Borgerlig historierevisionism

Jag har inte läst Aleksander Kans bok Hemmabolsjevikerna - Den svenska socialdemokratin, ryska bolsjeviker och mensjeviker under världskriget och revolutionsåren 1914-1920. Men det är inte heller om den jag tänker skriva. Istället tänkte jag passa på att kommentera Svenska Dagbladets aningen tendensiösa recension av boken och historien. I artikeln drivs tesen att socialdemokratin hade ett tvehågsen inställning till demokratin medan högern (!) var demokratins verkliga förespråkare. Vad sägs om den här meningen:

"När det gäller väsentliga inslag i den moderna demokratin - rättsstatlighet, konstitutionalism, medborgerliga fri- och rättigheter - var högermännen mera pålitliga försvarare än socialdemokraterna."

Vän av ordning skulle ju hävda att småsaker som typ rösträtten var en ganska central del av demokratiseringen av Sverige. En fråga där högermännen visserligen var pålitliga. Men knappast när det gällde att genomföra den. 1928 sa till exempel den pålitlige högermannen och senare högerpartiledaren Jarl Hjalmarsson att "konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare och undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp." Åtta år efter den allmänna rösträttens genomförande.

Men tesen i artikeln är alltså att socialdemokraterna hade en "oklara hållningen till demokratin" på 1910-talet. En oklar hållning till något som alltså inte existerade vid tidpunkten. För att förstärka den här bilden använder man Hinke Bergegren och hans beryktade uttalande om "småmord" som politiskt medel. Det som inte framgår i artikel är att Bergegren ska ha sagt det här på den socialdemokratiska partikongresssen 1891. Och om man läser Hans Langerbergs biografi över Bergegren Små mord, fri kärlek (förövrigt som Kans bok utgiven på Carlssons förlag) finner man att det faktiskt finns ganska lite som tyder på att han verkligen sa det han anklagades för. Det finns till exempel inget diskussionsprotokoll från kongressen. Istället handlar det troligen om en tidig variant av spin där partiledningen med Hjalmar Branting och Axel Danielsson i spetsen planterade uttalandet i tidningen Social-Demokratens kongressreferat som en del i försöken att rensa ut de element inom partiet (framförallt inom det första ungdomsförbundet, de så kallade ungsocialisterna) som med Hinke i spetsen drev mot en allt mer anarkistisk hållning. Hinke suspenderades sedan ur partiet 1906 för att sedan 1908 uteslutas av partikongressen.

Sedan kommer frågan om socialdemokratins förhållande till den ryska revolutionen. SAP:s splittring 1917 kopplas direkt ihop med "bolsjevikrevolutionen", men faktum är att Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) bildades redan på våren det året (det vill säga långt före oktoberrevolutionen). Och de frågor som ledde till splittringen var snarare synen på militarismen och partidisciplinen. Utbrytarminoriteten (med det andra ungdomsförbundet, ungdemokraterna som kärna) var motståndare till båda delarna. Den ryska revolutionen kallade SAP:s ledande marxister Rickard Sandler och Gustav Möller för ett förkapitalistiskt återfall. SSV valde dock att närma sig dock de ryska bolsjevikerna, antog 1921 Kominterns 21 teser och bytte namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Moskvastyrningen fick den naturliga följden att stora delar av partiet bröt sig ut eller blev uteslutna och i omgångar återvände till SAP.

När man läser artikeln får man känslan av att Hjalmar Branting ensam skulle ha styrt socialdemokratin från att ha varit diktaturförespråkare till att bli demokrater. Det socialistiska målet blir i artikeln till ett bevis på detta diktaturförespråkande. Men om man läser vad den svenska socialdemokratins pionjärer sa och gjorde så fanns demokratin som en röd tråd i allting. Men att i det fördemokratiska överhetssamhälle som Sverige var fram till och med tiotalet helt räkna bort den väpnade revolutionen som metod hade varit lika märkligt som att ANC skulle ha avstått från möjligheten till väpnad kamp. Men en samhällsomvandling på fredlig väg har alltid varit socialdemokratins huvudspår. Men samhällets demokratisering har inte kommit gratis och Branting sa redan i det så kallade Gävletalet 1886 att

"[h]ärmed är dock naturligtvis inte sagt att vi under alla förhållanden skulle vilja förbinda oss att gå den väg våra motståndare kunna behaga kalla laglig; väl att märka, det är de själva, som stiftat lagen.

[...]

Vill emellertid överklassen respektera folkviljan, även när den fodrar upphävandet av dess egna företrädsrättigheter, så icke blir det socialisterna, som i onödan vädjar till våldet. Men första förutsättningen för en fredlig arbetarrörelse är, att den skall ha några medel att göra sig gällande. Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan köpa sig avveckling medelst administration, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol"

Det priset betalade bourgeoisin och den politiska högern när de under hotet av revolution till slut gick med på den allmänna rösträtten. I och med detta försvann också behovet för arbetarrörelsen att använda sig av det revolutionära hotet. Det var alltså inte så att socialdemokratin gick från att ha en vacklande till en pålitlig syn på demokratin. Den var pålitlig hela tiden. Det som hände var att den svenska borgerligheten anslöt sig till demokratins idéer. Knappast villigt och ideologiskt. Men de accepterade den åtminstone reelt. Att det sitter folk på någon småborgerlig kulturredaktion på 2000-talet och ondgöra sig över den svenska arbetarklassens strävan efter människovärde i totalitärt samhälle gör att det vänder sig i magen på mig.