Man väljer inte sina vänner...

Eller ja, det gör man väl. Men ibland undrar man. En av de svenskspråkiga bloggisterna som alltid retar upp mig lite extra mycket är Håkan Jacobsson. Håkan är till vardags ledarskribent på det uppsalienska dagstidningsmonopolet UNT och kan väl utan tvekan kategoriseras som högerliberal (precis som jag kan kategoriseras som vänstersosse) och har bakgrund i LUF (även om jag tror att han mer och mer börjar luta åt att lägga åtminstone någon av sina röster i september 2006 på en mauderat centerpartist). Väldigt olik mig i åsikter alltså.

Men så kommer vi till kruxet. Håkan är inte bara en sällsynt enerverande ideologiproducent för det borgerliga blocket. Han är också en gammal kompis till mig från Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Hans styrelsetid som redaktör för föreningens tidskrift Uttryck 2000-2001 omfamnades av mina två perioder i styrelsen som programsekreterare (1999-2000) och viceordförande (2001-2002).

Våren 2000 åkte vi till Kapstaden tillsammans och stod och funderade på om vi skulle skicka ett vykort som föreställde en gammal affisch från Sydafrikanska kommunistpartiet med texten "For Freedom, Peace, Socialism. Against Opression, Exploitation, War, Racism." och med bild på hammaren och skäran och en knuten svart näve till Per Ahlmark. Vi skickade aldrig iväg det, men det vykortet sitter tillsammans med två andra sydafrikanska vykort på min kylskåpsdörr (det ena föreställer en tecknad superhjälte-Mandela som flyger genom universum under titeln "Here Comes the Fearless Madibaman" och det andra föreställer en tecknad svart piga som brutit av svabben och stött omkull skurhinken och uppfodrande säger "Get down white boy!") som minne av resan. Jag brukar dock klädsamt sätta kylskåpsmagneten över hammaren och skäran.

Men det är väl så livet utvecklar sig. Och det skulle vara hemskt trist om man bara kände folk som tyckte som en själv. Och Håkan är dessutom en jävel på att sjunga (ytterligare en skillnad mellan oss). Vilket alltid är trevligt.

PS. Och förövrigt tycker jag att Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala har överträffat allt jag sett av aktivitet och initiativtagande i politiska organisationer. Tänk om en SSU-klubb (eller distrikt) kunde ordna 40-60 seminarier om året, ge ut en tidskrift tre gånger om året och dessutom arrangera en årlig resa till andra sidan jordklotet. Utan anställda ombudsmän.