En redan existerande katastrof

Bilderna och historierna som sipprar ut från New Orleans är skrämmande. Man kan tro att det handlar om Freetown i Liberia eller Mogadishu i Somalia. Brist på det mest grundläggande, dricksvatten och mat. Nödhjälp som inte kommer fram. Affärer som plundras. Beväpnade gäng som tagit över hela stadsdelar och för någon slags anarkistisk variant på ”fria kriget” mot myndigheterna. Hur kan det här hända i det rikaste landet i världen verkar vara frågan på allas läppar.

Ett svar på frågan skulle kunna vara som följer. USA må vara ett rikt land, men det är ett extremt ojämlikt land. New Orleans är en fattig stad i en fattig del av landet. Och det är i denna fattiga stads fattigaste delar som katastrofen äger rum. De som hade möjlighet har sedan länge lämnat staden. Kvar blev de fattiga, de ingen bryr sig om, trasproletariatet. Att dessa ägnar sig åt att plundra affärer är inte särskilt konstigt. Dels av den enkla anledningen att de måste överleva med alla till buds stående medel när samhällets infrastruktur har visat sig otillräcklig. Dels av den anledningen att plundring är en del av ett etablerat tillvägagångssätt i den amerikanska slummen. När något får bägaren att rinna över – oftast i form av polisbrutalitet – brister fördämningarna i den amerikanska slummen i form av upplopp. Det mest kända exemplet är kanske upploppen i Los Angeles i början av nittiotalet efter frikännandet av de poliser som misshandlade Rodney King. I samband med dessa upplopp och det laglösa tomrum som skapas föds möjligheten till att slå tillbaka genom plundring. Att slå tillbaka mot de man uppfattar parasiterar på det egna området, oavsett om det är Wal-Mart eller koreanskägda kvartersbutiker. Möjligheten att slå tillbaka mot det samhälle som låser in männen i fängelser och kallar kvinnorna för ”welfare queens” när de ensamma försöker försörja sina barn. Som alla upplopp är de dömda att misslyckas som motståndsstrategi. Men det är förståligt att de äger rum. Martin Luther King fångade upploppens begränsning när han sa:

”The limitation of riots, moral questions aside, is that they cannot win and their participants know it. Hence, rioting is not revolutionary but reactionary because it invites defeat. It involves an emotional catharsis, but it must be followed by a sense of futility.”

Samhället har fallit samman inte bara därför att staden är översvämmad. Samhället har fallit samman därför att det är ett samhälle som lämnar stora grupper utanför. Bristen på sjukvård och livsmöjligheter fanns redan i New Orleans slum. I Katrinas svallvågor har bristen på en välfärdsinfrastruktur fått förödande och direkta konsekvenser. Men det som händer är inte unikt. Bara så mycket mer omfattande och brutalt.