte att se högskoleutbildade "hygientekniker" (annat än de som på grund av rasistisk strukturer inte får jobb som matchar dess utbildning). Det är också smart av Olsson att lyfta fram barnfamiljer och pensionärer som de som kommer att kunna utnyttja dessa tjänster. Faktum är att folkpensionärer med största sannolikhet inte kommer att ha råd att utnyttja dessa tjänster iallafall. Vill man hjälpa pensionärerna är en satsning på hemtjänsten bättre än att subventionera medel- och överklassens hembiträden. Olsson vill också få det till att hennes förslag skulle frigöra kvinnan. Hon skriver:

"[S]varet på frågan om vem som ska städa hemma hos städerskan/städaren [är] att en annan städerska/städare gör det. Precis som svaret på frågan om vem som tar hand om barnskötarens barn är att en annan barnskötare gör det."

Det här argumentet missar helt sitt mål eftersom "reformen" inte kommer att frigöra kvinnan från hushållsarbete. Istället ska en annan kvinna göra det, en kvinna från arbetarklassen. "Reformen" leder alltså till att männen kan köpa sig fria från städning, barnpassning och tvättning. Olsson försöker använda en socialistisk feministisk retorik för att underlätta livet för medel- och överklassmän. Sedan kommer den gamla drapan om att subventionerna skulle leda till en jättelik ny vit sektor. Något som inte hände i till exempel Finland. Varför medel- och överklass skulle betala - säg - 100 kronor i timmen för en "professionell" städare, när man kan köpa en polska svart för 30 kronor är oklart?

Ska vi använda skattepengar för att skapa arbetstillfällen (vilket vi ska) är det bättre att satsa dem där de behövs. Vi behöver fler anställda i vård, skola och omsorg. Fler anställda på dagis, fler anställda på sjukhus, fler anställda i hemtjänsten. Kort sagt, fler anställda där våra skattepengar gör nytta. De som kommer att utnyttja subventionerade pigtjänster är de som i stor utsträckning redan har råd med dem. De som kommer att tjäna på "reformen" är tjänsteföretagen.

Vilket för oss till frågan varför är det så stort tryck från kapitalet att subventionera den här typen av tjänster. Det hela är ganska enkelt. Sverige är idag ett tjänstesamhälle. Det betyder inte att industrin eller jordbruket producerar mindre idag än när vi var ett industri- eller jordbrukssamhälle. Tvärtom. Men det är färre som arbetar i dessa sektorer. Och dessa sektorer kommer inte att växa nämnvärt i Sverige. Den sektor där kapitalet kan expandera i är istället tjänstesektorn. Kraven på privatiserade sjukhus och skolor är en del i samma strategi. Men tjänstesektorn är en ganska olönsam sektor eftersom produktivkrafterna inte kan utvecklas på samma sätt som i jordbruket och industrin. Städning och utbildning är även fortsättningsvis något som kommer att kräva mänskligt arbete. Eftersom arbetskraften tar en så stor del av omsättningen blir mervärdet begränsat. Det måste tas någon annanstans ifrån. Svaret blir att man vill ta det från samhällets gemensamma kassa istället genom till exempel subventionerade pigor och skolpeng.

Men visst är det i tjänstesektorn som framtidens arbeten kommer att finnas. Men lösningen ligger inte i subventionerade pigtjänster eller att privatisera skolor och sjukhus. Istället gäller det att lösa problemet med hur vi ska kunna överföra ekonomiska resurser från mervärdesskapande delar av samhället (industrin) till de delar som behöver dem (skola, vård och omsorg). Men det är en annan och mycket större fråga.

Men man måste erkänna att Almega är skickliga.

Mr X = Mr Paulinho

Det måste utan tvekan vara dagens största nyhet - Paulinho har skrivit på för Bajen! Paulinho har under sina tre säsonger i Örgryte gjort 33 mål (på 83 matcher). Efter det att radarpartnern Afonso Alves försvann till Malmö FF har det gått lite på tomgång för Paulinho i Örgryte ("bara" sju mål hittills i år). Men nu när ha får komma till mäktiga och spelskickliga Bajen blir det nog riktig fart på målgörandet. Ska vi säga att han gjort 10 baljor för Bajen när allsvenskan är över? Jag tror att Bajen äntligen har hittat sin Mr X.

Sedan tidigare är också mittbacken och tydligen finska ligans bästa spelare - Joakim Jensen från HJK Helsingfors - klar. Med tanke på dessa nyförvärv och senaste matchen mot Helsingborg kan det bli en riktigt rolig höst på Söderstadion. Jag har tidigare pratat om Royal Leauge-plats. Nu kanske vi kan börja tala om UEFA Cup-plats?

Vad har MUF mot småföretagare?

På MUF:s hemsida kan man hitta en länk till en kampanj som kallas McDonald´s åt Hornstull - för säkerhetens skull!. Eftersom jag bor i Hornstull och dessutom gärna äter hamburgare både på Blondie's och på Grillen utanför (alldeles för ofta tyvärr) undrar jag varför moderata ungdomsförbundet tycker att det är viktigare att multinationella företag etablerar sig än att småföretagare gör det. Är det så att MUF trots allt prat om entrepenörsanda egentligen bara går storkapitalets ärenden. Kampanjen snärjer också in sig i ett märkligt resonemang om frihandel som argument för varför vi ska ha en McDonalds i Hornstull (som om det går en tullgräns någonstans vid Zinkensdamm). Dessutom borde det väl vara så att tillgång och efterfrågan avgör om McDonalds vill etablera sig i Hornstull. Den osynliga handen och allt det där. Märkligt MUF! Först stöd till förespråkare av ett totalitärt Iran, och nu en företagarfientlig kampanj. Ur led är tiden, eller?

MUF:s konservativa fraktion byter namn

Snubblade som av en slump över Mörkblått Värns (MBV) hemsida. Det visar sig dock att Mörkblått Värn sedan i måndags heter Unga Konservativa Moderater (UKM). MBV/UKM verkar hursomhelst vara MUF:s konservativa fraktion. Och här kan man verkligen tala om fraktion, med egna kongresser som kallas riksting och förbundsstyrelse som kallas riksråd ;-) Och mörkblått är det, med artiklar om hur neddragningarna i försvarsbudgeten är att jämföra med landsföräderi och länkar till shahtrogna iranska rojalister (för den som vill läsa mer om vad Shahens hemliga polis SAVAK tog sig för kan läsa här). Vad har MUF för position när det gäller fraktionsverksamhet?

En bok jag skulle vilja läsa

Att vilja läsa böcker som inte finns är kanske lite märkligt när man faktiskt inte hinner läsa de böcker som finns som man vill läsa. Men en bok jag skulle vilja se är en biografi över Fredrik Reinfeldt, gärna i antologiform och gärna direkt i pocket. Där skulle man kunna läsa om konflikterna i MUF, om Fredriks litterära produktion och ideologiproducerande (idéerna i Det sovande folket skulle behöva spridas till det "sovande folket"), om det reinfeldtska Täby, om den New Labour-inspirerade kosmetiska plastikoperationen av moderaterna, om moderaternas politik efter att de blev "det nya arbetarepartiet" och annat intressant. Finns det några som skulle kunna skriva en sådan biografi, och finns det några som kan ge ut den?

Var är de borgerliga republikanerna?

Idag damp kallelsen till Republikanska föreningens årsmöte ner i brevlådan. Jag har varit (en väldigt inaktiv) medlem sedan föreningen bildades i princip, och tycker att den varit ett trevligt avbrott i blockpolitiken (som jag annars inte har något emot). Ibland är det skönt att ha åsiktsgemenskap med liberaler också. Därför är det lite trist att se att det inte finns en enda borgerlig rikspolitiker i förslaget till ny styrelse (valberedningens ordförande är folkpartistisk politruk så det beror säkert inte på någon vänsterkupp). Däremot finns det tre riksdagsledamöter från vänsterblocket - Hillevi Larsson (s), Veronica Palm (s) och Mats Einarsson (v) - i förslaget. Det är synd tycker jag. För ett demokratiskt statsskick är väl inte bara en fråga för socialister? Nog finns det väl åtminstone en liberal riksdagsledamot som tycker det är fel att statschefen tillsätts genom avel. Förre ordförande Birgitta Ohlsson (fp) tycker jag gjorde ett bra jobb. Och även om hon känner att hon gjort sitt så borde det väl finnas någon borgerlig riksdagsledamot som kan ta upp hennes fallna mantel?

Att jobba som ombudsman/föreningssekreterare för Republikanska föreningen skulle dessutom vara ett kul jobb. Det finns mycket att göra (Sverige är ju trots allt långt ifrån att vara en republik än!). Hör av er om ni får ekonomi att anställa en ombudsman!

Vänsterfokus?

Jag skrev i tisdags om den kommande veckoslutsnyhetstidskriften Fokus som riktar sig till ”en samhällsintresserad allmänhet”. Att de som driver projektet tror på det är inte så konstigt. Men av vad jag hört av kommentarerna så verkar de flesta ”experterna” dock överens om att det blir svårt för ett sådant projekt att överleva. Jag är nog beredd att hålla med. Sverige har ju trots allt ett ganska väl utvecklat läsande av dagstidningar. Och vad skulle ytterligare ett borgerligt veckoslutsalternativ tillföra? Det kanske är just i den frågeställningen som man skulle kunna hitta lösningen för en veckoslutsnyhetstidskrift? Sverige behöver inte DN i veckotidningsformat eftersom den kommer ut sju dagar i veckan i alla fall.

Vad Sverige skulle behöva är ett livskraftigt mediaalternativ till vänster. A-pressen* för en tynande tillvaro, ofta ägd av sina borgerliga grannar. Till ”vänster” om socialdemokratin finns det några små kämpande tidningar – vänsterpartiet närstående Flamman och syndikalisternas Arbetaren. Men dessa tidningar kommer förmodligen aldrig att vara de tidningar som en ”en samhällsintresserad allmänhet” söker sig till. Nej, ett mediaalternativ till vänster måste vara i huvudsak socialdemokratiskt (de enda som skulle kunna finansiera ett sådant projekt är dessutom LO).

Det här är inga unika tankar. I Skåne har idéerna om en socialdemokratisk veckoslutstidning funnits sedan Arbetet lades ner 2000 (läs en intressant artikel av Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson om detta i Socialistiskt Forum). Försöket föll dock på en bristande vilja hos rörelsen centralt att gå in med kapital.

Bernhardssons förslag är att veckoslutstidningar ska ges ut parallellt i Stockholm, Göteborg och Skåne. Det är ju en idé. Det skulle definitivt kunna spegla det lokala på ett hyfsat tillfredställande sätt. En annan idé skulle vara att just skapa en landsomfattande nyhetsveckoslutstidning. Att (åtminstone till en början) se sig som ett komplement till den borgerliga dagspressen. Om tidningen sedan ska vara i tabloid- eller magasinformat tycker jag är mindre viktigt. Vad gäller tabloidformatet kan man se intressanta förebilder i Le Monde Diplomatique i Frankrike och Mail & Guardian i Sydafrika. I magasinformatet är kanske amerikanska The Nation mest intressant. Det är dock viktigt att ett magasin inte blir för glassigt. The Nation görs till exempel på serietidningspapper.

Det är också viktigt att vara oberoende och kaxig i förhållande till makten. Tidningen ska inte vara ett partiorgan, utan erbjuda en alternativ syn på vad som händer i Sverige och Världen. För att inte ses som alltför sossig kan man med fördel knyta till sig intressanta skribenter till vänster. Åsa Linderborg, America Vera-Zavala och Mattias Gardell skulle kunna vara några exempel på krönikörer som får samsas om utrymmet med personer som Peter Englund, PO Enqvist och Kristina Lugn.

Det är här jag tror att det finns ett läsarutrymme för en veckoslutstidning. Till vänster, en tidskrift som är lika socialdemokratisk som svenskarna. Sedan är ju frågan om det finns en annonsmarknad för en sådan här tidning? En nog så intressant fråga när det gäller lanseringen av en vänstertidning. Men hursomhelst, det är ett tidningsprojekt värt att kämpa för.


*Ja, jag vet att A-pressen konkade redan 1992. Jag använder uttrycket som en beskrivning för tidningar med socialdemokratisk ledarsida.

5 bloggtips

Det är dags att utöka länklistan lite. Det är bloggar som jag läser hyfsat regelbundet men inte kommit mig för att länka till förrän nu.

Den första är Ali Esbatis Esbatis kommentarer, knappat okänd bland de som läser det här. Jag håller inte alltid med, men han är Sveriges skarpaste vänsterbloggare. Mycket kufar som håller till i hans kommentarfunktion dock.

Den andra är Grönvita sidan upp, den bästa (och bäst uppdaterade) Bajenbloggen. Där kan man dessutom länka vidare till andra bra Bajenbloggar.

Den tredje är Paul Anderssons Gauche – Democratic Socialism with a Libertarian Punsch. Andersson var tidigare redaktör för vänsterlabourtidskriften Tribune och har liksom jag en barnslig fascination för sekter på vänsterkanten.

Den fjärde är Pelle Rödins Utbildning med klass (jag tyckte det stod utbildad medelklass när jag läste den första gången). Jag var lite tveksam om jag skulle länka till den här. Den är nischad på högre utbildning, studentpolitik och sånt. Känns som man lämnat det bakom sig. Men välskriven och läsvärd, det hade dock varit roligare med en mer renodlad Pelleblogg. Han kan till och med vara radikal ibland.

Den femte är Pernilla Karlssons Skratta åt dig själv och din värld- det gör dig fri! Skarp och rolig feminist som spöar skiten ur alla kufar som hänger i hennes kommentarfunktion.

Det var allt för den här gången.

Ett litet citat

Det här citatet har jag helt fräckt kopierat från Martin Tolléns blogg.

"I have heard it said that Iraq has had not months but 12 years in which to complete disarmament, and that our patience is exhausted.

Yet it is more than 30 years since resolution 242 called on Israel to withdraw from the occupied territories.

We do not express the same impatience with the persistent refusal of Israel to comply."

Citatet är från Robin Cooks avskedstal som Leader of the House of Commons inför det brittiska parlamentet. Det kan läsas i sin helhet hos BBC.

Dessutom måste jag få delge den brillianta inledningen på talet:

"This is the first time for 20 years that I have addressed the House from the back benches. I must confess that I had forgotten how much better the view is from here."

För övrigt:
Jag hade tänkt göra en genomgång av Almegas undercoverdebattartikel i Aftonbladet idag om subentionerade pigor. Men datorn frös när jag skulle leta reda på hur många pigor som egentligen fått jobb i Finland och jag orkar inte skriva om det.

Nordpolen eller nordpolen?

I Expressen kan man läsa om tre polska forskare som höll på att bli isbjörnsmat. Kom dom från nordpolen?

Förlåt kunde inte hålla mig.

Kvinnans frigörelse hennes eget verk?

På DN Debatt idag kan man läsa att feministiskt skolade kvinnor gör snabbare karriär än de som inte är det. Om man bortser från den aningen elitistiska övremedelklasscentrifieringen - det är chefsämnen i bankvärlden det handlar om - i artikeln (och det faktum att den är reklam för en bok) så är det egentligen ganska självklart. Kvinnor som är medvetna om könsförtrycket och hjälper varandra lyckas också bättre i att bekämpa det. Precis som arbetare som går samman i fackföreningar och blir en klass för sig - för att tala med Marx - har bättre villkor än oorganiserad arbetare med motsvarande arbetssuppgifter. Precis som att svarta i Apartheids Sydafrika eller i segregationens amerikanska sydstater lyckades skaffa sig medborgerliga rättigheter när de organiserade sig för förändring. Men artikeln visar också på något annat, nämligen att den överordnade gruppen - i det här fallet män - inte nödvändigtvis behöver tolka fördjupande kunskaper i förtrycket som en anledning till solidaritet. Den förtrycktes kunskaper kan mycket väl användas som en del i ett reaktionärt motstånd.

"Att förklara för män hur orättvisorna i samhället drabbar kvinnor leder inte automatiskt till någon förbättring från jämställdhetssynpunkt. Tvärtom visar forskningen att ökad kunskap hos männen i stället kan leda till ökat motstånd från deras sida.

Det är, med andra ord, de medvetna kvinnorna som måste se till att samhället förändras och blir mer jämställt. Männen framstår som bromsklossar och kommer troligtvis inte att hjälpa till i någon större utsträckning. Kvinnorna måste alltså hjälpa varandra, men inte bara för sin egen skull."

Anna S i Rebella skrev delvis på det här ämnet i inlägget "Den manliga feministens vara eller ickevara" förra veckan. Läs det med. Eftersom jag själv tillhör de manliga feministerna som ganska ofta misslyckas med att leva upp till idealtypen (Hur feministiskt kan det egentligen vara att kalla en fotbollsdomare för hora?) hoppas jag att debatten fortsätter.

Ny högertidning med bristande geografikunskaper

I DN kan man läsa att Sverige ska få en nyhetsveckotidning (Fokus) i stil med Time och Newsweek som ska rikta sig till "en samhällsintresserad allmänhet". Det finns tydligen utrymme för en sådan enligt Martin Ahlquist som är en av grundarna och redaktörerna:

"Vi har tittat på andra länder i Europa och sett även i länder av Sveriges storlek - till exempel Holland och England - finns veckotidningar med bred samhällsorientering".

Eh..., vänta lite. Holland och England, av Sveriges storlek? CIA uppskattar att Nederländerna har 16 407 491 invånare och att Storbritannien har 60 441 457 invånare. Sverige har ca 9 000 000 invånare. Det är knappt femton procent av ENGELSKSPRÅKIGA Storbritanniens befolkning. Är det sådana här personer som ska göra en tidning för "en samhällsintresserad allmänhet"? Men om man faktiskt är intresserad av samhället och vill veta hur det står till i andra länder då? Ja, ja det går säkert bra, efter att redaktörerna satt sig på skolbänken igen och läst igenom grundskolans geografiböcker.

Sen är det ju en annan sak som är intressant:

En rad kapitalstarka finansiärer äger de överiga fyra femtedelar av tidningen.
Dessa är Nordstiernan AB, finansmannen Johan Björkman, AB Persson Invest, Tagehus förvaltning AB, BZ-Gruppen Holding AG med den schweiziske finansmannen Martin Ebner samt styrelseordföranden Jan Andersson. ...

Tidningen ska vara oberoende men innehålla en ledarsida samt mer nyhetsorienterade sidor med ekonomi, politik, kultur och vetenskap.

Hur i h-e beter man sig när man är oberoende med en konservativ schweizisk kapitalist i ryggen/röven? Väldigt få medier är oberoende (det är väl bara en blogg eller två). Fast det blir väl som vanligt. Borgerlig propaganda blir fakta och vänsteråsikter blir slagord.

Uppdatering (12:45, 05-08-17):
Tydligen läser DN Wigfosska tankar för nu har de ändrat i (och utvecklat) artikeln. Nu står det istället:

"Vi har tittat på andra länder i Europa, som Finland, Holland, Schweiz och Belgien, och sett att även länder av Sveriges storlek kan ha veckotidningar med en bred samhällsorientering, säger redaktören Martin Ahlquist."

Man har även tagit bort citatet om vilka som står bakom tidningen ekonomiskt, men lustigt nog behållt rubriken "Tunga finansiärer bakom nyhetsveckotidning".

Kul att kunna stå till tjänst. Konsulträkningen kommer på posten.

Jag en moderat anarkistisk, moralsocialistisk, centristisk postmaoist

Det är kul med politiska tester och har därför gjort några fler. Tidigare har jag fått resultat som lutar åt anarkism och postmaoism. Nu har jag gjort tre tester till. Resultatet i det första testet The World's Smallest Political Quiz kan ni se i bilden ovan. Jag hamnar som centrist i ett amerikanskt test! Mitt resultat låter så här:

The political description that fits you best is... CENTRIST

CENTRISTS espouse a "middle ground" regarding government control of the economy and personal behavior. Depending on the issue, they sometimes favor government intervention and sometimes support individual freedom of choice. Centrists pride themselves on keeping an open mind, tend to oppose "political extremes," and emphasize what they describe as "practical" solutions to problems. The RED DOT on the Chart shows where you fit on the political map.

Det andra testet är OK Cupid Politics Test, där hamnade jag åtminstone rätt och blev socialist (lyckades inte kopiera kartan i det testet). Beskrivningen är som följer:

You are a Social Liberal (86% permissive) and an Economic Liberal (10% permissive). You are best described as a Socialist. You exhibit a very well-developed sense of Right and Wrong and believe in economic fairness.

Det tackar man för. Nu börjar man känna igen sig. Det tredje testet är Moral Politics Test, med resultatet:

Your scored -4 on the Moral Order axis and 3 on the Moral Rules axis. The following items best match your score:

1. System: Socialism
2. Variation: Moderate Socialism, Moral Socialism
3. Ideologies: Social Democratism
4. US Parties: No match.
5. Presidents: Jimmy Carter (86.74%)
6. 2004 Election Candidates: Ralph Nader (87.50%), John Kerry (77.47%), George W. Bush (46.78%)

Det här sista testet har jag inte riktigt fattat. Men jag är tydligen en moderat, moralsocialist. Är det bra? Det verkar åtminstone ligga nära socialdemokratin. Kontentan får väl vara att jag ändå ofta tycker att jag hamnar rätt, även om det blir lite olika. Fast det där med centrist har jag svårt att svälja.

LO är ur startblocket innan partiet ens är på plats

LO har börjat valrörelsen. Genom kampanjen Valet är Ditt ska LO-kollektivets medlemmar få säga sitt om vilka som är de viktigaste valfrågorna, och dessutom få igång politiska samtal på arbetsplatserna. Ett utmärkt initiativ som lär behövas när högeralliansen får på tok för mycket av mediautrymmet. Dessutom kan man ladda ner rapporten Vad vill egentligen moderaterna? Skära ner på kollektiva nyttigheter, sänka skatten för höginkomsttagare, ha dyra sjukförsäkringar, försvaga löntagarnas inflytande, gynna inkomster på kapital före inkomster för arbete och gynna män på bekostnad av kvinnor verkar det som. Inget nytt alltså, samma gamla högerparti som alltid. Av det nya arbetarepartiet blev en tumme. Nu gäller det bara för partiet att sätta igång också. Vi har inte råd att rulla tummarna. Det är dags att ta tillbaka initiativet!

Förresten:
Vad hände med ABF, LO och SAPs gemensamma tankesmedja?

Sådan är kapitalismen

Dagge och Ali har redan skrivit om den, men jag tänkte ändå tipsa om Peter Kadhammars artikel om svälten i Niger. Den är kanonbra, trots att den inte har några knullkartor. Tänk att det går att skriva artiklar iallafall.

Bok som undviker fascismens orsaker

Jag har precis skrivit klart en studiehandledning på uppdrag av ABF Stockholm för Stieg Larsson och Daniel Poohls bok Handbok för demokrater (Expo, 2004). Boken är en kort introduktion till den svenska extremhögern, och som sådan ganska OK. Men en sak som jag irriterar mig på när jag läst den är oförmågan (eller oviljan) att formulera en förklaring till varför fascismen växte sig stark på åttio- och nittiotalen (precis som den växte sig stark på tjugo- och trettiotalen). För det är knappast en slump att franska Front National växt till Frankrikes största arbetarklassparti samtidigt som massarbetslösheten permanentats. I nyliberalismens svallvågor misslyckades den politiska vänstern med att formulera en trovärdig analys av orsakerna till arbetslösheten och nedskärningarna. Istället steg fascisterna fram och presenterade en analys som gick ut på att det var de andras – svartskallarnas, feministernas, bögarnas, landsförrädarnas – fel. En retorik som kunde ta grepp om betydande delar av arbetarklassen därför att det inte presenterades en förklaring med tydligt klassperspektiv. En förklaring som visade på att svartskallen och bögen var minst lika stora förlorare som den vite arbetaren. De var också arbetslösa eller hotades av arbetslösheten. De led också av krackelerade välfärdsinstitutioner. Att de delade intresse därför att de alla tillhörde den breda arbetarklassen. En bekämpning av rasism och fascism måste börja och sluta med en bekämpning av arbetslösheten.

Ett industriarbetareförbund i tjänstesamhällets tidevarv

I DN kan man läsa att planerna på slå ihop Svenska Metallarbetareförbundet och Industrifacket har tagit ny fart. Det är förmodligen ett vettigt steg när andelen industriarbetare i arbetskraften sjunker (produktivkrafternas utveckling, ni vet) och det blir svårare och svårare att dra gränser mellan de olika förbundens organiseringsområden. Den tvekan som Industrifacket haft inför sammanslagningen är dock förstålig. Metall är bland annat fyra gånger större och risken att metallarna i det nya förbundet skulle dominera. (Och Metall har inte gjort sig kända som radikalast i stan de senaste åren) Om sammanslagningen dessutom leder till centralisering och färre lokala förtroendevalda, expeditioner och ombudsmän finns risken att industriarbetarnas ställning i samhället försvagas ytterligare. Sammanslagnngen måste leda till att fler medlemmar har stöd lokalt. Hans-Erik Svensson i Industrifackets styrelse ger dessutom en annan anledning att vara skeptisk. Nämligen att "det nya förbundet [inte] skulle [...] ha strävan efter socialismen inskriven i stadgarna." Industrifackets portalparagraf är som lyder:

"Förbundets uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet, att aktivt arbeta för de arbetslösas rätt i samhället samt att verka för solidaritet, jämställdhet och att medlemmarna har en god livsmiljö samt i övrigt medverka till en socialistisk utveckling på grundval av politisk, social, kulturell och ekonomisk demokrati."

Den kan gott få vara kvar i det nya förbundets stadgar.

Ett sent söndagscitat

Söndagen är nästan över när jag kommer på att jag inte skrivit något söndagscitat. Det får bli ett citat ur Klas Gustavssons bok Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004). Faktum är att det är avslutningen på boken:

"'Vi vill ha mer socialism och därför mer demokrati', skrev Sovjetunionens sista kommunistledare Michail Gorbatjov, i sin bok Perestrojka. Det var detta krav på demokrati som snart ledde till socialismens död. Idag är kravet på mer demokrati ett krav på mer socialism. Socialismen återförs därmed till sitt ursprung: till kravet på en demokratisk världsordning och en radikal kritik av makten. Marx menade att historien alltid upprepar sig två gånger: först som tragedi, och sedan som fars. De realsocialistiska diktaturerna, som vi såg gå i graven för snart ett och ett halvt decennium sedan, var ett exempel på historiens verkliga tragedier. Om Marx har rätt finns det all anledning att tro att socialismen denna gång ska kunna bli något betydligt roligare. Socialismen har ett liv efter sin död. Hur man märker det? Känn efter: blodet pulserar, hjärtat slår."

Vi som inte vill ha en borgerlig regering

Ikväll var det premiär för Motallians - en gruppblogg för oss som inte vill ha en borgerlig regering. Motallians är partiobunden (även om många av oss är aktiva i olika partier) och har som syfte är att bemöta och belysa högeralliansens utspel och dra vårt strå till stacken för att förhindra en borgerlig valseger nästa år. Den rödgröna vänstern har varit tyst alldeles för länge och låtit borgarna härja fritt i media och opinionsundersökningar. Det är dags att ta fajten!

Det verkar som det gick bra utan mig

Jag har sett alla Bajens hemmamatcher den här säsongen. Jag har sett Assyriska och Djurgården borta. Jag såg för fan Gefle spöa Bajen på Söderstadion med 0-1! Igår tog Bajen emot Helsingborg hemma. Eftersom jag var bjuden på en fest till klockan 18 så valde jag att hoppa över matchen. Bajen vinner med 6-2!!! Jag såg den där jävla Geflematchen, men missar såklart Helsingborgsmatchen. Jag tycker att jag hade förtjänat att få se en sådan här överkörningsseger. Betyder det här att Bajen kommer att vinna med fyra mål varje gång jag missar en match den här säsongen? Och isåfall borde jag sluta gå på fotboll? Ja ja, Bajen släpper matchen på DVD. Jag får köpa den istället. Jag har ju hemmasegern över dif (2-1) på DVD. Jag kanske skulle köpa en DVD-spelare också?

Bajen åker inte ut. Bajen kommer nog att spela Royal League i vinter och dra in sköna stålar till klubbkassan.

Oops, är jag en norsk sektkommunist?

Med en månad kvar till stortingsvalet ser det ut som om det kommer bli regeringsskifte i Norge. Alla partier i vänsteralliansen (Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet) går fram jämfört med valet 2001, medan det nuvarande regeringsunderlaget och högerpopulisterna i Framskrittspartiet backar. Läs mer i Aftenposten.

Jag testade också Aftenpostens Valgomat och fick nedanstående resultat. Det kan ha att göra med att jag satsade lite för hårt på ökat statligt ägande eller så missförstod jag något. Jag skulle inte rösta på sektvänstern om jag var norrbagge:

Dine standpunkter tyder på at du bør stemme på:

Rød Valgallianse

Rød Valgallianse vil bryte ned klasseskillene, skape sosial likhet og bidra til miljørettet ressursforvaltning.

Alle kandidatene
Rød Valgallianse	75%
Sosialistisk Venstreparti	71%
Arbeiderpartiet	69%
Venstre	53%
Senterpartiet	50%
Kristelig Folkeparti	33%
Fremskrittspartiet	31%
Høyre	30%

Kalla saker vid dess rätta namn

I Aftonblaskan kan man läsa om en lärare i USA som har utnyttjat en trettonårig elev sexuellt. Hemskt och vedervärdigt, så klart. En pedofil som använt sin maktställning som lärare för att förgripa sig på ett barn. Men varför använder Aftonblaskan uttryck som "förhållande" för att beskriva övergreppen? Det blir ganska klart när man läser artikeln. Pedofilen i fråga är en snygg tjugoåttaårig kvinnlig lärare. Offret är en trettonårig pojke. När sådana här historier dyker upp i pressen har de ofta det här perspektivet. Ett perspektiv som dels bygger på att kvinnor inte kan vara pedofiler, och dels bygger på att män (och pojkar) alltid vill ha sex och att pojkar kan gå in i ett förhållande på jämlik grund med vuxna kvinnor. Att trettonåriga pojkar är betydligt mer omogna än jämnåriga flickor är en sanning som glöms bort. I artikeln nämns "sexuellt antastande" och "barnvåldtäkt" bara som juridiska teknikaliteter. Man ska kalla saker vid dess rätta namn. En pedofil är en pedofil, även om det är en ung, snygg kvinna som står för övergreppen.

Går det överhuvudtaget att tänka sig att man använt ordet "förhållande" om det varit en manlig pedofil det var frågan om?

Med anlednig av Göran Perssons tal

Med anlednig av att Göran Persson nästan kan tänka sig att föra en socialdemokratisk ekonomisk politik publicerar jag följande utdrag ur en intervju med dåvarande civilminister (nuvarande partisekreterare) Marita Ulvskog i tidskriften TLM. Stefan Carlén (numera förbundsekonom på Handels) och Tor Wennerberg (numera på Aftonbladet Kultur) intervjuar.

TLM: Är då vägen ut ur massarbetslöshetens och de vidgade klassklyftornas rike att fortsätta en satsning på att bygga ut den offentliga sektorn?

Marita: Ja, de som producerar mervärde i klassisk mening, dvs industrin och näringslivet går ju för fullt idag. Självklart måste man också utveckla den delen av ekonomin. Men sen kommer man till frågor om hur man ska fördela det värde som den här produktionen ger. Antingen genom att en del människor privat kan konsumera detta, eller att man försöker fördela det till en större krets människor.Till exempel att man utför sådant arbete som man kan göra gemensamt organiserat i en tjänstesektor, som man av rättviseskäl vill ha offentligt finansierad. Det handlar i grunden om fördelningspolitik.

...

TLM: Vi har hela tiden försökt hävda att utbyggnaden av den offentliga sektorn under 70- och 80-talen var den moderna lösningen på tjänstesamhällets dilemma. Du verkar hålla med om det!

Marita: Ja, det gör jag. Det var ett val av väg och ett val av fördelning av de pengar vi kollektivt tjänade ihop.

Det var tio år sedan (TLM #3/4-95). Det kanske äntligen är dags?

En anarkososses bekännelser

Marta har upptäckt testet Political Compass och till sin förvåning upptäckt att hon står längre åt vänster än hon trodde och är mer frihetligt än hon kunde föreställa sig i sina vildaste fantasier ("Kompassen" placerar in testaren på såväl en ekonomisk höger/vänsteraxel som en auktoritär/frihetlig axel). Jag har gjort testet några gånger med mycket små variationer i resultatet. Ett resultat som förövrigt liknar Martas, med den skillnad att jag är lite mer vänster och lite mer frihetlig. Jag fick följande resultat:

Economic Left: -9.00
Social Libertarian: -7.85

Jag kan alltså också med visst fog kallas anarkososse. Jag måste säga att jag gillar det. Den demokratiska socialismen är en frihetsrörelse. Men det handlar om en kollektiv frihet. En frihet för de många, inte bara för de få. En frihet utan förtryck så att säga. Och jag står nära den självförvaltartradition som utformades kring tidskriften Socialistiskt Forum och i debattboken Det nödvändiga uppbrottet i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet med frigörande reformer som steg mot socialismen. För jag är ju ingen riktig anarkist så klart. Jag tror ju att staten är ett redskap för att öka människors frihet. Men det får mig att tänka på ett roligt citat från Doktor Kosmos' låt "Haschtomte" om riktiga anarkister:

Du är en sann rebell och en hårdför anarkist
Stat och byråkrater tycker du är jävligt trist
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen
Men du är nyttig idiot åt nyliberalismen

Artiklar om att ett annat USA är möjligt

I slutet av juni skrev jag ett inlägg om socialisten Bernie Sanders' kandidatur till den amerikanska senaten. I det nya numret av The Nation (USA:s största politiska tidskrift) finns en intressant artikel om Bernie - en politiker som dels kallar sig socialist och fokuserar på ekonomiska omfördelningsfrågor, och dels lockar Republikanska väljare. Jag vill åka och hjälpa till i Bernies kampanj hösten 2006!

Dessutom finns det en intressant artikel om Demokraten Paul Hackett i The American Prospect. Hackett lyckades nästan vinna (48%) ett nyval till det amerikanska representanthuset i en valkrets i Ohio där Bush fick 64% 2004. Och han gick till val på bland annat motstånd mot kriget, med en (amerikansk) vänsterposition i ekonomiska frågor och för homosexuellas rättigheter.

Sanders och Hackett är exempel på amerikanska politiker som kan förändra det politiska landskapet. Som inte är rädda för att säga vad de tycker - och som får respekt från väljarna för det.

Om symboler

AUF (norska SSU) presenterade en ny logga på sitt sommarläger i veckan. På AUF:s hemsida förklaras den så här:

"Logoen symboliserer rosen, som også er partiets logo, og er et kjent symbol for arbeiderbevegelsen. Vår rose har også en flamme i seg, et symbol for engasjementet i AUF. Rosen har enda ikke sprunget helt ut, et bilde på AUF som en ungdomsorganisasjon. Og legg merke til at rosen heller mot venstre."

Vackert tycker jag. Och definitivt vackrare än den förklaring som designern ger den krossade tomaten som kallas ros i SAP:

"The graphic image that was proposed did away with old symbol, whose main feature was the emblematic red rose, as well as taking out any element that suggested aggression or struggle."

Söndagscitat med anledning av SSU-kongressen

SSU-kongressen gick som sagt bra. Men något som jag tycker är intressant och irriterande är dels att det finns de som tycker att det är konstigt att det finns olika åsikter i SSU (och socialdemokratin) och dels att det finns de som ifrågasätter om SSU-vänstern är socialdemokrater. Den kompromiss man kom överens om innebar naturligtvis att SSU gick till vänster. Men samtidigt är det naturligt att det finns delar av förbundet som står till vänster om de beslut som fattades, precis som det finns delar av förbundet som står till höger om de samma. Och det är inte vänsterflanken som dragits ut sedan nittiotalets början, det var högerflanken som med hjälp av näringslivsorganisationer som Forum för samhällsbyggare antog positioner som tidigare hört hemma långt in i borgerligheten. Men socialdemokratin är en stor kyrka, och så länge det finns lika möjligheter för alla att argumentera för sin position kommer de bästa åsikterna att i slutändan att vinna. Söndagscitatet kommer därför idag från bondesocialisten Fabian Månsson:

”Så försumpat har aldrig vårt parti varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, där alla munnar täppts med smörja eller hot.”

Bloggtips:
Jag vill passa på att tipsa om två bloggar. Dels Petra Ornsteins blogg, och dels en blogg med det oemotståndeliga namnet Erlanderbrigaderna.

Bäst i Stan

Det blev 2-2 i Stockholmsderbyt. Mål-Micke gjorde förmodligen årets snyggaste mål på volley. I den allsvenska tabellen ligger Bajen fortfarande 5 poäng efter dif. Men bäst i Stan är Bajen. 4-1 i poängskillnad. 4-3 i målskillnad. Bäst i Stan. Fast det visste vi ju redan.

Efter mörkret kom gryningen för SSU

På onsdagsförmiddagen valde SSU ny förbundsledning. Som väntat valdes Anna Sjödin och Mattias Vepsä enhälligt till förbundsordförande och -sekreterare. När mötesordförande Luciano Astudillo (som förlorade ordförandestriden 1999 med två röster) återupprepade frågan om valen var enhälliga möttes han av kraftfulla JA-rop från kongressombuden. SSU har tagit sina första steg mot att bli ett enat förbund igen. Ett historiskt tillfälle efter alldeles för många år av konflikter. Det är inte många gånger Lenet och Skåne skrikigt sitt bifall till samma förslag det senaste decenniet.

Och SSU förklarar med den avgående förbundsstyrelsens goda minne i det principprogram som antogs på tisdagen att man är ett demokratiskt socialistiskt förbund efter fyra år av... tja något annat.

På det hela taget en lyckad kongress.

14:26 Uppdatering: På onsdagseftermiddagen valdes även förbundsstyrelsen enhetligt. Nice.

Old News, Gnaget

Är bara tvungen att slänga in en liten blänkare om gårdagens stora "nyhet". Gnagets Andreas Andrsson lägger av. Jaså? Det är väl ingen nyhet. Han har knappt spelat på två år. Andersson la av för länge sedan. Sedan dess har han varit en välavlönad vattenbärare. Det har väl stått klart för alla. Utom en och annan solnabo kanske? Tänk om nyheter faktiskt kunde vara just nyheter. Jag tror jag ska skicka ett pressmedelande på att jag gått ut gymnasiet. Det är visserligen ett decennium sedan. Men vem vet. Man kanske får några rader på det?

Mot Linköping och ett bonuscitat

Jag åker ner till Linköping och SSU-kongressen om några timmar. Jag ska försöka blogga därifrån. Om det går. Annars finns jag här igen på torsdag. Före eller efter derbyt. Tänkte dock dela med mig av ett bonuscitat av Doktor Kosmos som jag hittade hos Marta:

Vårt idealsamhälle förverkligas inte genom Kalashnikov-karbiner mot tinningen, utan genom fönsterkuvert i brevlådan.
Vår revolution kommer inte att höras som granatexplotioner, vår revolution kommer att höras som tusen små dunsar mot din hallmatta.

Det är vackert.

Just ikväll är jag stark...

Det gick bra. Bajen-Halmstad 2-1. Och Bajen dominerade matchen som så många gånger förr den här säsongen. Skillnaden är att de gjorde mål. Andra halvlek var lite grisig. Men ska väl inte klaga?

Skansen förlorade med 2-0 borta mot Helsingborg. Vilket gör att det inte ser så avgrundshögt upp till toppen längre. Det är fem poäng upp till Skansen idag. Två poäng på torsdagkväll? Skit i tabellen, Bajen är bäst i stan! Tabellen ser ut som följer nu:

Djurgården	16	9	3	4	31	-	18	13	30
Helsingborg	16	9	3	4	25	-	20	5	30
Göteborg	16	8	5	3	20	-	10	10	29
Malmö FF	16	8	3	5	18	-	15	3	27
Hammarby	16	7	4	5	23	-	17	6	25
Häcken	16	8	1	7	23	-	17	6	25
Kalmar	16	6	7	3	16	-	12	4	25
Elfsborg	16	6	5	5	23	-	23	0	23
Halmstad	16	5	3	8	20	-	23	-3	18
Örgryte	16	5	3	8	20	-	25	-5	18
Gefle	15	5	2	8	12	-	19	-7	17
Landskrona	15	4	4	7	15	-	29	-14	16
Assyriska	16	4	1	11	13	-	19	-6	13
Sundsvall	16	3	4	9	15	-	27	-12	13

Förövrigt funderar jag på om jag fick en pytteliten hjärtattack ikväll? När Halmstad fick en hörna på övertid och tog med sin målvakt i anfallet och Micke Andersson fick tag på bollen så skrek jag rakt ut och kände sedan hur det smärtade till i bröstet och så fick jag stjärnor för ögonen. Det var inget mer med det. Men under ett ögonblick stod jag och väntade på att ramla ihop. Är det någon medicinkunnig som vet vad som hände?

PS. Lagkapten Suleyman "Sulan" Sleyman vet hur man tänder en klack. När han efter slutsignal fick höra den så vanliga ramsan/vädjan "Sulan, Sulan ge oss en sång!" kommer han fram, tystar klacken, räknar till tre och säger lugnt "Krossa Djurgårn." Det finns få saker som får blodet att pumpa som lite rivalitet. Vi ses på Råttsunda!

Vecka med mycket spänning

Idag börjar SSU:s 33:e kongress i Linköping. Den kommer att vara ett vägskäl i förbundets historia. Jag hoppas verkligen att alla ombud (och de som brukar svärma runt omkring) förstår allvaret och går på den linje som framtidskommissionen skissat upp (se föregående inlägg). Den som vill blåsa upp till strid i personfrågor kommer att gå till historien som SSU:s dödgrävare. Men det kommer nog att gå bra. Och jag är lite lugnare efter att ha läst rapporten. Men riktigt lugn är det svårt att vara. De som sitter som ombud därnere är alla fostrade i konflikten. Tänk om ryggmärgsreaktionen kommer fram i stridens hetta! Jag ska försöka att åka ner några dagar. Tisdag till torsdag hade jag tänkt.

Men ikväll är det fotboll! Bajen möter Halmstad på Söderstadion ikväll. Det är flera saker som oroar. Än så länge verkar det inte finnas några vassa nyförvärv i sikte. Bajen har fortfarande bara fyra backar. Och Sulan har två gula kort. Får han ett ikväll är han borta från derbyt. Dessutom har David Johansson känningar i ljumskarna. Tanken att möta ett serieledande och revanschsuget Skansen IF ute på Råttsunda på torsdag med två backar känns minst sagt olustigt. Även om de blivit av med Sören Larsen.

Det är en vecka som ger magknip och möjligheter till mycket glädje. Men vem vill leva ett liv med jämna plågor?