Tokigheter

Dagens tokigheter står s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul för när hon i SvD säger följande:

Det är mycket lättare att rekrytera en självmordsbombare i Sveriges invandrartäta förorter än i Istanbul och Kairo.

Kan man få ett exempel på självmordsbombare som rekryterats i svenska förorter?

Årets första majmärke

Ser på SAP:s hemsida att Sten Andersson ska pryda årets första majmärke. Sten Andersson var aktiv i socialdemokratin från tonåren under andra världskriget (då han lär ha varit en av de SSU:are som verkade som kurir åt den norska motståndsrörelsen) till dess att han avled dagen före valet förra året. Han var partisekreterare under tjugo år och i nästan ett decennium statsråd. Framförallt är det värt att framhålla hans stöd till det palestinska folket. Även om utformningen är lite annorlunda så är det ett på många sätt traditionellt första majmärke med en avliden kamrat i rött och guld.

Lite mer Frostin

”I en demokratisk och teknisk tidsålder är det varje människas uppgift att vara agitator genom att uppmana de förtryckta att kräva sin rätt. Särskilt den som inte tror att det är någon skillnad mellan socialdemokrati och borgerlighet bör ägna sig åt agitation på arbetsplatsen, i föreningar och samfund, bland vänner och släkt. Inför agitatorn framträder borgerlighetens solidaritet med orättvisorna tydligt.”

Per Frostin, Kampen för rättfärdighet, 1970, s 24.

Jag saknar Samba

När man tittar på listan över vilka Bajenspelare som lämnat klubben efter 2006 års säsong så ska man väl framförallt sörja förlusten av i princip hela startelvans backlinje: Max von Schlebrügge, Petur Marteinsson och Fredrik Stoor. Men det gör jag inte. Inte så mycket i alla fall. Jag tycker att Max förtjänar att få några år som ”proffs i Europa”, och dessutom så fick vi ganska OK betalt för honom. Petur var en av allsvenskans placeringssäkraste backar, men han började tappa i tempo på slutet. Stoor hade gärna få stanna i Bajen några år till för att sedan säljas till en storklubb i Premier League. Men man hoppas ju på att det finns en klausul som ger Bajen lite pengar när Rosenborg väl säljer honom vidare. Pablo Piñones-Arces framfart i offensiven under hösten kommer säkert saknas av en del. Men samtidigt så är det så att om man hade frågat mig om Pablos framtid i somras hade jag sagt att han borde lånas ut till något lag i Superettan. Och vill man hellre spela i botten av danska ligan än i toppen av den svenska så är det väl bara att önska lycka till. Man kanske till och med ska sakna en ganska talanglös, men hårt arbetande mittfältare som Eric Fischbein?

Men när jag tittar på listan över de som lämnat Bajen så saknar jag framförallt Samba-Erik Johansson. Inte därför att han var den jämnaste spelaren som dragit på sig ett grönvitt ställ. Det var han inte. Samba är en sjukt ojämn spelare som ofta kunde vara helt osynlig när han väl fick chansen att spela. Men så glänste han plötsligt till, en minut sisådär var tionde match, och då var han bäst i världen. Det kändes så jävla mycket Bajen när han började joxa med trasan.



På filmen ovan kan man se Samba snurra bort hela skansen för att sedan målpassa till Björn Runström i derbyt 2004.

Med sikte på framtiden?

Till medlemmar i SAP: Här finns ett diskussionsmaterial inför den socialdemokratiska extrakongressen (pdf-fil längst ner på sidan). Läs och fundera över det, ensam eller tillsammans med dina kamrater och meddela din delegation de åsikter som ni kom fram till. När kommunalråden har egen majoritet så gäller det att använda de kanaler man har.

Är en amerikansk socialdemokrati möjlig?

Det är lite förmätet att sitta som svensk i Sverige och spekulera i om ett socialdemokratiskt projekt är tänkbart i USA. Men jag tänker ändå spekulera lite. Till att börja med ska jag göra en grov definiering av vad jag menar med socialdemokrati. Socialdemokrati är ett politiskt projekt som är förankrat i arbetarklassen och med täta band med den organiserade fackföreningsrörelsen, och som har fokus på ekonomisk och social utjämning.

En av de största skillnaderna mellan amerikansk och europeisk partipolitik är att det aldrig växt fram ett brett landsomfattande parti av den typ som beskrivs ovan i USA. Det socialistiska partiet nådde sina största framgångar 1912 när Eugene V. Debs fick sex procent i presidentvalet. Anledningarna till det här kan vara flera: att fackföreningsrörelsen inte växte fram parallellt med rösträttsrörelsen i USA (eftersom det redan fanns en bred rösträtt i det vita USA); att den amerikanska arbetarklassen (och samhället) var splittrad på etniska grunder och att det gjorde det omöjligt att bilda en enad arbetarrörelse. Oavsett vad som är anledningen till detta kan man konstatera att skapandet av ett nytt parti av socialdemokratisk typ är en omöjlighet i dagen USA. Både på grund av det politiska systemet och de kontakter som finns mellan de stora partierna och de stora intresseorganisationerna i det civila samhället. Det socialdemokratiska projektet måste därför byggas inom ett parti som inte är socialdemokratiskt, det Demokratiska partiet.

Demokratiska partiet
Även om det Demokratiska partiet inte är ett socialdemokratiskt parti är det ändå det parti som det är självklart för socialdemokrater att verka inom eftersom det är det parti som har starkast kopplingar till fackföreningsrörelsen, minoritetsorganisationer, kvinnorörelsen och miljörörelsen. Men som sagt, det här gör inte Demokraterna till ett socialdemokratiskt parti (även om det är det stora ”vänsterpartiet”). Demokraterna är snarare att betrakta som en valallians mellan intressen som ofta är motstridiga. Det finns amerikanska socialdemokrater som valt att ställa sig utanför partisystemet (som senator Bernie Sanders delvis har gjort) eller att organisera sig i småpartier (som Socialist Party USA). Men dessa två strategier blir ur ett socialdemokratiskt perspektiv tveksamma: den förra för att man måste ifrågasätta om man kan vara oorganiserad socialist; den senare eftersom dessa typer av småorganisationer saknar kontakt med den organiserade arbetarklassen. Amerikansk socialdemokrati måste alltså verka inom ett större partitält som är det Demokratiska partiet.

Exempel på amerikansk socialdemokrati
Det finns två organisationer som är medlemmar i Socialistinternationalen (SI). Båda har sina rötter i Debs socialistparti: Social Democrats USA (SDUSA) och Democratic Socialists of America (DSA). SDUSA, sprungen ur en amerikansk trotskistisk och antistalinistisk tradition utvecklades under kalla kriget i en neokonservativ riktning och har idag i stort sätt upphört att existera. DSA däremot var socialistpartiets mittfalang och kom vid partiets splittring att i allt större utsträckning orientera sig mot det Demokratiska partiet med målsättningen att vara ”the left wing of the possible”. Ovannämnda Socialist Party USA samlade de som ville hålla fast vid det egna partispåret (partiet står utanför SI). Ingen av dessa organisationer lever dock upp till de krav som man kan ställa på en socialdemokratisk organisation (även om DSA är den organisation som i teorin är närmast en realistisk riktning).

Working Families Party
I dagsläget är det förmodligen omöjligt att tänka sig en sammanhållen amerikansk socialdemokratisk organisation. Men det finns ett antal exempel på vad som skulle kunna lägga grunden till en mer sammanhållen Demokratisk vänster. Ett av de intressantaste är faktiskt ett parti: Working Families Party (WFP) som framförallt finns i delstaten New York. WFP använder sig av delstatens speciella vallagar som tillåter att ett parti använder sig av ett annat partis kandidater (så kallad ”cross endorsement”). WFP bildades av fackföreningar och grannskapsorganisationer för att med en plattform centrerad kring ekonomisk omfördelning vrida politiken åt vänster. Detta gör de genom att (oftast) sätta upp Demokratiska kandidater på sin rad på röstsedeln (ballot line). Eftersom en kandidats röster på olika ”ballot lines” räknas ihop slösas inte rösten bort i ett valsystem där vinnare tar allt, samtidigt som man kan visa på att WFP-rösterna har bidragit till valsegern.

County Fed
Ett annat exempel är den koalition av fackföreningar, grannskapsorganisationer, minoritetsgrupper och andra gräsrotsorganisationer som formerats kring Los Angeles County Federation of Labor (County Fed) och som utgör basen för vad som förmodligen är USA:s mest vänsterorienterade kommunfullmäktige med borgmästare Antonio Villaraigosa i spetsen (läs en väldigt intressant artikel om Villaraigosa i Dissent). Fackföreningsrörelsen i Los Angeles är dessutom mitt uppe i en fantastisk utveckling där framförallt serviceförbunden närmar sig skandinaviska medlemsnivåer.

Ett socialdemokratiskt projekt
Ett socialdemokratiskt projekt i USA kommer inte att vara antingen det ena eller det andra. Det kommer att vara både och. Men om det är något som båda dessa exempel visar på så är det vikten av att bygga på en bas av gräsrotsorganisering, både på arbetsplatser och i grannskap, genom fackföreningar och andra basorganisationer. Det handlar också om ett fokus på ekonomisk omfördelning och rättvis tillväxt, om att möta människor på deras egna förutsättningar. Det här kommer också betyda att man inte kan vara helt "ren". Koalitionsbyggen innebär kompromisser. Både mellan progressiva organisationer med olika agendor, och med andra delar av det Demokratiska tältet. Det här är en tradition som ofta kan komma på koalitionskurs med andra delar av det Demokratiska partiet.

Michael Harrington, mångårig ledare och chefsideolog i DSA menade att USA skulle närma sig den demokratiska socialismen på ett sätt som följer det engelska snarare än tyska spåret. Genom daglig erfarenhet snarare än genom ideologisk övertygelse. WFP och County Fed visar på en sådan väg.

Ett tips

Om det är så att du står i baren på Kvarnen och en snygg tjej (eller kille) typ stöter på dig så måste du bestämma dig där och då om du hellre utvecklar relationen eller om du hellre dricker öl med dina kompisar. Gör det. För hon står sällan kvar utanför dörren när du hämtat ut jackan. Så om du latina som beställde kaffe samtidigt som jag beställde mörk staropramen läser det här. Skriv en rad i kommentarsfältet. Det är dags att gå hem.

Dagens Aftonbladet

Jag är med i Aftonbladet idag (åtminstone på nätet). Inte i första person, men ändå. Man tackar och bockar. Är dock inte "Nackapolitiker" längre, tack och lov.

Vad gäller en annan Nackapolitikers ("Det är Thage G" som han brukade säga när han ringde)debattartikel i Aftonbladet så kan jag väl säga att jag delar hans syn på det stora hela. Jag skrev det redan i sommras och förra sommaren (det är i princip samma artikel). Vad gäller SSU och deras medlemskap så tror jag inte att man ska ta så hårt på de nya siffrorna (ca 4000 medlemmar). Det är knappast en nyhet för någon med lite insikt. Redan för fyra år sedan läste jag ett PM där författaren uppskattade medlemstalet till ungefär 5000 personer. Den senaste tiden har jag dessutom suttit och rotat i lite arkiv hos araben, och även för 35 år sedan förekom det försök att pumpa upp antalet medlemmar. Konlikterna i förbundet under det senaste decenniet har det dessutom varit mer regel än undantag. Det kanske till och med är så att pappersmedlemmar har setts som mer lättkontrollerade i maktkampen än riktiga människor med riktiga åsikter. Med riktiga betalande medlemmar hoppas jag att SSU kan få den nystart förbundet så väl behöver.

Ett steg på vägen?

I april förra året efterlyste jag en mer horisontell europeisk socialdemokratisk debatt. Idag fick jag ett mejl från en aktivist i Irish Labour Party som jag träffade i den svenska valrörelsen. Det gjorde mig uppmärksam på den här sajten: Activist 2 Activist som samordnar och informerar om socialdemokratiska valrörelser runt om i Europa. Det är ett projekt som kan syfta till en verklig europeisk socialdemokratisk debatt, bortom partiledningarnas möten i Bryssel. Synd bara att det inte finns någon info om det franska presidentvalet.

På sida 8 i senaste numret av Labour Youth's tidning Left Tribune finns en sammanställning över Labour's kandidater i valet som förmodligen kommer att hållas i maj.

Ännu inte

För några år sedan stötte jag för första gången på teologen och kristna socialisten Per Frostin i den intressanta boken Solidaritet med arbetarrörelsen (1981). Boken som är utgiven av Broderskap - där Frostin var aktiv - är konstigt nog en ganska renodlat (sekulär) marxistisk betraktelse. Den gjorde dock att jag blev lite nyfiken på att läsa mer av honom. Men med så mycket annat blev det aldrig av. Tills jag snubblade över en annan bok av honom för några dagar sedan, Kampen för rättfärdighet: Fyra politiska bibelstudier (1970). Denna skrift har sin bakgrund i Nordens Kristna Socialdemokraters sommarmöte 1969 och är som titeln antyder en mer kristet färgad bok. I texten "Rättfärdighetens frukt, fred" hittar jag följande stycke (s 47-48):

Kritisk solidaritet med SAP
I uttrycket "kritisk solidaritet" ligger betoningen på "solidaritet". Ingen politisk gruppering i vårt land har gjort så mycket som SAP för de lågavlönade, de maktlösa och de förtryckta. Ingen politisk gruppering har inom överskådelig framtid så stora möjligheter som SAP att föra de lågavlönades och de maktlösas talan. Det finns ju två realistiska regeringsalternativ i Sverige, det socialdemokratiska och det borgerliga. Det är inte svårt att räkna ut vilket av dessa bägge alternativ som är mest intresserat av att lyssna på de förtrycktas rop, vilket av båda dessa alternativ som är bäst skickat att kämpa för rättfärdigheten. Ur dessa insikter följer solidariteten med SAP. Men solidariteten måste vara kritisk om den är helhjärtad. En blind partidiciplin är osolidarisk därför att då avsäger man sig ansvaret för det parti som man tillhör.

Innebörden av "kritisk solidaritet" framgår tydligare av begreppsparet Redan nu - Ännu inte. Redan nu har arbetarrörelsen gjort mycket för att skapa mäskligare förhållanden i vårt land. Kanske först när jag rest i andra länder eller samtalat med utlänningar har jag förstått i hur hög grad den svenska jämlikheten krävt ett imponerande arbete. Tag en sådan vardaglig fråga som renhållningen. Vi reflekterar väl sällan över att det är en seger för jämlikheten när lågavlönade och högavlönade har i stort sätt samma möjligheter att bli kvitt avfall och skräp. Men det är ju ingen självklarhet. I New York t ex fungerar renhållningen betydligt sämre i slumområdena än i de rikas kvarter. Det kräver inte mycket fantasi för att förstå vilken olidlig stank det kan bli när några veckors avfall samlas i och runt soptunnorna under tryckande sommarhetta. Det finns många andra sådana exempel på segrar för jämlikheten som man sällan talar om men som har krävt mycket arbete i kommittéer, nämnder och utredningar.

Likväl kan vårt parti inte slå sig till ro vid de vunna framgångarna. Rättfärdighet är ännu inte förverkligad. Den som har fått makten att föra de maktlösas talan måste ständigt pröva sig själv, så att han inte solidariserar sig med de mäktiga. Ständigt måste han vara på sin vakt mot frestelsen att solidariteten skiftar när herdepojken blir kung. Rådslagsgrupperna är ett exempel på hur vi kan förnya och vitalisera partiets politik genom att peka på "ännu inte". Det är varje partimedlems uppgift att påminna om "ännu inte".

Stycket påminner mig om det inlägg jag skrev sommaren 2005 om varför jag är medlem i SAP. Det har också en udd riktat mot alla "rena" socialister som aldrig skulle kunna tänka sig att smutsa ner sina ideal genom att göra gemensam sak med sosseriet. För mig sammanfattar Frostins begreppspar "Redan nu - Ännu inte" storheten med den socialdemokratiska rörelsen. Det är en rörelse som faktiskt har genomfört positiva samhällsförändringar och inte bara pratat om dem. Det är också en rörelse som måste ha ena ögat på kommunfullmäktiges dagordning och det andra på horisonten. Att vara en kärleksfull kritiker som säger att jag är stolt, men inte nöjd (för att låna en mer sentida slogan) är själva essensen i varför jag är socialdemokrat. Det finns fortfarande mycket som är "ännu inte".

Socialdemokratiska framtidsvisoner

Det är i senaste laget att tipsa om det här. Men det verkar hursomhelst intressant, och Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola är en pigg akademisk institution som tar tredje uppgiften på allvar:

6/2 två seminarier:
Socialdemokratiska framtidsvisioner förr och
nu
Seminarierna arrangeras av Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.
Socialdemokratiska framtidsvisioner förr och nu
Öppet seminarium där forskare diskuterar:
- Socialdemokratin och Europa
- Folkhemsnostalgin
- Jämställdhet och integration
- Ett nytt rättviseperspektiv
- Socialdemokratin och marknaden

När? Tisdag 6 februari kl. 9.00-12.00
Var? Moas båge, Sal MB 503, Södertörns högskola, Centrala campus i Flemingsberg

Vittnesseminarium
Socialdemokratiska framtidsvisioner förr och nu. Har Socialdemokratin förlorat sin framtidsvision? Hur gick det i så fall till? Tre generationer Socialdemokrater diskuterar Socialdemokratins framtid.

Vittnespanel: Peter Gustavsson, Jens Henriksson, AnneMarie Lindgren, Lena Sommestad, Nalin Pekgul

När? Tisdag 6 februari kl. 13.30-17.00
Var? Moas båge, Sal MA 636, Södertörns högskola, Centrala campus i Flemingsberg

Ingen föranmälan.
Välkommen!

Dessutom är det värt att tipsa om att SSU:s debatttidskrift Tvärdrag numera finns på nätet.

Min medborgerliga plikt

Ibland måste man göra sin medborgerliga plikt och påpeka felaktigheter i samhällsdebatten. Därför skickade jag följande mejl till fotbollsmagasinet Offside:

Det är glädjande att äntligen få se en artikel med Bajenfokus i Offside (1/2007). Man kan lugnt säga att det var ett tag sedan. Men det är samtidigt ganska typiskt att det krävdes en läsaromröstning för att artikeln om Pétur Björn Jónsson skulle bli till. En artikel som självklart bara är en bråkdel så lång som de jättereportage som behandlar göteborgare och skåningar. Men annat var väl inte att vänta? Hur kommer det sig att Hammarby är så underrepresenterat i Offside?

Med vänlig hälsning,

Fredrik Jansson
Stockholm

Kändisar, kändiar, kändisar...

Ombudsvalet till den socialdemokratiska extrakongressen är nu klar i Stockholms arbetarekommun. Den direkta kommentaren till resultatet (klicka på kongress 2007) är som rubriken säger ovan; idel kändisar. De valda är som följer:

1 Carin Jämtin, 1529

2 Annika Billström, 1073

3 Jens Orback, 1046

4 Anna Kettner, 1015

5 Anders Carlberg, 993

6 Sven Britton, 900

7 Dag Larsson, 891

8 Maj Britt Theorin, 859

9 Ylva Johansson, 856

10 Maria Palme, 849

11 Ingemar Josefsson, 750

12 Mats Hulth, 749

13 Maria Bosdotter, 708

14 Erik Nilsson, 708

15 Laila Freivalds, 700

16 Catharina Tarras-Wahlberg, 655

17 Tomas Rudin, 650

18 Teres Lindberg, 633

19 Börje Vestlund, 601

20 Leif Rönngren, 580

21 Karin Wanngård, 560

22 Olle Burell, 559

23 Mirja Räihä Järvinen, 527

24 Joe Frans, 511

Åtminstone 14 av de valda är eller har varit statsråd, borgarråd, landstingsråd eller riksdagsledamöter. Ytterligare ett antal är eller har varit politruker. Även om jag själv har varit med och röstat fram en handfull av dessa så visar resultatet på ett problem med representationen på socialdemokratiska partikongresser. Det är de som redan har inflytande som sitter och är gräsrötter på kongressen. Detta leder till att nya idéer begränsas eftersom allt ses genom heltidspolitikerns lins med allt vad det innebär av budgetansvar och förvaltarens begränsningar. Det hade varit bra för den så omtalade förnyelsen om det verkligen var aktiva gräsrötter som bestämde i partiets högsta beslutande organ istället för de som bestämmer i politikens vardag.

Däremot känns det kul att Peter Gustavsson valdes som ett av tre ombud från Uppsala arbetarekommun (tillsammans med ett före detta statsråd och ett kommunalråd).