På
DN-Debatt idag håller
Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul ett försvarstal för monarkin. Och det kan hon väl få göra om hon vill. Men hennes artikel är så fylld av logiska felslut att jag tar mig friheten att besvara den här på ett lite mer blygsamt forum. Det blir lite rörigt eftersom jag går genom artikeln uppifrån och ner.
Hon menar bland annat att man "efter tsunamin återigen [såg] vilken betydelse det hade att i en mycket svår stund kunna samlas kring något som vi alla hade gemensamt sedan länge. Påståendet att kungen skulle ha trätt över gränsen med sina uttalanden om ansvar efter katastrofen tycker jag är helt fel."
Hon menar vidare att "det uppenbart att när kungahusen verkar inom ramen för en demokrati kan de bidra till en känsla av gemenskap." Problemet är att monarkin inte verkar inom ramen för demokratin. Under tsunamins efterspel gick kungen ut och kritiserade regeringen. Det kanske inte verkar så allvarligt så här ett år senare, men faktum är att det är ett brott mot grundlagen.
Joel Malmqvist, tidigare ordförande för Republikanska föreningen skrev så här i en artikel i
Socialistiskt Forum:
"Ur ett demokratiskt perspektiv är kungens initiativ mycket problematiskt. Ingen demokratiskt organ kan ta kungen i örat om han begår övertramp mot konstitutionen. Formellt därför att det inte finns något användbart lagrum att stödja sig mot och därför att kungen har åtals-immunitet, reellt därför att kungen åtnjuter stort stöd i opinionen. Sverige har inte heller någon konstitutions-domstol som på eget initiativ kan ta upp och diskutera monarkens roll i allmänhet eller i en specifik situation. Slutligen är kungen oberoende av den form av ansvarsutkrävande som allmänna val utgör." Det handlar om just en "
känsla av gemenskap", inte en verklig gemenskap. Kungahuset lever i en verklighet som är helt skild från den som de flesta invånare i Sverige lever i. Den känsla av gemenskap som Pekgul ger uttryck för är snarare ett utslag för en djupt reaktionär och patriarkal syn på samhället. Ett samhälle där man i tider av ofärd ska söka skydd bakom den beskyddande faderns byxben, istället för i en verklig samhällsgemenskap.
Men allt det här är "under förutsättning att rollen som regent inte missbrukas." Frågan är vad som ska garantera det? Det finns ju inga kontrollorgan, ingen instans som kan döma ut påföljder för missbruket. Monarkin är inte "det yttersta försvaret för demokratin." Det är möjligt att Francos skyddsling kung Juan Carlos stod upp för den spanska demokratin. Men att en ledande socialdemokratisk företrädare dessutom uttrycker sig så föraktfullt om demokratiskt valda företrädare som Pekgul gör när hon skriver att "de demokratiskt valda ledarna hukade skräckslaget i sina stolar" får en att fundera på om hon överhuvudtaget omsluter de socialdemokratiska värderingarna? Det är möjligt att kung Olavs motsatte sig den nazistiska ockupationen av Norge. Men det handlar om individer som vid olika tillfällen visade cilvilkurage. Det är inte ett försvar för monarkin som institution. Sverige hade till exempel flera kungligheter vid tiden kring andra världskriget som var
vänligt inställda till Nazityskland.
"Det nya förslaget om att man ska ha full insyn i kungens ekonomi visar tyvärr på en brist på erkänsla för monarkin. Förslaget är helt fel tänkt. Vi har ett kungahus och då måste vi ge dem förtroendet att sköta sig själva."Jag bara undrar, ska det samma gälla alla statliga verk? Något i stil med: Vi har ett Migrationsverk och då måste vi ge dem förtroendet att sköta sig själva. En intressant åsikt isåfall?
Och att hon påstår att det på något sätt skulle vara feministiskt att ha en kvinnlig regent visar hur vilsen hon är i sin analys av förtrycksstrukturer i samhället. Personligen föredrar jag en kvinnlig statsminister (och helst en president) vald av svenska folket. Att en Victoria på tronen skulle ha något egentligt värde för jämställdheten är som att säga att Christina Stenbeck som kvinna skulle innebära någon slags förbättring för de kvinnor som jobbar i Comviqs call centers.
Och jag tror inte att alla slott kommer att jämnas till marken om Sverige blir republik.
Kungen "skulle också kunna lyfta fram religionsfriheten och visa sin tolerans mot andras trosuppfattningar" tycker Pekgul. En intressant idé med tanke på att han enligt grundlagen ska "wara af den rena Evangeliska Läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska Bekännelsen samt Upsala Mötes Beslut af År 1593 antagen och förklarad är". Och att han dessutom har uttalat att han tycker att det är bra. Hur ska en person som tycker att Sveriges statschef inte ska kunna vara muslim eller jude kunna lyfta fram religionsfriheten?
I sin strävan att lyfta fram och försvara reaktionära drag i det svenska samhället skriver hon att "varje gång någon från kungafamiljen besöker skolor med många invandrarbarn så blir det succé." Det är säkert succé när sultanen av Brunei tar emot sina undersåtar också (något kungen uttryckte uppskattning för). Men inget av det här är något annat än skenbilder. Kronprinsessan susar efter skolbesöket tillbaka in i sin skyddade värld av brats och överhetsideal. Kvar i förorten finns invandrarungarna som fått sig en stunds skådespel. Ett narrspel för att glömma bort att de saknar verklig tillgång till samhället.
Nalin Pekgul avslutar (som vanligt) med en drapa om att "många intellektuella i Sverige saknar förståelse för monarkiens popularietet." Hon vill (som vanligt) göra sig till rösten ur samhällets djup. Och alla som inte tycker som hon är intellektuella drömmare. Tidigare har det varit i utfall mot de som vill diskutera vad feminism i socialdemokratin ska innebära. Hon är en populist av värsta sort och jag tycker att Socialdemokratiska kvinnoförbundet ska fundera över om Nalin Pekgul är en lämplig företrädare för deras organisation. Eftersom hon är demokratiskt tillsatt kan hon också avsättas. Till skillnad från monarken.
Ett lästips som inte har att göra med det här på
Darakas blogg. Temat känns dock aktuellt, vad vänstern inte ska vara.
