Lite demokratisk republikansk poesi

Jag läser Daniel Boyacioglus nya diktsamling Haikupunchline och jag kan inte låta bli att dela med mig av en vers från Gud bevare drottningen:

ingen av oss är kungens barn
detta måste vi fatta och ställa oss frågan
hur många barn kan en kung egentligen ha
dom har egna charader, middagar
och privatfester att närvara på
dit vi inte är välkomna varken du eller jag
där har vi redan nånting gemensamt
redan du och jag
är dessutom till antalet fler än kungen

Det blir säkert fler citat ur Haikupunchline. Det är en grym diktsamling. Köp den. Läs den. Dessutom har jag köpt Roald Dahls Kalle och chokladfabriken till min bokcirkel. Eftersom även den ges ut på Tidens förlag så undrar jag om det är partiets gamla förlag som blivit barnboksförlag (+ Daniel B:s poesi)? Underligt att gå från att publicera Ernst Wigforss' skrifter till att ge ut Harry Potter. Men sådan är väl kapitalismen?

Knapp förlust i underhållande match

Det blev hockey trots allt. Derby mot gnaget. Bajen låg efter en inte helt gjuten inledning och 22 spelade minuter under med 0-4. Ett resultat som efter en stark upphämtning justerades till 4-5. Förlust i första omgången, första hemmamatchen och första derbyt för säsong alltså. Men om man bortser från det lite sura resultatet (Bajen borde ha satt åtminstone en kasse till.) var det en riktigt underhållande match som hade den där lilla extra spänningen som bara ett ett derby mot gnaget kan ha. En inte helt barntillåten läktarkamp som Bajen vann satte lite extra krydda på anrättningen. Hovets mer intima inramning (jämfört med till exempel ett fotbollsderby på Råttsunda) och att det mest är de närmast sörjande som tar sig iväg på en allsvensk (andra divisions) hockeymatch i Stockholm gjorde att stämningen blev lite tuffare och lite mer adrenalinstinn. Någon gång ska det bli en avhandling om supporterkultur i Bajen. Hursomhelst blir det nog några besök till på Hovet i vinter. Trots att hockey egentligen inte är min grej. Det var kul.

Fast det är en sak jag funderar över. Om det står 4-5, Bajen har tagit ut sin målvakt och det med sex sekunder kvar blir en utvisning för gnaget. Vad är det som får en del att tycka att det är ett bra tillfälle att gå från matchen. Vad är det som är så viktigt att man inte kan vänta en minut? Det är ju som att hoppa över sista sidan i en deckare där mördaren ska avslöjas. Mycket märkligt!

Long time no see

Nu har det gått ett tag sedan jag orkade skriva något. Det är inte så att det inte har hänt något. Jag har bara inte orkat. Sedan sist har min mamma gått och gift sig, min lillasyster har talat om att hon ska bli mamma (jag ska bli gudfar! - "I'll give you an offer you can't refuse."), jag har gått på några fotbollsmatcher (en kass som slutade 0-0 och en OK som slutade 3-0), druckit öl med Elsie Johansson, träffat kompisar jag inte sett på länge och läst en kanonbra bok om politisk islam. Typ. Det har säkert hänt någonting i den politiska låtsasvärlden som varit omskrivbart också. Fast jag kan inte komma på vad det skulle vara. En sak jag inte gjort är att gå ur Svenska kyrkan. Jag har inte riktigt kommit mig för att ta reda på proceduren. Kanske skulle göra det idag? Funderar på att ta mig iväg och titta på det allsvenska hockeyderbyt mellan Bajen och Gnaget ikväll. Är egentligen ganska ointresserad av hockey. Det enda lag jag följer ens halvhjärtat är Toronto Maple Leafs. Mest för att jag bodde ett år i CN Towers skugga. Men jag har en idé om att jag under det närmaste året ska försöka se åtminstone en match/tävling med varje Bajensektion. Och om man ska släpa sig iväg på en hockeymatch är rimligen hemmaderbyt och säsongsdebuten ett bra tillfälle.

Annars kan jag tipsa om senaste nummret av Offside, världens bästa fotbollstidning. Dom har ett intressant reportage från den årliga riksdagsmatchen - sossarna mot resten.Och så har de en intervju med assisterande förbundskapten Roland Andersson. En intervju som bland annat handlar om uppväxten i en fackligt aktiv arbetarklassfamilj i Malmö och om hur han någon gång i slutet av sjuttiotalet lät sig intervjuas i R:arnas tidning Proletären och redovisade vad han tyckte om att "bankdirektören och storkapitalisten Hans Cavalli-Björkman hade tagit över ordförandestolen i Malmö FF efter arbetarklasslegenden Eric Persson." Andersson har dock alltid röstat på sossarna och delar in fotbollslag i tre spelartyper:

"Ett fungerande lag behöver alla tre typerna. De plikttrogna, de som säger: vi ska hålla tiden och göra vårt jobb. Det är Martin Luther. Några sådana typer måste man ha. Och så har vi Per Albin, som kanske börjar försvinna, tyvärr. Omtanke och solidaritet. Blir lagkamraten bortdribblad ger jag understöd. Kommer det en långboll så är det någon som måste ta det solidariska jobbet. Men du vinner inte på att bara ha Martin Luther och Per Albin. Du måste ha rebellen också - Cornelis. Som gör en tunnel fastän de på bänken inte sagt så."

Det känns som att landslaget har de tre typerna så det går säkert bra i VM-kvalet den åttonde oktober mot Kroatien. Notera också att det är bara en av spelartyperna han pratar om i jag-form.

Partier i kyrkan och kyrkopartier

På söndag är det kyrkoval. Jag kommer att rösta på socialdemokraterna. Men det kommer också att bli mitt sista val som medlem i Svenska kyrkan. Nästa vecka tänker jag göra slag i saken och säga upp mitt medlemskap. Dessutom hoppas jag att det blir det sista kyrkovalet där socialdemokraterna ställer upp som parti. Med det menar jag inte att det inte ska ställa upp ett socialdemokratiskt parti i kyrkovalet nästa gång. Men det är inte rimligt att ett parti vars medlemmar tillhör alla och ingen trosinriktning ska besluta över listutformningar och driva valrörelse i en annan organisations internval. Däremot tror jag att val med partilistor är bra. När folk ställer upp i val och säger att de inte finns på "den trista vänsterhögerskalan" då ska larmklockorna börja ringa. Den brittiske historikern Eric Hobsbawm säger så här i intervjuboken On the Edge of the New Century:

"In the old days, there was a well-known phenomenon in British politics: when someone stood in a local election and said, 'I am not a party candidate, I am an independent, and I'm not interested in politicizing local government,' everyone knew that he or she was a rightwing candidate. Depoliticizing politics, therefore, automatically weakens the Left's potential."

Jag skulle därför vilja se att det bildades ett socialdemokratiskt "kyrkoparti" istället. Ungefär som det på många studentkårer idag finns socialdemokratiska "kårpartier". Givetvis ska dessa kunna få stöd av det riktiga partiet (både ekonomiskt och organisatoriskt). Det är också rimligt att man låter sidoorganisationen Broderskap få en samordnande roll (ungefär som studentförbundet har/skulle kunna ha). Kyrkovalet ska vara en angelägenhet för kyrkans medlemmar, som sådana har socialdemokrater en roll att spela i organisationen. Inte annars.

Förövrigt kan jag tipsa om en recension av Klas Corbelius bok I mammons tid på Socialistiskt Forum. Det är ett väldigt spännande försök att skissa upp en socialistisk teologi. Kanske något att läsa för alla de socialdemokrater som kommer att sitta på kyrkliga uppdrag efter söndagens val? Boken kan beställas här.

Rød-Rød-Grøn, Rot-Rot-Grün, Röd-Röd-Grön...?

Imorgon är det stortingsval i Norge. Opinionssiffrorna är motstridiga. I två opinionsundersökningar (i Aftenposten och i NRK) får det rödgröna blocket majoritet. Medan det i VG:s opinionsundersökning blir borgerlig valseger. Det som det verkar hänga på är hurvida liberala Venstre lyckas ta sig över fyraprocentspärren. Man kan ju hoppas på att de åker ut. Fast kamrat fyraprocent (vad det nu heter i borgerliga kretsar) kanske gör sig gällande. Tajt blir det hursomhelst.

Om en vecka är det val i Tyskland. I DN kan man läsa att det rödgröna blocket har ett litet övertag mot de borgerliga på två procentenheter. Det som känns mest oroande är allt prat om en storkoalition mellan SPD och CDU/CSU. Sådant kommer ofrånkomligen att leda till politisk apati och att vägen öppnas för högerextrema grupper som kan profitera på avsaknaden av alternativ i den etablerade politiken.

Norge och Tyskland har möjligheten att få röd-röd-gröna regeringar. Hoppas att både väljarna och partierna gör det möjligt. Det kanske till och med är något för Sverige att ta efter nästa mandatperiod?

Anna Lindh-citat

Idag är det två år sedan Anna Lindh gick bort. Därför blir söndagscitatet ett citat av Anna Lindh. Det skrevs i en analys efter förlustvalet 1991:

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare och chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag."

Förövrigt har Socialistiskt Forum idag återpublicerat en intervju med den då nyvalda SSU-ordföranden Anna Lindh från Socialistiskt Forum 1-2/1985. Samtalet kretsar kring ämnen som socialism, demokrati, självförvaltning och förhållandet mellan individ och kollektiv.

Jag: patriarkal antikvänster

Jag har precis blivit typ kastrerad på Katrines alldeles utmärkta blogg under rubriken Patriarkala vänsterkillar. Jag blir också placerad i den socialdemokratiska kategorin Antikvänster så jag tänkte gå igenom beskrivningen mening för mening.

"Idén om att det var bättre förr är själva grundbulten i ditt politiska engagemang. Stora snälla staten, arbete åt alla, två Tv-kanaler och röda patriarker i illasittande kostymer som bygger landet."

En del saker var bättre förr. Till exempel full sysselsättning var en bra grej. Och att man kunde köpa frimärken på Posten. Men jag måste säga att jag gillar TV 4 (min tredje och sista kanal). Rörelsens röda patriarker hade ju både bra och mindre bra sidor. I sin biografi över Göran Persson skriver Olle Svenning så här: "Socialdemokratins historia vimlar av patriarkala ledargestalter, handlingskraftiga män ofta socialt medkännande men mer sällan pedantiska i sin syn på demokratins tillämpning." Jag gillar ju sådana där grejer som "demokratins tillämpning". I den utsträckning de finns idag är de också matriarker. Vilket ju är bra på något sätt. Men mindre bra på andra. På punkten illasittande kostymer måste jag nog "plea guilty". Konfektion och jag har aldrig riktigt funkat tillsammans.

"Socialdemokratin är inte politik utan religion. Som alla religiösa odlar även du myten om det förlorade paradiset. Det sanna socialdemokratiska samhällsbygget var en gång i tiden nära att ta skepnad på jorden."

Ja det kan man väl säga. Politisk övertygelse har ett ganska nära släktskap med religion. Fast att paradiset gick förlorat vet jag inte om jag håller med om. Möjligen tog verkligheten en liten omväg. Och jag hoppas att ett mer paradisiskt samhälle finns framöver, även om paradiset inte är något som jag tror på. Som Bernstein brukade säga "rörelsen är allt, målet intet".

"Du ser den egna partiledningen och inte borgarna som politiska huvudfiender. Det är partiledningen som har svikit det heliga. Oförlåtligt ,oförklarligt. Du gråter dig till söms varje kväll. Efter läsning ur Erlanders dagböcker som godnattsaga blir kontrasterna mot dagens värld för svåra att bära. Du förstår inte varför det ska vara så svårt."

Nej, borgarna är alltid huvudfienden. Därmed inte sagt att inte partiledningen då och då gör en del märkliga val. Framförallt när de får för sig att agera som borgare. Men jag är inte riktigt så ortodox att jag tror att det finns en oföränderlig socialdemokratisk teologi. Gråter framförallt mig inte till sömns över det. Det är ju tvärtom det som är själva livsnerven i ett politiskt engagemang. Om partiet och samhället var exakt som man ville att det skulle vara skulle man ju kunna ägna sitt liv åt något annat och roligare. Tage Erlanders dagböcker har jag inte orkat läsa. Fast jag har några volymer i bokhyllan. men jag förstår exakt varför det är så svårt. Kapitalets globalisering är en bra plats att börja på.

"Innerst inne vill väl alla människor gå ur EU, förstatliga företagen och sluta vara individer. Som sagt, det var bättre förr."

Jag vill inte gå ur EU. Jag röstade ja i folkomröstningen om svenskt medlemskap 1994 (eller var det 1993?) Mer statligt ägande tror jag skulle vara bra. Staten är en ganska god ägare. Fast det vore alldeles för enkelt att jämställa min vision om ett socialistiskt samhälle med statligt ägande. Däremot anser jag att ägandet idag till stora stycken är socialiserat i meningen kollektiviserat. De stora ägarna i dagens kapitalistiska samhälle är kollektiva fonder. Problemet är att de som äger kapitalet inte har kontroll över ägandets funktioner. Det är för att jag vill att människan ska få möjlighet att faktiskt bli en individ som jag är socialist. "I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling" som två skäggiga tyskar skrev 1848. Och min övertygelse är att allt faktiskt blir bättre sen. Om vi vill.

"Politisk förebild: Old Labour"

I valet mellan Old Labour och New Labour så väljer jag Old Labour. Fast de hade en lite för etatistisk syn på socialismen för min smak. Jag skulle nog hellre se Ernst Wigforss som politisk förebild. Men han var ju förvisso inspirerad av en ännu äldre inriktning inom Labour: Gillesocialismen.

"Politisk framtid: du stoppas upp och hamnar på museum och/eller får fast tjänst på ABF"

Fast tjänst på ABF låter schysst om det är rätt tjänst. Jag gillar folkbildning. Dessutom har jag ju faktiskt varit anställd av ABF (och extraknäcker nu).

Så för att vara en något kantig kategorisering så får man väl säga att den stämmer hyfsat bra. Och förövrigt är det väl självklart att jag är en patriarkal vänsterkille eftersom jag tillhör det överordnade könet i dagens patriarkala samhälle. Vi formas av samhällets strukturer, kön tillsammans med till exempel klass spelar roll i skapandet av dem vi blir. Jag är säker på att det finns småborgerliga feminister där ute någonstans också.

Vad vet regeringen om historiematerialismen?

Jag håller på att läsa ett recensionsexemplar av Olle Svennings kommande biografi över Göran Persson och stöter på följande passage i Svennings diskussion om det senaste partiprogrammet:

"Enn Kokk, kritikern av det nya programmet, beklagar att de sista marxistiska reminiscenserna tagits bort. Jag är inte riktigt säker på om han har rätt. För egen del finner jag snarare en sorts osentimental realism i programmet. Förresten, om någon skulle ta sig före att examinera dagens statsråd på det allra mest elementära i marxismen, så skulle bara en, möjligen två, nå godkänt."

Det här gjorde mig lite nyfiken. Vilka kan dessa vara? Rimligen bör Lena Sommestad var en av dem. Hon är trots allt professor i ekonomisk historia och med en bakgrund i alternativrörelserna på sjuttiotalet. Jag utgår från att Morgan Johansson skulle klara förhöret också med tanke på att han har varit ordförande för radikala SSU Skåne (och med tanke på att lillebror aldrig försätter en chans att prata Marx). Ylva Johansson borde väl klara det? Hon må vara högersosse nu, men är ju trots allt gammal kommunist. Det brukar väl ingå någon slags grundcirkel då? Vad tror ni? Vilka i regeringen kan redogöra för bas och överbyggnad, produktivkrafternas utveckling, mervärdesläran och profitkvotens fallande tendens? Härmed utlyser jag någon slags gissningstävling.

Orkanen Katrine

Katrine Kielos har börjat blogga. Katrine känner jag från Uppsala och Laboremus. Hon sitter dessutom i redaktionen för s-studenters tidskrift Libertas. Liksom Joel är hon numera i Michigan som utbytesstudent. Jag misstänker att Katrine kommer att skriva med en feministisk touch som är i avsaknad av den sexualmoralism som annars ofta färgar feministiskt skriftställeri. Förutom det kommer det med största sannolikhet vara helt i avsaknad av ett klassperspektiv. För Katrine är nämligen kön den stora helt överordnade strukturen i samhället. Vilket kan ta sig uttryck på följande sätt:

En mindre grupp tjugo- till trettioåringar sitter och pratar på en fest. Ämnet som dominerar är feminism. Vilket får till följd att tjugotvååriga Katrine håller låda mest hela tiden. När trettioåriga Fredrik inflikar en aningen annorlunda åsikt får han veta att han bara kan ta sig det utrymmet för att han är man. Att Fredrik först efter att ha läst en fruktansvärd massa år på universitetet tar sig det utrymmet och att han aldrig skulle ha gjort det som tjugotvååring, medan Katrine med sitt sociala och kulturella kapital (det vill säga klassbakgrund) tar utrymmet för självklart är inget hon reflekterar över. Men hon är snäll iallafall. Och smart. Och hon kanske lär sig nu när hon lever i ett mycket brutalare klassamhälle än det svenska.

En vecka kvar till det norska valet

Om en vecka är det stortingsval i Norge, Wigforsska tankar kommer att följa den norska mediarapportering och göra dagliga inlägg under valrörelsens sista vecka.

• Enligt en färsk opinionsundersökning går Arbeiderpartiet fram med 1,2 procentenheter till 31,3 procent av väljarna samtidigt som allianspartnern Senterpartiet tappar 2,6 procentenheter och landar på 5,3 procent. Den rödgröna alliansen har dock fortfarande majoritet enligt undersökningen.
• I en annan opinionsundersökning frågades vilken av de norska partiledarna som är mest trovärdig. Jens Stoltenberg vann med ett resultat på 3,9 (på en skala 1-6). Nuvarande statsministern Kjell Magne Bondevik hamnade sist på 2,8.
• Høyre kommer under valrörelsens sista vecka att försöka ta väljare från Arbeiderpartiet skriver VG. Bland annat hävdar de att de tror att de kan få moderata socialdemokratiska väljare att rösta borgerligt genom att rikta in sig på Sosialistisk Venstres utrikespolitik och att hävda att samarbetet mellan Arbeiderpartiet och LO är odemokratiskt.
  

Även om allt tyder på att det blir en vänsterregering i Norge efter valet på måndag kommer det att bli tätt. I den ovannämnda opinionsundersökningen får den rödgröna alliansen 49,8 procent av rösterna mot 47,5 procent för de borgerliga partierna, fast då ligger liberala Venstre ännu under fyraprocentsspärren med 3,6 procent. Det blir en spännande vecka i Norge.

Om gentreifieringen

Hittade en intressant och läsvärd krönika om SOFO, SOSO och gentreifieringen av Södermalm och Stockholms södra förorter på Stockholm Södra. Eftersom Stockholm Södra är en samlingsplats för de Bajensupportrar som gillar rutiga kepsar och att slå folk på käften kan det vara på sin plats att påpeka att jag inte delar sidans approach när det gäller kopplingen mellan fotboll och våld. Fast krönikan är bra. Jag skrev ett inlägg som rörde vid samma ämnesområde i juni.

Kön och etnicitet - eller klass?

Återigen kan vi läsa att svenska bolagsstyrelser är fyllda av vita män. Den här gången är fokus på det tidigare. På DN Debatt kan man läsa att av hundra Stockholmsföretag med femtio till femhundra anställda har tre procent invandrade styrelsemedlemmar. Dessa företag drivs av invandrare. I svenskägda företag finns inte en enda styrelseledamot som är född utanför Europa eller Nordamerika. Andra gånger brukar det vara bristen på kvinnor i bolagsstyrelserna som tas upp. Rebecca Lernesjö skriver i det senaste nummret av Socialistisk Debatt att

”[s]lutsatsen som måste dras av det är den samma som Kollontay drog: den borgerliga feministiska rörelsen – och i den kategorin faller alla feminister och feministiska sammanslutningar som inte är uttalat antikapitalistiska – har som yttersta mål att ge vissa kvinnor rätten att suga ut andra kvinnor. ’Feministiska’ krav som formuleras utan en förståelse av klassamhällets villkor kan därför bli antifeministiska: femtio procent kvinnor i bolagsstyrelserna är ett exempel på det. Ett sådant krav ska inte bara förstås som borgerligt för att det är få kvinnor som skulle gynnas av det, utan också för att det i grunden enbart handlar om att ge privilegierade kvinnor rätt att förtrycka andra kvinnor. Ett vänsterfeministiskt krav är istället att kräva femtio procent arbetarrepresentation i bolagsstyrelserna, och av dessa ska kvinnor vara i majoritet”

Dagens klassamhälle är i allt större utsträckning såväl feminiserat som etnicifierat. I Sydafrika har den vita borgarklassen ”köpt” in gamla svarta frihetskämpar för att öppna upp kanaler till ANC:s politiska elit. Men dessa få så kallade ”kamrater kapitalister” ändrar ingenting i grunden. Majoriteten av Sydafrikas svarta lever fortfarande i fattigdom, antingen de lever i den traditionella arbetarklassen eller om de får sin utkomst i den informella sektorn. Det enda som sker är att de svarta kapitalisterna ges rätten att förtrycka andra svarta. I Sverige utgör dock inte invandrare en tillräckligt stor grupp för att det ska vara intressant för kapitalet att kooptera ett fåtal representanter. Att gnälla över bristen på invandrare i bolagsstyrelserna blir därför meningslöst om det inte samtidigt kopplas till ett klassperspektiv. Den absoluta majoriteten av invandrarna är en del av arbetarklassen. Kravet på femtio procent arbetarrepresentation, med en majoritet kvinnor och en tredjedel invandrare (i Stockholm) skulle vara ett antikapitalistiskt, antipatriarkalt och antirasistiskt krav värt att kämpa för. Borgarklassen består av vita män. Frågan är vilket som är det grundläggande problemet – att de är vita män eller att de tillhör borgarklassen?

Fattigdomen i USA

Jag har glömt att publicera söndagscitat de senaste veckorna. Men här kommer ett alldeles färskt från Dagens Nyheter:

"Och just efter att orkanen 'Katrina' spritt sin förödelse kom ny federal statistik som visar att fattigdomen fortsätter att öka i USA trots att landet länge varit inne i en stabil högkonjunktur. Under 2004 klassificerades 12,7 procent av USA:s befolkning som fattig. Det motsvarar 37 miljoner människor, 1,1 miljon fler än året innan. De genomsnittliga hushållens inkomster har stagnerat eller fallit tillbaka under hela tiden sedan George W Bush tog över Vita huset. De ekonomiska klyftorna har vidgats. 16 procent saknar sjukförsäkring.

Det är heller inte bara svarta och andra minoriteter som drabbas. Det är vita som står för den största ökningen när fattigdomen nu drivs upp."

Det amerikanska klassamhället "avrasifieras". Åtminstone på botten. Den amerikanska överklassen är förmodligen lika blek som tidigare. Men i New Orleans och Louisiana är "ras" och fattigdom fortfarande tätt sammanvävda. 67,3% av New Orleans' befolkning är svarta (mot 32,5% i Louisiana som helhet och 12,3% i USA) och 27,9% lever under fattigdomsstrecket (mot 19,6% i Louisiana och 12,4% i USA).* Det är dessa människor som blev strandsatta i New Orleans. Mer siffror om fattigdom i USA kan hittas hos US Census Bureau.

*)Anledningen till att dessa siffror är aningen lägre än de siffror DN citerar är att de siffror jag använt mig av är äldre.

Rättning vänster i Norge

På lördagen demonstrerade över 4 000 norrmän i Oslo med den nybildade alliansen OSLO 2005 för en folklig mobilisering för en ny politisk kurs - mot marknadsliberalismen. Den partipolitiskt oberoende alliansen har sex punkter på sitt program:

• Försvara trygghetssystemen - stoppa nedskärningarna!
• Stärk den offentliga välfärden - stoppa privatiseringarna!
  
• Stärk arbetsmiljölagen - Ja till ett mänskligare arbetsliv!
• USA ut ur Irak - de norska styrkorna hem nu!
• Global rättvisa - avskriv tredje världens skulder!
• WTO gör ont värre - slopa norska krav på fattiga länder!
  

Ett lovvärt initiativ (Kan vi hoppas på ett STHLM 2006 nästa år?) som är en del i en större förskjutning av den norska samhällsdebatten åt vänster. Allt tyder på att den rödgröna alliansen vinner stortingsvalet nästa måndag och Arbeiderpartiet har gjort en tydlig vänstersväng. Läs Carl Bildts upprörda inlägg om "den sista sovjetstaten" (och Peters kommentar). Läs föresten Olle Svennings söndagskrönika från Oslo också. Sug på de här orden: "Vi lever i en revolutionär tid, den andra kapitalistiska revolutionen [...] Vänstern måste enas och skriva ett nytt 'kommunistiskt manifest'." Orden kommer ur Reiulf Steens bok Ørnen har landet (Svenning kallar den en "ny bok" men den publicerades 2003). Steen som tidigare var partiledare för Arbeiderpartiet har på ålderns höst (han är 72 år) blivit vice ordförande i norska Attac. För tre veckor sedan citerade jag slutorden i Klas Gustavssons bok Socialismens liv efter döden. Det kan jag gott göra igen: "Socialismen har ett liv efter sin död. Hur man märker det? Känn efter: blodet pulserar, hjärtat slår."

Vad är preskriptionstiden för svartfoteri?

Jag läser hos Jenny att Per Åhlström, Elisabeth Wahl, Robbin Grönstedt, Max Elger och Nina Unesi kommer att ersätta Peter Swedenmark som ledarskribenter på Länstidningen i Östersund. För dom av er som inte minns sparkades Swedenmark från posten som politisk chefredaktör i våras efter en konflikt med Länstidningens ägare Maths O Sundquist. Swedenmark var en av få stridbara socialdemokratiska röster i ett allt borgerligare mediabrus och Sundquist ville ersätta honom med billigare (och lydigare) inköpt material. Samtliga socialdemokratiska ledarsidor vägrade dock med rätta att bistå Länstidningen med material efter det att Swedenmark sparkats. Detta var dock inget problem för ovannämnda Per Åhlström som med glädje tog på sig rollen som svartfot. Vilket för oss till frågan som ställs i rubriken – vad är preskriptionstiden för svartfoteri? För Åhlström är det kört. Han har redan ”svartfot” inbränt i pannan. Men hur är det med resten? Av de jag har läst något av kan jag sluta mig till att Länstidningens ledarsida numera har en annorlunda inriktning än vad den hade när Swedenmark styrde skutan. Men är de svartfötter? Jag vet att jag inte hade tagit jobbet - men vad är preskriptionstiden för svartfoteri?

Jenny skrev föresten en intressant artikel om det här i Socialistiskt Forum i våras: Socialdemokratin utanför det medialiserade samhället

Ett eko från det förgångna

Med anledning av mitt inlägg igår om vad som händer i New Orleans fortsätter jag med ett citat av Martin Luther King om vad som måste göras:

"We are now making demands that will cost the nation something. You can't talk about solving the economic problem of the Negro without talking about billions of dollars. You can't talk about ending slums without first saying profit must be taken out of slums. You're really tampering and getting on dangerous ground because you are messing with folk then. You are messing with the captains of industry. . . . Now this means that we are treading in difficult waters, because it really means that we are saying that something is wrong . . . with capitalism . . . . There must be a better distribution of wealth and maybe America must move toward a Democratic Socialism."

I USA har arvet efter Martin Luther King på senare år förvrängts av den kristna högerns som vill använda hans minne för sina egna syften. Daraka skrev i mars ett inlägg om denna historierevisionism. King var en av de stora i en lång rad av amerikanska progressiva, ja till och med socialister.

En redan existerande katastrof

Bilderna och historierna som sipprar ut från New Orleans är skrämmande. Man kan tro att det handlar om Freetown i Liberia eller Mogadishu i Somalia. Brist på det mest grundläggande, dricksvatten och mat. Nödhjälp som inte kommer fram. Affärer som plundras. Beväpnade gäng som tagit över hela stadsdelar och för någon slags anarkistisk variant på ”fria kriget” mot myndigheterna. Hur kan det här hända i det rikaste landet i världen verkar vara frågan på allas läppar.

Ett svar på frågan skulle kunna vara som följer. USA må vara ett rikt land, men det är ett extremt ojämlikt land. New Orleans är en fattig stad i en fattig del av landet. Och det är i denna fattiga stads fattigaste delar som katastrofen äger rum. De som hade möjlighet har sedan länge lämnat staden. Kvar blev de fattiga, de ingen bryr sig om, trasproletariatet. Att dessa ägnar sig åt att plundra affärer är inte särskilt konstigt. Dels av den enkla anledningen att de måste överleva med alla till buds stående medel när samhällets infrastruktur har visat sig otillräcklig. Dels av den anledningen att plundring är en del av ett etablerat tillvägagångssätt i den amerikanska slummen. När något får bägaren att rinna över – oftast i form av polisbrutalitet – brister fördämningarna i den amerikanska slummen i form av upplopp. Det mest kända exemplet är kanske upploppen i Los Angeles i början av nittiotalet efter frikännandet av de poliser som misshandlade Rodney King. I samband med dessa upplopp och det laglösa tomrum som skapas föds möjligheten till att slå tillbaka genom plundring. Att slå tillbaka mot de man uppfattar parasiterar på det egna området, oavsett om det är Wal-Mart eller koreanskägda kvartersbutiker. Möjligheten att slå tillbaka mot det samhälle som låser in männen i fängelser och kallar kvinnorna för ”welfare queens” när de ensamma försöker försörja sina barn. Som alla upplopp är de dömda att misslyckas som motståndsstrategi. Men det är förståligt att de äger rum. Martin Luther King fångade upploppens begränsning när han sa:

”The limitation of riots, moral questions aside, is that they cannot win and their participants know it. Hence, rioting is not revolutionary but reactionary because it invites defeat. It involves an emotional catharsis, but it must be followed by a sense of futility.”

Samhället har fallit samman inte bara därför att staden är översvämmad. Samhället har fallit samman därför att det är ett samhälle som lämnar stora grupper utanför. Bristen på sjukvård och livsmöjligheter fanns redan i New Orleans slum. I Katrinas svallvågor har bristen på en välfärdsinfrastruktur fått förödande och direkta konsekvenser. Men det som händer är inte unikt. Bara så mycket mer omfattande och brutalt.

Helle tycker som jag

Helle Klein har äntligen upptäckt LO:s valblogg. Med risk för att verka lite smådryg (det är inte så svårt, jag vet) påminner inlägget en hel del om ett inlägg jag skrev för över två veckor sedan (16 augusti). För att parafrasera Helle:

"Det är intressant att se hur långt före oberoende bloggare är med den nya tekniken och den nya tidens debattarenor jämfört med Aftonblaskan som tycks sova sött nere vid Globen."

Men man kan ju inte annat än hålla med om att Das Partei är hopplöst dåliga på att använda sig av de möjligheter som "den nya tekniken och den nya tidens debattarenor" ger. Även om dessa inte ska överdrivas. Anställ Urban som bloggombudsman på 68:an!

Annars är det roligare att hon uppmärksammar att rebellorna är sura över att partistyrelsen är en hög konservativa kommunalråd. Frågan om en mer individualiserad föräldraförsäkring kommer förmodligen att bli den mest spännande och förmodligen viktigaste striden på partikongressen i höst. Låt oss hoppas att PS går mot ett svidande nederlag!

Läsning om kön och klass

Det dunsade precis ner något som verkar väldigt intressant i brevinkastet. Den vänsterpartiet närstående (men oberoende) tankesmedjan Centrum för marxistiska samhällsstudiers tidskrift Socialistisk Debatt. Det har varit lite si och så med utgivningen av Socialistisk Debatt de senaste åren. Men nu verkar de vara på gång på allvar. Tidskriften har fått nytt utseende och ges nu ut i snyggt pocketformat. Faktum är att det är ett format jag gärna skulle vilja att ett Socialistiskt Forum som åter ges ut i papper hade. (Jag får ta upp det med KOMTIPAPP - Kommittén för en tidning i papper - på måndag!)

Socialistisk Debatts nummer 1/2005 har hursomhelst temat "Marxism och feminism - vad annars?" och verkar bjuda på en hel del intressant läsning:

Jenny Lindahl-Persson skriver om "Kvinnokamp för vem? Om könskvotering till bolagsstyrelser och vänsterns feministiska förvirring."

Rebecca Lernesjö skriver om Alexandra Kollontay och Clara Zetkins betydelse för dagens feministiska vänster i "Appendix till klasskampen eller feministiska klenoder?"

Anna Engstam skriver om "Intersektionalitet - och andra möjliga (och omöjliga) sätt att teoretisera kön, klass och etnicitet."

Martha Gimenez skriver om "Teori eller mantra? En kritisk granskning av intersektionalitetsperspektivet."

Anna Jónasdóttir skriver om "Feminism och forskning - vem stal förändringsperspektivet?"

Lena Gunnarsson skriver om "Den postmoderna återvändsgränden - eller varför dialektiken fortfarande är positivismens mest radikala motståndare."

Matilda Bengtsson skriver om "Du får jobbet om du steriliserar dig - om kvinnokamp och socialism i Brasilien."

Dessutom trängs recensioner, debattartiklar och kultur med feministisk inriktning på nummrets drygt 150 späckade sidor. Det är knappast någon tvekan om mot vilka man riktar udden. Och det är väl inte utan att jag delar deras perspektiv. Att särskilja könskampen är lika dumt som att särskilja klasskampen. Förtryck samverkar, men det ska jag skriva om någon annan gång. Baksidestexten är som följer:

"Vår statsminister är feminist och ett feministiskt parti är i sin linda. Vi borde jubla, men den feminism som breder ut sig i det offentliga rummet är inte en rörelse för kvinnors frigörelse - den är en rörelse för några kvinnors frigörelse. Och det som kännetecknar dessa några kvinnor är deras priviligierade position i förhållande till den kapitalistiska produktionen. Jublet låter alltså vänta på sig. Vi vill med detta nummer av Socialistisk Debatt försöka föra feminismen på rätt köl."

Stora ord. Men jag vet åtminstone vad jag ska göra resten av dagen.

Hipp hipp hurra!

Idag fyller Wigforsska tankar ett år. Visserligen var den helt inaktiv i nästan nio månader. Men ändå. Mannen på bilden är Ernst Wigforss. Han har fått ge namn till den här bloggen. Men han var inte inaktiv. Han avled 1977, tre veckor före sin 96:e födelsedag och skrev massor. Jag har hans verk i urval i nio band i bokhyllan (eller om man ska vara helt ärlig - utspridda över lägenheten). Han var docent i nordiska språk, finansminister, ideolog, socialist. Bland mycket annat. Honom lovar jag att skriva mer om i framtiden. Vill man veta mer om Ernst Wigforss kan man besöka Wigforssföreningens hemsida. Om du är sosse kan du gärna bli medlem också. Det är jag!

För att fira födelsedagen spelar vi Bloody Pingu. Mitt rekord är 950 (meter eller nått).