Tårarna fryser

Jag hatar, hatar, hatar avgöranden på straffsparkar. Bajen var det bästa laget sett över hela matchen. Och framförallt under den fantastiska avslutningen. Petter Andersson 1-0 i 87:e. Petter Andersson 2-0 i 93:e. Ljusvattnets Henry. Vi står lika med stora, fula plastlaget FC Köpenhamn. Och så kommer straffarna. FCK 3, Bajen 0. Den typen av förluster är de bittraste. Vi var bäst. Men vi förlorade. Det är nästan så att det hade varit bättre om vi vunnit med 1-0 och sluppit det där vidriga lotteriet. Att falla från de euforiska höjderna man var på när Petter petade in den andra baljan gör ont. Riktigt ont. Tomheten i bröstet kan bara tävla med smärtan i de förfrusna tårna. Tårarna frös till iskristaller i den iskalla södertäljeluften. Men jag var åtminstone där (tillsammans med drygt 2000 andra bajare). Var var ni andra?

Förövrigt lovar jag att aldrig mer snacka skit om den svenska domarkåren. I jämförelse med slapptaskarna från Danmark och Norge är dom under av uppmärksamhet och rättvisa domslut. Kom tillbaka Frisken, allt är förlåtet!