Ett industriarbetareförbund i tjänstesamhällets tidevarv

I DN kan man läsa att planerna på slå ihop Svenska Metallarbetareförbundet och Industrifacket har tagit ny fart. Det är förmodligen ett vettigt steg när andelen industriarbetare i arbetskraften sjunker (produktivkrafternas utveckling, ni vet) och det blir svårare och svårare att dra gränser mellan de olika förbundens organiseringsområden. Den tvekan som Industrifacket haft inför sammanslagningen är dock förstålig. Metall är bland annat fyra gånger större och risken att metallarna i det nya förbundet skulle dominera. (Och Metall har inte gjort sig kända som radikalast i stan de senaste åren) Om sammanslagningen dessutom leder till centralisering och färre lokala förtroendevalda, expeditioner och ombudsmän finns risken att industriarbetarnas ställning i samhället försvagas ytterligare. Sammanslagnngen måste leda till att fler medlemmar har stöd lokalt. Hans-Erik Svensson i Industrifackets styrelse ger dessutom en annan anledning att vara skeptisk. Nämligen att "det nya förbundet [inte] skulle [...] ha strävan efter socialismen inskriven i stadgarna." Industrifackets portalparagraf är som lyder:

"Förbundets uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet, att aktivt arbeta för de arbetslösas rätt i samhället samt att verka för solidaritet, jämställdhet och att medlemmarna har en god livsmiljö samt i övrigt medverka till en socialistisk utveckling på grundval av politisk, social, kulturell och ekonomisk demokrati."

Den kan gott få vara kvar i det nya förbundets stadgar.