Ett modernt folkrörelseparti?

Folkrörelseparti. Smaka på ordet. En förnimmelse av det förflutna. Från en tid när partiet var en miljon och SSU hade hundratusen medlemmar. En tid då banden mellan parti och fack var starka och personliga. Kassören i fackklubben, medlemsvärvaren i hyresgästföreningen eller tränaren i pojklaget var också medlem i partiet. Det här är givetvis att hårddra det, men det finns ett uns av sanning i bilden. Partiet fanns överallt, rörde sig som fisken i vattnet.

Vi lever kvar i uppfattningen att flest grundorganisationer vinner. När vi ska vara högtidliga och övertala oss själva om det förträffliga med detta så talar vi gärna om att vi finns nära människors vardag. Det finns alltid en s-förening i närheten, i grannskapet. Fast hur sant är det? Visst finns det massor av socialdemokratiska grundorganisationer ute i bostadsområdena, men finns det en socialdemokratisk närvaro? Mitt svar är nej, närvaron finns inte där bara för att man lyckades skrapa ihop en styrelse för ett år till. För nya medlemmar är det nästintill omöjligt att bli aktiva, eftersom det knappt inte finns någon verksamhet utöver styrelsemötena i många av föreningarna.

Vad gör vi då? Är basarbetet ett överspelat kapitel? Nej det är det inte. Men vi måste nog organisera oss på ett annat sätt. Det räcker kanske med färre, men större geografiska föreningar (i Stockholm skulle de förmodligen kunna korrespondera med de nuvarande områdesföreningarna). Föreningar som har tillräckligt stort medlemsunderlag för att kunna arrangera utåtriktad verksamhet, återkommande medlemsmöten och suga upp och aktivera nya medlemmar. Det finns inget som hindrar att stadsdelsföreningen organiserar mindre (och öppna) arbetsgrupper för de olika bostadsområdena inom föreningens geografiska verksamhetsområde, eller för den delen arbetsgrupper för de som t ex är intresserade av barnomsorgs- eller miljöfrågor.

Som komplement till stadsdelsföreningarna ska det givetvis finnas SSU-klubbar, kvinnoklubbar och broderskapsgrupper. Dessutom så bör man även i fortsättningen (och kanske i större utsträckning) organisera andra typer av föreningar; studentklubbar, språkföreningar, arbetsplatsföreningar, fackliga s-föreningar, enfrågeföreningar osv. Dessa föreningar skulle kunna verka för en mer offensiv idéutveckling inom sitt specialområde. En socialdemokratisk miljöförening skulle kunna driva på utvecklingen av vad en socialdemokratisk miljöpolitik ska vara, Kulturarbetarnas s-förening skulle (åter) kunna vara de som lägger grunden till en radikal kulturpolitik, osv. Det är givetvis eftersträvansvärt om medlemmar i dessa föreningar kan driva frågorna och koppla dem till det lokala perspektivet i sin stadsdelsförening också. Men då krävs det att det finns forum där medlemmarna kan föra fram och diskutera politiska förslag utan att sitta i styrelsen.

En omorganisering av den här typen skulle också kunna få en annan positiv effekt. Istället för att knyta upp aktiva socialdemokrater i meningslöst och tidsödande styrelsearbete skulle den frigöra tid för dem att organisera sig i det lokala föreningslivet och skapa kontaktytor mellan politiken och det civila samhället. Genom att aktivera sig i hyresgästföreningen, byalaget, bostadsrättsföreningen, hem och skola eller den lokala idrottsföreningen skulle politiken komma närmare människorna och det skulle finnas en naturlig ingång för att bli medlem i partiet. För den som inte känner att de föreningarna som finns i grannskapet är något som lockar skulle man lika gärna kunna aktivera sig i sin fackförening, Amnesty International, Naturskyddsföreningen eller Attac.

Vi skulle öppna för ett mer naturligt samspel mellan politik och föreningsliv. Genom ett nätverk eller lapptäcke av föreningsaktivitet leder till att det finns möjlighet att driva hjärtefrågor på återkommande medlemsmöten finns det en väg för föreningslivet och politiken att påverka varandra. Vi skulle kunna se början till det som ibland högtidligt kallas folkrörelsedemokrati eller folkrörelsesocialism. Konturerna av ett nytt folkrörelseparti börjar skymta fram, en rörelse av rörelser öppen för fler kontakter än den traditionella facklig-politiska samverkan. (Även om den givetvis kommer att vara fortsatt central i ett arbetareparti av SAP:s typ.) Men för att det ska bli en verklighet måste vi släppa den närmast leninistiska uppfattning om partiets ledande ställning. Partiet blir istället en del av en omfattande och heterogen samling folkrörelser. Vi skulle inte vara avantgardet, vi skulle vara det parlamentariska uttrycket för rörelsen av rörelser. Det här innebär ett delvis nytt sätt att arbeta. Vi har traditionellt haft svårt att samarbeta utanför "familjen". Men vill vi vara en politisk kraft i människors vardag måste vi nog ompröva en del av våra gamla käpphästar om hur och var socialdemokrater ska vara organiserade och verka. Ett folkrörelseparti behöver folk som rör på sig och finns i flera sammanhang.