Livet efter "helvetets förgård" (eller Jag söker jobb)

Jag har precis gjort min sista dag på "helvetets förgård" som Per-Albin sa. Känns ganska bra, även om det vore skönt att veta vad man ska göra i framtiden. Fast ska man vara arbetslös är det schysstare på sommaren än på vintern.

-Vad vill du göra Fredrik?

Skriva klart min sociologiuppsats om radikaliseringen av unga muslimer i Kapstaden på 50- och 60-talet skulle vara skönt. Att hinna få in en ansökan till doktorandutbildning får vara morot och piska. En avhandling om hur klass, kön och etnicitet samverkar med ett historiematerialistiskt angreppssätt kanske skulle vara något ("En mångfald av förtryck"). Eller om fotbollsupporteridentitet ("Bajen och den föreställda gemenskapen") kanske. Har lite lösa idéer om det.

Man går väl dessutom och ruvar på ett par bokidéer (det finns väl en författarwannabee i oss alla). En bok om arbetarrörelsens radikala demokratisyn ("Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip...") och den stora romanen om klass, kön, kärlek och fotboll ligger där i bakskallen. (Hade egentligen tänkt att huvudpersonen skulle vara politisk sekreterare med ungefär mina åsikter, men ju mer jag tänkte på idén desto obehagligare blev karaktären - och man kan ju inte ha en osympatisk huvudroll med sympatiska politiska åsikter. Så partipolitiken rök.)

Annars skulle det vara kul att satsa på Socialistiskt Forum. Med tidskriftsutgivning (pockettidning en gång per kvartal), dagliga uppdateringar på en ny och fräsch sida, kursverksamhet och bok- och pamflettutgivning. En självständig och medlemsbaserad tankesmedja med syfte att "verka för socialismen utifrån socialdemokratins grundläggande värderingar". Är det någon som kan tänka sig att bankrolla en sådan verksamhet? Kanske inte så troligt med tanke på vad som är i görningen. En billigare variant på samma tema skulle vara att pröjsa mig för att sitta och blogga hela dagarna - som Johan Norberg och Dick Erixon. Kom igen Wanja, öppna på mediafondbörsen (400 papp om året räcker bra)!

Men det kommer kanske inte några erbjudanden om det den närmaste tiden. Därför söker jag istället jobb. Är det någon som har ett kneg för en tänkande och skrivande demokratisk socialist? Ledarskribent, politisk sekreterare, talskrivare, pressekreterare, brevsvarare... Gärna något eller några steg från rörans kärna. Men jag är inte så petig. ;-) Har ni något får ni gärna höra av er.

Vägen till Rebella

Tidigare har jag listat ett antal bloggare jag skulle vilja se. Listan blev lite sned könsmässigt (vilket jag dock påpekade). Och därför vill jag lägga till en gruppblogg jag skulle vilja se: Unga s-kvinnor Rebella. Jag är visserligen lite skeptisk till särorganisering (eller till alla sammanslutningar som där jag inte får bli medlem kanske), men Rebella är en schysst förening med massa bra medlemmar som tycker massa bra saker. Och det vore kul om de delade med sig, och tyckte till om patriarkatet och kapitalet och sånt. Och hjälpte till att bryta den sneda könsfördelningen i bloggosfären.

Identitetpolitikens variant på proletariering

De senaste dagarna har Sandra, 27 figurerat i medierna. Anledningen till detta är att hon valt att byta efternamn från Backlund till Baqirjazhid. Hon gör det inte av den anledning som de flesta som byter namn har - för att hon träffat någon hon älskar och vill leva med och därför gifter sig. Nej, namnbytet är en politik handling. Utländskt namn innebär att man diskrimineras på arbetsmarknaden. Det tycker Sandra är fel. Det gör jag med. Så långt är vi överens. Det finns ett strukturellt rasistiskt förtryck i Sverige som bland annat tar sig uttryck i att "svartskallar" sorteras bort i jobbansökningshögarna.

Det jag vänder mig emot i detta är att Sandra inte ser strukturerna hon vill bekämpa. På så vis påminner hon lite om de i bokstavsvänstern på sjuttiotalet som bytte namn från Silferschööld till Svensson och universitetsstudierna mot AMS-kurser i svetsning. Hon, liksom de gjorde, tror att man kan bryta sig ur sitt sociala sammanhang. Men "Baqirjazhid", liksom "Svensson", är inte inlåsta i sin påtagna identitet. När det inte längre är kul att leka diskriminerad invandrare eller proletär så kan man gå tillbaka till sin gamla identitet. Och den identiteten kommer i Sandras fall fortfarande vara blond, etnisk svensk akademiker. Möjligen med ett roligt jobb på DO. För särskilt diskriminerad lär hon ju inte hinna bli om hon hunnit med kvällstidningarna och morgonsofforna innan hon ens bytt namn.

Jag och biltullarna (förlåt miljöavgifterna)

Det här med biltullar (trängselavgifter, miljöavgifter) har ju varit en följetong de senaste åren. Jag har egentligen ingen åsikt om "svekdebatten" efter valet. Ibland är realpolitik nödvändigt för att kunna föra någon politik överhuvudtaget. Hade inte (s) i Stockholm gått med på att testa biltullar och sedan genomföra en folkomröstning om dess vara och icke vara är det möjligt (eller till och med troligt) att Miljöpartiet hade fällt regeringen. Att slippa ha Bo Lundgren som statsminister gjorde det värt att behöva bära oket att ha svikit ett vallöfte.

Det jag funderar över är vad jag tycker om dem? Å ena sidan är jag för mindre biltrafik och mer kollektivtrafik. Och jag tror att biltullarna kan vara en viktig del i att åstadkomma detta. Men å andra sidan är jag tveksam till biltullarna som skattebas. Jag gillar progressiva skatter. Har man hög inkomst ska man pröjsa mer till den gemensamma välfärden. Av samma anledning är jag också skeptisk till moms, egenavgifter i vården och avgifter i kollektivtrafiken (vilket är en slags egenavgift). En falukorv och ett SL-kort kostar i förhållande till inkomst betydligt mer för en ensamstående undersköterska med barn än det gör för ett medelålderspar utan barn där man jobbar som överläkare och avdelningsdirektör på Ericsson. Jag gillar inte riktigt det där. Och därför känns det tveksamt att gilla biltullarna också. De är inte progressiva (rent skattemässigt alltså). Är det någon som har en åsikt om det här? Har jag fel...?

Howard Dean hos Jon och Daraka

Demokraternas partiledare (eller partisekreterare skulle vi nog säga på svenska) Howard Dean var med på den väldigt roliga amerikanska talkshowen/satirprogrammet "The Daily Show with Jon Stewart" förra veckan. Intervjun kan man se här. Daraka har skrivit ett bra inlägg om Deans senaste problem med vad han kallar "touchy white people".

En bra text om demokratisk socialism

Jag hittade en bra introduktionstext till den demokratiska socialismen på Young Democratic Socialists hemsida: "Towards Freedom: The Theory and Practice of Democratic Socialism" av Joseph Schwartz och Jason Schulman. Den har visserligen ett amerikanskt perspektiv men är läsvärd ändå (eller kanske just därför?).

Young Democratic Socialists är SSU:s systerorganisation i USA och är Democratic Socialists of Americas ungdomsförbund. Joseph Schwartz är docent i politisk teori vid Temple University och sitter i DSA:s styrelse. Jason Schulman är doktorand i statsvetenskap vid City University of New York.

Trevlig läsning.

En socialist till senaten

I nästa års amerikanska senatsval kommer det att hända något mycket spännande. Bernie Sanders, Vermonts enda och oberoende representanthusmedlem kommer att ställa upp. Sanders, som är uttalad socialist i Eugene V. Debs och europeisk socialdemokratisk tradition har som oberoende kandidat vunnit åtta val till representanthuset där han varit med och etablera Progressive Caucus. Med ett brett stöd i sin hemstat (59% av Vermontborna säger att de ska rösta på honom), från Demokraternas partiledare/sekreterare Howard Dean och fackföreningsrörelsen (Sanders har alltid röstat rätt i frågor av intresse för arbetarna) ser det ut att bli en spännande men också ful valrörelse där Republikanerna och vapenlobbyn kommer att satsa stora pengar på att stoppa Sanders framfart. Det är nästan så man skulle vilja organisera en svensk valarbetarresa till Vermont efter vårt eget val 2006.

Vill man läsa mer om Bernie Sanders kan man läsa Mother Jones, In These Times och The Nation.

En ny tankesmedja

I Pravda kan man läsa att SAP och ABF:s tankesmedja Idé & tendens ska slås ihop med LO-idédebatt. Det är felaktigt säger man på LO-idédebatt. Alltid något. LO-idédebatt har stått för kulorna och varit garant för många intressanta möten över gamla invanda gränser under de senaste åren. Attac och LO:s sommarläger på Brunnsvik, Socialistiskt Forum (inte mitt Forum, men bra ändå) på ABF-huset i Stockholm, teoretiska vänstertidskriften Fronesis (som jag översätter i ibland) och en högintressant skriftserie tillsammans med Centrum för Marxistiska Samhällsstudier. Förhoppningsvis kan de fortsätta med det.

Men det som verkar vara sant är att Ide & tendens går upp i en ny tankesmedja som ska ha ABF, LO och SAP som huvudmän. Jag vet inte om det är så bra. Idé & tendens har inte gjort så hemskt mycket väsen av sig hittills. (Även om Ann-Marie Lindgren från tid till annan slängt fram en del visionära förslag - fondsocialism för at finansiera framtidens sjukvård förra påsken fick min mobil att ringa av glädje!) Jag må vara sosse, men jag hade hellre sett att ABF och LO hade blivit ensamma huvudmän för tankesmedjan. Den nu presenterade konstruktionen är lite för nära regeringskansliet för att det ska kännas riktigt spännande. Fast det ser ju å andra sidan ut att ändras inom en relativt kort framtid. Fast man får väl vara glad för det lilla. Mer idédebatt behövs i röran. Hoppas bara att den kommer att vara självständig och handla om mer än skattenivåer och landstingsindelningar. Brittiska Catalyst tycker jag är en spännande tankesmedja som skulle kunna tjäna som förebild, gärna i kombination med klassiskt svenskt folkrörelsearbete. Men hursomhelst, behövs det en sekreterare för en "panel" om den demokratiska socialismen ställer jag gärna upp (ni vet att ni behöver ett vänstersamvete!).

Och slutligen kan jag väl få passa på att komma med ett namnförslag som förpliktigar på den ännu namnlösa nyfödda: Wigforssinstitutet - teori och praktik i förening.

Så här ser jag ut

Bra ord

Upptäckte ett kanonbra ord på Annas blogg: suntförnuftfundamentalist. Folk som tror att deras åsikter står över politik. Att deras åsikter egentligen inte är åsikter utan något allmängiltigt. Har svårt för sånt. Jag hoppas att jag aldrig blir suntförnuftfundamentalist. Jag har massor av åsikter. Ibland tycker jag att andra människors åsikter är ganska puckade. Fast jag inser ju att även mina åsikter är just åsikter. Grundade i ett intresse och i en social omgivning. Och det är dina med. Fast mina är lite bättre.

Jag kom på det!

Jag har äntligen kommit på hur man lägger till länkar. Fler kommer att hamna där efterhand. Inte alla, men många.

Dricker "Apparaten" blod?*

Sommaren är här och med den nyhetstorkan. I Aftonblaskan kan man läsa ett hopkok av rykten och old news. Allt inramat av något som "artikelförfattaren" Peter Kadhammar kallar "Apparaten" (man får utgå från att det är ungefär samma sak som "LO-maffian"). För om folk känner varandra så betyder det givetvis att de ingår i hemliga sällskap som konspirerar om världsherraväldet (eller åtminstone stockholmsherraväldet).** Tendensiöst tjafs helt enkelt. Gör om, gör rätt Aftonbladet!

*) Min favoritkvällstidningslöpsedel alla kategorier var för ett tiotal år sedan angående en artikelserie om Frimurarorden. Texten löd: "Kända svenskar dricker blod"
**) Jag känner jättemånga stockholmssossar i mer eller mindre framträdande positioner och förväntar mig därför åtminstone ett uppslag om mitt (om än något begränsade) deltagande i "Apparatens" master plan.

Jag var lite sur igår

Som ni säkert märkte blev jag lite sur igår när Bajen vek ner sig mot Gefle. Jag står fast vid vad jag skrev då. Det var vansinnigt dåligt och jag tycker nog att Anders Linderoth hade en poäng när han säger att laget inte behöver en tränare så mycket som en psykolog. Frågan är bara vart det lämnar Anders själv? Ska inte en tränare på den nivån vara lite av en psykolog? Jag gillar Linderoth, han står för en attraktiv lirarfotboll av den typen jag gillar (och som Bajen ska spela). Men frågan är om han har allt det som krävs för att vara Bajens tränare. Det kanske är dags att se sig om efter någon som kan komplettera (eller ersätta) honom.

Egentligen hade jag tänkt skriva om hur fantastiskt det är att gå på match på Söderstadion. Att komma lite sent och utan biljett till Globen och se alla dessa grönvita bajare i alla åldrar, iklädda allt från pajashattar till kiltar(!), som är på bästa humör - för ikväll kommer Bajen att överglänsa och krossa något bondgäng från någon håla någonstans utanför tullarna! Man hör redan klacken som börjat sjunga upp inne på Norra läktaren. Man tittar än en gång med förvåning på de otaliga svartabörshajarna som går omkring med skyltar där det står "Biljetter köpes". Varför står det så? Och varför finns det svartabörshajar när det finns åtminstone ett par tusen tomma platser på varje match? Handlar inte svartabörshandel om att det ska finnas större efterfrågan än tillgång? Oförklarligt. Fast om allt detta får jag nog skriva om efter en annan match. Tack och lov är det tre veckor till nästa hemmamatch.

Anna har en blogg

Fick i morgonmejlen reda på att världens bästa Anna Ardin har en blogg. Anna är en vansinnigt cool, smart och snygg feministisk sosseflicka som för närvarande finns i Argentina där hon praktiserar på svenska ambassaden. Eftersom Anna alltid säger vad hon tycker om patriarkat, partimygel och annat kommer hennes blogg att vara the place to be. Går man in på hennes hemsida kan man dessutom läsa hennes c-uppsats om representation och avhopp i kommunala nämnder i Uppsala. Så var det med det. Välkommen Anna!

Varför kämpar inte ni?!

Ja, jag vet allt det där, "skit i tabellen, Bajen är bäst ändå," "always look on the bright side of life…", yada yada yada. Jag kan allt det där. Och jag tillhör de som tycker att Bajen har spelat bra i år. Även om det där sista saknats. Målen. Men det man fick se på Söderstadion idag var så fruktansvärt uselt att jag saknar ord. Inget hjärta, ingen hjärna. Att kalla de som var klädda i grönvitt på Söderstadions gräsmatta idag för a-lag är ett hån mot killarna som brukar sitta på krypavstånd från systembolaget vid Hornstull. Hur kan välbetalda (överbetalda) män i sina bästa år vika ner sig så fullständigt? Katastrof är nog den mest precisa benämningen på spektaklet. Nu är väl bara frågan om vi får lira derbyn mot gnaget nästa år eller om de går upp i allsvenskan?

Bajen-Gefle 0-1! Nej, nu ska jag gå och fundera på om jag ska gå och hänga mig i min grönvita halsduk. Eller kanske dränka minnena i bärs...

Ett modernt folkrörelseparti?

Folkrörelseparti. Smaka på ordet. En förnimmelse av det förflutna. Från en tid när partiet var en miljon och SSU hade hundratusen medlemmar. En tid då banden mellan parti och fack var starka och personliga. Kassören i fackklubben, medlemsvärvaren i hyresgästföreningen eller tränaren i pojklaget var också medlem i partiet. Det här är givetvis att hårddra det, men det finns ett uns av sanning i bilden. Partiet fanns överallt, rörde sig som fisken i vattnet.

Vi lever kvar i uppfattningen att flest grundorganisationer vinner. När vi ska vara högtidliga och övertala oss själva om det förträffliga med detta så talar vi gärna om att vi finns nära människors vardag. Det finns alltid en s-förening i närheten, i grannskapet. Fast hur sant är det? Visst finns det massor av socialdemokratiska grundorganisationer ute i bostadsområdena, men finns det en socialdemokratisk närvaro? Mitt svar är nej, närvaron finns inte där bara för att man lyckades skrapa ihop en styrelse för ett år till. För nya medlemmar är det nästintill omöjligt att bli aktiva, eftersom det knappt inte finns någon verksamhet utöver styrelsemötena i många av föreningarna.

Vad gör vi då? Är basarbetet ett överspelat kapitel? Nej det är det inte. Men vi måste nog organisera oss på ett annat sätt. Det räcker kanske med färre, men större geografiska föreningar (i Stockholm skulle de förmodligen kunna korrespondera med de nuvarande områdesföreningarna). Föreningar som har tillräckligt stort medlemsunderlag för att kunna arrangera utåtriktad verksamhet, återkommande medlemsmöten och suga upp och aktivera nya medlemmar. Det finns inget som hindrar att stadsdelsföreningen organiserar mindre (och öppna) arbetsgrupper för de olika bostadsområdena inom föreningens geografiska verksamhetsområde, eller för den delen arbetsgrupper för de som t ex är intresserade av barnomsorgs- eller miljöfrågor.

Som komplement till stadsdelsföreningarna ska det givetvis finnas SSU-klubbar, kvinnoklubbar och broderskapsgrupper. Dessutom så bör man även i fortsättningen (och kanske i större utsträckning) organisera andra typer av föreningar; studentklubbar, språkföreningar, arbetsplatsföreningar, fackliga s-föreningar, enfrågeföreningar osv. Dessa föreningar skulle kunna verka för en mer offensiv idéutveckling inom sitt specialområde. En socialdemokratisk miljöförening skulle kunna driva på utvecklingen av vad en socialdemokratisk miljöpolitik ska vara, Kulturarbetarnas s-förening skulle (åter) kunna vara de som lägger grunden till en radikal kulturpolitik, osv. Det är givetvis eftersträvansvärt om medlemmar i dessa föreningar kan driva frågorna och koppla dem till det lokala perspektivet i sin stadsdelsförening också. Men då krävs det att det finns forum där medlemmarna kan föra fram och diskutera politiska förslag utan att sitta i styrelsen.

En omorganisering av den här typen skulle också kunna få en annan positiv effekt. Istället för att knyta upp aktiva socialdemokrater i meningslöst och tidsödande styrelsearbete skulle den frigöra tid för dem att organisera sig i det lokala föreningslivet och skapa kontaktytor mellan politiken och det civila samhället. Genom att aktivera sig i hyresgästföreningen, byalaget, bostadsrättsföreningen, hem och skola eller den lokala idrottsföreningen skulle politiken komma närmare människorna och det skulle finnas en naturlig ingång för att bli medlem i partiet. För den som inte känner att de föreningarna som finns i grannskapet är något som lockar skulle man lika gärna kunna aktivera sig i sin fackförening, Amnesty International, Naturskyddsföreningen eller Attac.

Vi skulle öppna för ett mer naturligt samspel mellan politik och föreningsliv. Genom ett nätverk eller lapptäcke av föreningsaktivitet leder till att det finns möjlighet att driva hjärtefrågor på återkommande medlemsmöten finns det en väg för föreningslivet och politiken att påverka varandra. Vi skulle kunna se början till det som ibland högtidligt kallas folkrörelsedemokrati eller folkrörelsesocialism. Konturerna av ett nytt folkrörelseparti börjar skymta fram, en rörelse av rörelser öppen för fler kontakter än den traditionella facklig-politiska samverkan. (Även om den givetvis kommer att vara fortsatt central i ett arbetareparti av SAP:s typ.) Men för att det ska bli en verklighet måste vi släppa den närmast leninistiska uppfattning om partiets ledande ställning. Partiet blir istället en del av en omfattande och heterogen samling folkrörelser. Vi skulle inte vara avantgardet, vi skulle vara det parlamentariska uttrycket för rörelsen av rörelser. Det här innebär ett delvis nytt sätt att arbeta. Vi har traditionellt haft svårt att samarbeta utanför "familjen". Men vill vi vara en politisk kraft i människors vardag måste vi nog ompröva en del av våra gamla käpphästar om hur och var socialdemokrater ska vara organiserade och verka. Ett folkrörelseparti behöver folk som rör på sig och finns i flera sammanhang.

Semestertips

Om det är så att ni inte har planerat er semester än kan jag tipsa om Wigforsseminariet som äger rum torsdagen den 28 juli i Söndrums Folkets hus i Halmstad.

Årets tema är "Kan demokratin utveckla framtiden?" och föredragshållare är Helle Klein, politisk chefredaktör för Aftonbladet, Luciano Astudillo, riksdagsman från Malmö och Birgitta Dahl, tidigare statsråd och riksdagens talman.

Moderator blir Bo Bernhardsson, riksdagsman från Lund och tidigare chefredaktör på Arbetet.

För mer information se Wigforssföreningens hemsida.

Jag behåller mitt medlemskap i SAP

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare och chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Så skrev Anna Lindh efter valförlusten 1991. Jag kom att tänka på det citatet när jag för några dagar sedan läste Lotta Grönings blogg om funderingar på att starta ett nytt socialdemokratiskt parti. Ett parti som åter låter visionen "om ett annat samhälle där demokratin går som ett rött band genom allt tänkande" vara central. Det finns något lockande i det. Och hon är knappast ensam. För några år sedan skrev Lena Sundström en krönika på samma tema i Dagens Arbete. Jag kan väl dessutom med handen på hjärtat säga att jag tänkt tanken själv. Men det är knappast en lösning.

De utbrytningar som skett har sällan varit lyckade. Bildandet av Sverges Socialdemokratiska vänsterparti 1917 ledde till kommunism, partisplittringar och återströmmar till fadershuset. 1931 bröt sig vänsterfalangen av den tyska socialdemokratin ut och bildade SAP – Sozialisische Arbeiterpartei (bland dessa fanns en ung Willy Brandt). De var då med rätta trötta på det sönderkompromissade och förstockade SPD som inte ens lyckades formera ett motstånd mot den framväxande nazismen. SAP bildades dock för sent och krossades av den nazistiska regimen som kom till makten året efter. Detta är vackert beskrivet av Göran Greider i hans biografiska essä över Rudolf Meidner. De vänstersocialistiska partierna som bildades i våra västra grannländer har visserligen sympatiska drag, men har aldrig egentligen blivit mer än partier för den radikala medelklassen.

Ett riktigt socialdemokratiskt parti måste ha sin bas i den organiserade arbetarklassen, det vill säga LO (och delar av TCO). För att ha det måste det uppfylla ett antal kriterier. Det ska ordna en generell välfärd. Det ska ha den fulla sysselsättningen som övergripande mål (på riktigt!). Det ska vara ett demokratiskt folkrörelseparti. Och det ska ha en vision som är i samspel med det wigforsscitat som fått agera portalparagraf på den här bloggen (Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden). Den svenska socialdemokratin har inte alltid lyckats leva efter dessa kriterier. Men jag tror att dessa kriterier fortfarande lever i socialdemokratin. Även om de lever på sparlåga. Jag lånar några ord som Ingemar Lindberg skrivit i sin utmärkta bok Den globala kapitalismen och det nya motståndet:

Jag … behåller mitt medlemskap i SAP. Jag gör det därför att jag vet att det finns många inom arbetarrörelsen som är lika kritiska till kapitalismen som jag. Men jag kan inte påstå att jag känner mig säker på utgången.

Det är möjligt … att vägskälet mellan en systembevarande och en systemkritisk hållning kommer att dela socialdemokratin. Detta vägval är i alla fall en mer fruktbar och dynamisk politisk motsättning än de sterila motsättningarna mellan "förnyare" och "traditionalister" eller EU-anhängare och EU-kritiker som det har talats mycket om de senaste tio åren. Men en delning av partiet är ingen utveckling som jag skulle hälsa med glädje. Hellre då en öppen spänstig debatt som tydliggör och bejakar skilda åsikter och förhållningssätt till de frågor där ett sådant vägval mellan systembevarande och systemkritik gör sig gällande. Den ställer då den fackliga och politiska arbetarrörelsen inför en annan typ an förnyelse – att bejaka åsiktsskillnader och fri debatt istället för uppgörelser i slutna rum och bestraffningar av oliktänkande.

Så ja, jag vidhåller mitt medlemskap i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Jag gör det därför att allt annat vore att kapitulera inför den världsordning som en gång fick mig att gå med.

Bildning som klasskamp

I helgen var jag på LO och Attacs gemensamma sommarläger på Brunnsviks folkhögskola. Om själva arrangemanget finns det både positivt och negativt att säga. Jag tillhör de som ser den globala rättviserörelsen som ett uttryck för den internationalistiska strävan som funnits med sedan arbetarrörelsens barndom. Men samtidigt kan jag få spel på en del av de som utgör medlemsbasen i Attac. Självgoda medelklassungar som aldrig verkar ha stött på några problem i sina egna liv, men nu ska avskaffa världens alla orättvisor på en gång.

Men det är inte om lägret jag tänker skriva utan platsen där lägret hölls. Brunnsviks folkhögskola är klassisk arbetarrörelse- och folkbildningsmark. Vackert beläget i södra Dalarna är det bra nära himmelen på jorden en skön helg i juni. Bokstugan med dess fantastiska utbud av politisk vänsterlitteratur och tidskrifter. Den fantastiska personalen som brinner för att fortsätta den nittionioåriga traditionen av folkbildning i arbetarerörelsens tjänst. Granarnas sus och glittret i sjön Väsmans vatten där Dan Anderssons skuta Constantia guppar i form av en eka.

Brunnsvik får mig att tänka på det som Rickard Sandler, utrikesminister, statsminister, ABF:s grundare, Brunnsvikslärare och Kapitalets översättare kallade arbetarhögskola. Det var något mer än folkhögskolorna. Men i samma idériktning. Nästa steg så att säga. Sandler förde fram idéerna om en arbetarhögskola på Ungdemokraternas (det vill säga det gamla socialdemokratiska ungdomsförbundets) kongress 1907 och i skriften Arbetarhögskolan och andra socialistiska kulturfrågor året därpå. Marxist som han var såg han klarsynt nog att det borgerliga samhällets institutioner också kommer att producera borgerliga åsikter. Arbetarrörelsen måste därför ha en egen fri institution med forskare och studenter för att kunna skapa motmakter mot den rådande ordningen. Tyvärr blev det aldrig någon arbetarhögskola så som Rickard Sandler önskade. Men vem säger att det är försent?

Tänk att starta en ettårig internatkurs på Brunnsvik som syftar till att vara något mer än en folkhögskolekurs. En helårskurs med ekonomisk historia, politisk teori, politisk ekonomi och sociologi. Allt med arbetarrörelsens grundläggande värderingar som bas. Och att sedan att komplettera den med en sommarkurs – ett arbetarrörelsens sommaruniversitet. Detta skulle kunna vara den vitamininjektion som arbetarrörelsen så väl behöver. En institution av interna och kärleksfulla kritiker som ser problemen och föreslår vägar ut ur dem, vidare mot ett annat samhälle. Det är svårt att tänka sig en bättre huvudman för en sådan institution än ABF:s och LO:s folkhögskola Brunnsvik.

Snart ska utbrottets timma slå

För några veckor sedan skrev Håkan Wahlen ett fantastiskt inlägg på sin blogg med titeln Socialismens återkomst. I korthet går det ut på att den borgerliga utförsäljningen av allmännyttan på Kungsholmen var det första steget i en ny era för den demokratiska socialismen. Kapitalet skapar förutsättningarna för sin egen undergång var det någon som sa en gång.

Håkan väljer visserligen att blunda för den segregation som följde i privatiseringsvågens (eller socialiseringsvågen som han nog skulle säga) bakvatten. Stockholms innerstad är idag ett ghetto i ordets rätta bemärkelse. Etniskt rensat och klassrensat. Ett reservat för vit, välutbildad, välbetald medel- och överklass.

I det Hornstull där jag själv hyr en andrahandsetta är gentrifieringsprocessen ännu inte fullkomlig. Men man ser tangentens riktning. Man får kryssa fram mellan cityjeepar och a-lagare när man ska till tunnelbanan. Taxihaken ersätts med hippa kaffebarer. De gamla innevånarna försvinner ut i marginalen och unga civilekonomspar från Småland flyttar in. Och snart är Hornstull lika trist som resten av innerstan. Det finns en ödets ironi i att de som söker det coola och kan betala för det är samma människor som kommer att suga det coola ur stadsdelen.

Det gör att det kan vara lite svårt att se bostadsrättsinnehavarna i Stockholms innerstad som den nya tidens proletariat. Men det är en underhållande tanke.

Men vad bör då göras för att komma åt segregeringsproblemet (kooperationssocialsmen kräver enligt Håkan bara en borgerlig valseger)? Ett delförslag skulle vara att bygga, säg, 5 000 allmännyttiga lägenheter (gärna med självförvaltning för att fortsätta på Håkans tankar) på Gärdet. Jag blir alltid lika förvånad när jag ser skisser på vart man ska bygga bostäder i Stockholm. Den där fula gräsmattan får alltid vara ifred. Det är ju iallafall ingen som röstar på (s) där. Och just därför ska vi bygga in en socialdemokratisk väljarbas bland bratsen på Östermalm. Om sen folk vill gå ut med sina pudlar kan de väl göra det på Djurgården.

Man väljer inte sina vänner...

Eller ja, det gör man väl. Men ibland undrar man. En av de svenskspråkiga bloggisterna som alltid retar upp mig lite extra mycket är Håkan Jacobsson. Håkan är till vardags ledarskribent på det uppsalienska dagstidningsmonopolet UNT och kan väl utan tvekan kategoriseras som högerliberal (precis som jag kan kategoriseras som vänstersosse) och har bakgrund i LUF (även om jag tror att han mer och mer börjar luta åt att lägga åtminstone någon av sina röster i september 2006 på en mauderat centerpartist). Väldigt olik mig i åsikter alltså.

Men så kommer vi till kruxet. Håkan är inte bara en sällsynt enerverande ideologiproducent för det borgerliga blocket. Han är också en gammal kompis till mig från Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Hans styrelsetid som redaktör för föreningens tidskrift Uttryck 2000-2001 omfamnades av mina två perioder i styrelsen som programsekreterare (1999-2000) och viceordförande (2001-2002).

Våren 2000 åkte vi till Kapstaden tillsammans och stod och funderade på om vi skulle skicka ett vykort som föreställde en gammal affisch från Sydafrikanska kommunistpartiet med texten "For Freedom, Peace, Socialism. Against Opression, Exploitation, War, Racism." och med bild på hammaren och skäran och en knuten svart näve till Per Ahlmark. Vi skickade aldrig iväg det, men det vykortet sitter tillsammans med två andra sydafrikanska vykort på min kylskåpsdörr (det ena föreställer en tecknad superhjälte-Mandela som flyger genom universum under titeln "Here Comes the Fearless Madibaman" och det andra föreställer en tecknad svart piga som brutit av svabben och stött omkull skurhinken och uppfodrande säger "Get down white boy!") som minne av resan. Jag brukar dock klädsamt sätta kylskåpsmagneten över hammaren och skäran.

Men det är väl så livet utvecklar sig. Och det skulle vara hemskt trist om man bara kände folk som tyckte som en själv. Och Håkan är dessutom en jävel på att sjunga (ytterligare en skillnad mellan oss). Vilket alltid är trevligt.

PS. Och förövrigt tycker jag att Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala har överträffat allt jag sett av aktivitet och initiativtagande i politiska organisationer. Tänk om en SSU-klubb (eller distrikt) kunde ordna 40-60 seminarier om året, ge ut en tidskrift tre gånger om året och dessutom arrangera en årlig resa till andra sidan jordklotet. Utan anställda ombudsmän.

Bloggtips och önskningar

Jag skulle vilja börja med att tipsa om en väldigt bra vänsterblogg som också precis har vaknat upp efter att ha sovit ett tag (även om den vaknade betydligt snabbare än den här bloggen), nämligen hoverbike. Det är Daraka Larimore-Halls blogg. Daraka är amerikansk socialdemokrat med bakgrund och aktivism i såväl SSU:s systerorganisationer i USA och Norge (och i den socialistiska ungdomsinternationalens styrelse) som i det Demokratiska partiet. En utmärkt sida att börja på om man vill veta mer om det andra USA.

Sedan skulle jag vilja göra en önskelista med folk jag tycker borde börja blogga:

Bengt Göransson, folkbildare, rörelsemänniska och föredetta statsråd som ofta har kloka synpunkter att dela med sig av. Och dessutom gärna gör det. Den skulle också gärna få hålla till på ABF Stockholms hemsida så man höll koll på aktuella seminarium samtidigt som man kollade bloggen.

Mattias Gardell, religionshistoriker som forskat om rasistisk religion i USA (både svart och vit), globalisering och radikaliseringen av islam. Tror att han befinner sig i Egypten nu dessutom. Vilket skulle kunna borga för ett lite annorlunda perspektiv på saker och ting.

America Vera-Zavala från Attac och Vänsterpartiet har till och med en hemsida. Varför inte starta en blogg där. Särskilt intressant nu när hon befinner sig i min gamla hemstad Toronto (och möjligen mitt gamla universitet - York University?). York är dessutom intressant för alla som vill plugga och vara radikala samtidigt. Framförallt statsvetenskapliga institutionen har fantastiska kurser.

Luciano Astudillo, socialdemokratisk riksdagsman från Malmö. Är (relativt) ung, radikal och ofta i Latinamerika. Och om han börjar blogga så kanske han samtidigt kan komma igång och skriva något till Socialistiskt Forum också.

Anders E Borg, New Moderates chefsideolog och strateg. Då kanske man skulle kunna få reda på om moderaternas prat om det nya arbetarpartiet bara är en översättningsmiss när de snodde New Labours spinn-kit.

Birgitta Dahl och Enn Kokk, par där den ena bland annat varit statsråd och den andre har varit mångårig partiprogramsekreterare. Båda med nödvändiga åsikter och insikter om socialdemokratin. En gemensam blogg skulle med största säkerhet vara läsvärd. Dessutom är de liksom undertecknad gamla laboremiter.

Stefan Carlén, ekonomisk historiker, förbundsekonom på Handelsanställdas förbund och ordförande i Ordfront. Stefan är precis den typ av stridbar, smådryg och kunnig röst man vill höra när man får veta att riksbanken sänkt räntan. Är det bra eller dåligt för ekonomin, Stefan?

(Jag vet att det blev lite sned könsfördelning. Återkommer med fler jag vill se i den så kallade bloggosfären.)

Och så vill jag passa på att tacka Magnus och Roger för att de nämnt att min blogg kommit igång.

Programförklaring

Välkommen till den återupptåndna bloggen wigforsska tankar. Eller åter och åter. Den skapades och uppdaterades med titeln wigforss under september 2004 (så jag var trots allt före nästa alla sossar som börjat blogga på senare tid). Men då mest som ett test hur det var att skriva bloggar. Och allt skedde då i största hemlighet. Inläggen skrevs till och med under med Ernst. I oktober samma år återuppväcktes den socialdemokratiska debattidskriften Socialistiskt Forum som nättidskrift och individualistiskt bloggande kändes ganska ointressant i jämförelse med att få i gång en mer kollektiv och seriös satsning som Socialistiskt Forum igen. Socialistiskt Forum grundades nämligen 1971 som ett radikalt forum för socialdemokratisk debatt och fungerade som ett sådant fram till 2000 då tidskriften somnade in.

Men lusten att skriva små personliga kommentarer och betraktelser har tagit överhand och därför tänkte jag börja igen. Wigforsska tankar skrivs utifrån ett vänstersosseperspektiv. Det som skrivs här ska inte lastas någon annan person eller organisation än mig. Inte Ernst Wigforss. Inte Socialistiskt Forum. Inte SAP. Inte Bajen. Eller någon annan. Bara mig. (Detta bör givetvis gälla såväl kritik som beröm.)

"Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan eftersitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden" är ett wigforsscitat som får stå som riktlinje för bloggens inriktning. Jag hoppas att jag kan roa och oroa er med det jag skriver här. Trevlig läsning!