Identitetpolitikens variant på proletariering

De senaste dagarna har Sandra, 27 figurerat i medierna. Anledningen till detta är att hon valt att byta efternamn från Backlund till Baqirjazhid. Hon gör det inte av den anledning som de flesta som byter namn har - för att hon träffat någon hon älskar och vill leva med och därför gifter sig. Nej, namnbytet är en politik handling. Utländskt namn innebär att man diskrimineras på arbetsmarknaden. Det tycker Sandra är fel. Det gör jag med. Så långt är vi överens. Det finns ett strukturellt rasistiskt förtryck i Sverige som bland annat tar sig uttryck i att "svartskallar" sorteras bort i jobbansökningshögarna.

Det jag vänder mig emot i detta är att Sandra inte ser strukturerna hon vill bekämpa. På så vis påminner hon lite om de i bokstavsvänstern på sjuttiotalet som bytte namn från Silferschööld till Svensson och universitetsstudierna mot AMS-kurser i svetsning. Hon, liksom de gjorde, tror att man kan bryta sig ur sitt sociala sammanhang. Men "Baqirjazhid", liksom "Svensson", är inte inlåsta i sin påtagna identitet. När det inte längre är kul att leka diskriminerad invandrare eller proletär så kan man gå tillbaka till sin gamla identitet. Och den identiteten kommer i Sandras fall fortfarande vara blond, etnisk svensk akademiker. Möjligen med ett roligt jobb på DO. För särskilt diskriminerad lär hon ju inte hinna bli om hon hunnit med kvällstidningarna och morgonsofforna innan hon ens bytt namn.