Kön och etnicitet - eller klass?

Återigen kan vi läsa att svenska bolagsstyrelser är fyllda av vita män. Den här gången är fokus på det tidigare. På DN Debatt kan man läsa att av hundra Stockholmsföretag med femtio till femhundra anställda har tre procent invandrade styrelsemedlemmar. Dessa företag drivs av invandrare. I svenskägda företag finns inte en enda styrelseledamot som är född utanför Europa eller Nordamerika. Andra gånger brukar det vara bristen på kvinnor i bolagsstyrelserna som tas upp. Rebecca Lernesjö skriver i det senaste nummret av Socialistisk Debatt att

”[s]lutsatsen som måste dras av det är den samma som Kollontay drog: den borgerliga feministiska rörelsen – och i den kategorin faller alla feminister och feministiska sammanslutningar som inte är uttalat antikapitalistiska – har som yttersta mål att ge vissa kvinnor rätten att suga ut andra kvinnor. ’Feministiska’ krav som formuleras utan en förståelse av klassamhällets villkor kan därför bli antifeministiska: femtio procent kvinnor i bolagsstyrelserna är ett exempel på det. Ett sådant krav ska inte bara förstås som borgerligt för att det är få kvinnor som skulle gynnas av det, utan också för att det i grunden enbart handlar om att ge privilegierade kvinnor rätt att förtrycka andra kvinnor. Ett vänsterfeministiskt krav är istället att kräva femtio procent arbetarrepresentation i bolagsstyrelserna, och av dessa ska kvinnor vara i majoritet”

Dagens klassamhälle är i allt större utsträckning såväl feminiserat som etnicifierat. I Sydafrika har den vita borgarklassen ”köpt” in gamla svarta frihetskämpar för att öppna upp kanaler till ANC:s politiska elit. Men dessa få så kallade ”kamrater kapitalister” ändrar ingenting i grunden. Majoriteten av Sydafrikas svarta lever fortfarande i fattigdom, antingen de lever i den traditionella arbetarklassen eller om de får sin utkomst i den informella sektorn. Det enda som sker är att de svarta kapitalisterna ges rätten att förtrycka andra svarta. I Sverige utgör dock inte invandrare en tillräckligt stor grupp för att det ska vara intressant för kapitalet att kooptera ett fåtal representanter. Att gnälla över bristen på invandrare i bolagsstyrelserna blir därför meningslöst om det inte samtidigt kopplas till ett klassperspektiv. Den absoluta majoriteten av invandrarna är en del av arbetarklassen. Kravet på femtio procent arbetarrepresentation, med en majoritet kvinnor och en tredjedel invandrare (i Stockholm) skulle vara ett antikapitalistiskt, antipatriarkalt och antirasistiskt krav värt att kämpa för. Borgarklassen består av vita män. Frågan är vilket som är det grundläggande problemet – att de är vita män eller att de tillhör borgarklassen?