Bok som undviker fascismens orsaker

Jag har precis skrivit klart en studiehandledning på uppdrag av ABF Stockholm för Stieg Larsson och Daniel Poohls bok Handbok för demokrater (Expo, 2004). Boken är en kort introduktion till den svenska extremhögern, och som sådan ganska OK. Men en sak som jag irriterar mig på när jag läst den är oförmågan (eller oviljan) att formulera en förklaring till varför fascismen växte sig stark på åttio- och nittiotalen (precis som den växte sig stark på tjugo- och trettiotalen). För det är knappast en slump att franska Front National växt till Frankrikes största arbetarklassparti samtidigt som massarbetslösheten permanentats. I nyliberalismens svallvågor misslyckades den politiska vänstern med att formulera en trovärdig analys av orsakerna till arbetslösheten och nedskärningarna. Istället steg fascisterna fram och presenterade en analys som gick ut på att det var de andras – svartskallarnas, feministernas, bögarnas, landsförrädarnas – fel. En retorik som kunde ta grepp om betydande delar av arbetarklassen därför att det inte presenterades en förklaring med tydligt klassperspektiv. En förklaring som visade på att svartskallen och bögen var minst lika stora förlorare som den vite arbetaren. De var också arbetslösa eller hotades av arbetslösheten. De led också av krackelerade välfärdsinstitutioner. Att de delade intresse därför att de alla tillhörde den breda arbetarklassen. En bekämpning av rasism och fascism måste börja och sluta med en bekämpning av arbetslösheten.