Mest av allt vill man hångla med någon

Sitter och skummar SSUs jubileumsbok Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra, (redigerad av Nisha Besara och Klas Gustavsson) och fastnar vid det här stycket i Klas text En tråkig historia. Jag tror att det säger något om varför politiska ungdomsförbund i allmänhet och SSU i synnerhet fungerar som det gör.

"Ungdomar kräver respekt och uppskattning. Man vill bli sedd och helst av allt få hångla med någon. Uppdrag och funktioner i organisationen blir i förlängningen en fråga om status - om att bli något. Så skapas hela tiden hierarkier i organisationen. Per Jodenius trodde att han gjorde något bra när han spionerade - han förväntade sig uppskattning. Jag har sett många SSUare som lagt sig till med ett liknande beteende. Kan man lova tre ombud som röstar på rätt falang på förbundskongressen, hoppas man på uppskattning från äldre SSU-kamrater. Man vill vara en av de som bestämmer, men mest av allt vill man som sagt hångla med någon."