Kvinnans frigörelse hennes eget verk?

På DN Debatt idag kan man läsa att feministiskt skolade kvinnor gör snabbare karriär än de som inte är det. Om man bortser från den aningen elitistiska övremedelklasscentrifieringen - det är chefsämnen i bankvärlden det handlar om - i artikeln (och det faktum att den är reklam för en bok) så är det egentligen ganska självklart. Kvinnor som är medvetna om könsförtrycket och hjälper varandra lyckas också bättre i att bekämpa det. Precis som arbetare som går samman i fackföreningar och blir en klass för sig - för att tala med Marx - har bättre villkor än oorganiserad arbetare med motsvarande arbetssuppgifter. Precis som att svarta i Apartheids Sydafrika eller i segregationens amerikanska sydstater lyckades skaffa sig medborgerliga rättigheter när de organiserade sig för förändring. Men artikeln visar också på något annat, nämligen att den överordnade gruppen - i det här fallet män - inte nödvändigtvis behöver tolka fördjupande kunskaper i förtrycket som en anledning till solidaritet. Den förtrycktes kunskaper kan mycket väl användas som en del i ett reaktionärt motstånd.

"Att förklara för män hur orättvisorna i samhället drabbar kvinnor leder inte automatiskt till någon förbättring från jämställdhetssynpunkt. Tvärtom visar forskningen att ökad kunskap hos männen i stället kan leda till ökat motstånd från deras sida.

Det är, med andra ord, de medvetna kvinnorna som måste se till att samhället förändras och blir mer jämställt. Männen framstår som bromsklossar och kommer troligtvis inte att hjälpa till i någon större utsträckning. Kvinnorna måste alltså hjälpa varandra, men inte bara för sin egen skull."

Anna S i Rebella skrev delvis på det här ämnet i inlägget "Den manliga feministens vara eller ickevara" förra veckan. Läs det med. Eftersom jag själv tillhör de manliga feministerna som ganska ofta misslyckas med att leva upp till idealtypen (Hur feministiskt kan det egentligen vara att kalla en fotbollsdomare för hora?) hoppas jag att debatten fortsätter.