Jag behåller mitt medlemskap i SAP

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare och chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Så skrev Anna Lindh efter valförlusten 1991. Jag kom att tänka på det citatet när jag för några dagar sedan läste Lotta Grönings blogg om funderingar på att starta ett nytt socialdemokratiskt parti. Ett parti som åter låter visionen "om ett annat samhälle där demokratin går som ett rött band genom allt tänkande" vara central. Det finns något lockande i det. Och hon är knappast ensam. För några år sedan skrev Lena Sundström en krönika på samma tema i Dagens Arbete. Jag kan väl dessutom med handen på hjärtat säga att jag tänkt tanken själv. Men det är knappast en lösning.

De utbrytningar som skett har sällan varit lyckade. Bildandet av Sverges Socialdemokratiska vänsterparti 1917 ledde till kommunism, partisplittringar och återströmmar till fadershuset. 1931 bröt sig vänsterfalangen av den tyska socialdemokratin ut och bildade SAP – Sozialisische Arbeiterpartei (bland dessa fanns en ung Willy Brandt). De var då med rätta trötta på det sönderkompromissade och förstockade SPD som inte ens lyckades formera ett motstånd mot den framväxande nazismen. SAP bildades dock för sent och krossades av den nazistiska regimen som kom till makten året efter. Detta är vackert beskrivet av Göran Greider i hans biografiska essä över Rudolf Meidner. De vänstersocialistiska partierna som bildades i våra västra grannländer har visserligen sympatiska drag, men har aldrig egentligen blivit mer än partier för den radikala medelklassen.

Ett riktigt socialdemokratiskt parti måste ha sin bas i den organiserade arbetarklassen, det vill säga LO (och delar av TCO). För att ha det måste det uppfylla ett antal kriterier. Det ska ordna en generell välfärd. Det ska ha den fulla sysselsättningen som övergripande mål (på riktigt!). Det ska vara ett demokratiskt folkrörelseparti. Och det ska ha en vision som är i samspel med det wigforsscitat som fått agera portalparagraf på den här bloggen (Den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden). Den svenska socialdemokratin har inte alltid lyckats leva efter dessa kriterier. Men jag tror att dessa kriterier fortfarande lever i socialdemokratin. Även om de lever på sparlåga. Jag lånar några ord som Ingemar Lindberg skrivit i sin utmärkta bok Den globala kapitalismen och det nya motståndet:

Jag … behåller mitt medlemskap i SAP. Jag gör det därför att jag vet att det finns många inom arbetarrörelsen som är lika kritiska till kapitalismen som jag. Men jag kan inte påstå att jag känner mig säker på utgången.

Det är möjligt … att vägskälet mellan en systembevarande och en systemkritisk hållning kommer att dela socialdemokratin. Detta vägval är i alla fall en mer fruktbar och dynamisk politisk motsättning än de sterila motsättningarna mellan "förnyare" och "traditionalister" eller EU-anhängare och EU-kritiker som det har talats mycket om de senaste tio åren. Men en delning av partiet är ingen utveckling som jag skulle hälsa med glädje. Hellre då en öppen spänstig debatt som tydliggör och bejakar skilda åsikter och förhållningssätt till de frågor där ett sådant vägval mellan systembevarande och systemkritik gör sig gällande. Den ställer då den fackliga och politiska arbetarrörelsen inför en annan typ an förnyelse – att bejaka åsiktsskillnader och fri debatt istället för uppgörelser i slutna rum och bestraffningar av oliktänkande.

Så ja, jag vidhåller mitt medlemskap i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Jag gör det därför att allt annat vore att kapitulera inför den världsordning som en gång fick mig att gå med.