Lägg ner stadsdelsföreningarna!

Följande debattartikel publicerades i något förkortad form i första nummret av Stockholms arbetarekommuns nya medlemstidning Zäta (1/2006). Den är skriven tillsammans med Daniel Suhonen.

Folkrörelseparti. Smaka på ordet. En förnimmelse av det förflutna. Från en tid när partiet var en miljon och SSU hade hundratusen medlemmar. En tid då banden mellan parti och fack var starka och personliga. Kassören i fackklubben, medlemsvärvaren i hyresgästföreningen eller tränaren i pojklaget var också medlem i partiet. Det här är givetvis att hårdra det, men det finns ett uns av sanning i bilden. Partiet fanns överallt, rörde sig som fisken i vattnet.

I partiet lever vi kvar i uppfattningen att flest grundorganisationer vinner. När vi ska vara högtidliga och övertala oss själva om det förträffliga med detta så talar vi gärna om att vi finns nära människors vardag. Det finns alltid en s-förening i grannskapet. Men hur sant är det? Visst finns det massor av s-föreningar ute i bostadsområdena. Men finns det en socialdemokratisk närvaro? Vårt svar är nej. Närvaron finns inte där bara för att man lyckades skrapa ihop en styrelse för ytterligare ett år. För nya medlemmar är det nästintill omöjligt att bli aktiva, eftersom det knappt finns någon verksamhet utöver styrelsemötena i många av föreningarna. Det här är visserligen ett problem som kommer att finna sin egen lösning. Huvuddelen av dem som idag bemannar den överdimensionerade partiorganisationen kommer inom en inte allt för avlägsen framtid att vara borta. Idag har Stockholms arbetarekommun 76 stadsdelsföreningar och totalt 8497 medlemmar. För tjugo år sedan hade vi också 76 stadsdelsföreningar, men arbetarekommunen hade 90561 medlemmar. Det är för den medlemskåren som dagens organisation är anpassad. För dagens åldrande medlemskår blir den snarare ett sänke än ett stöd. Om vi inte anpassar oss till samtiden riskerar den att bli vår undergång.

Vad gör vi då? Är basarbetet ett överspelat kapitel? Nej, men vi måste organisera oss på ett annat sätt. Det räcker med färre, men större geografiska föreningar. Föreningar som har tillräckligt stort medlemsunderlag för att kunna arrangera utåtriktad verksamhet, återkommande medlemsmöten, kontinuerlig studieverksamhet och suga upp och aktivera nya medlemmar. I Stockholm skulle de kunna motsvara de 18 nuvarande områdesföreningarna. Det finns inget som hindrar att föreningen organiserar mindre och öppna arbetsgrupper för de olika bostadsområdena eller för de som är intresserade av enskilda sakfrågor. För att förstärka den geografiska organisationen ska det vara obligatorisk anslutning till den områdesförening där man är skriven. Utöver detta medlemskap står det var och en fritt att ansluta sig till andra typer av s-föreningar. Det innebär att man avskaffar fria kvoten, denna märkliga hybrid mellan medlemskap och utanförskap.

Som komplement till områdesföreningarna ska det givetvis finnas geografiska SSU-klubbar, kvinnoklubbar och broderskapsgrupper. Dessa skulle lämpligen kunna organiseras i de sex valkretsarna. Dessutom bör man även i fortsättningen organisera andra typer av föreningar; studentklubbar, språkföreningar, fackliga s-föreningar, enfrågeföreningar. Dessa föreningar skulle kunna verka för en mer offensiv idéutveckling inom sitt specialområde. Det är såklart eftersträvansvärt om medlemmar i dessa föreningar kan driva frågorna och koppla dem till det lokala perspektivet i sin områdesförening också. Men då krävs det att det finns forum där medlemmarna kan föra fram och diskutera politiska förslag utan att sitta i styrelsen.

En omorganisering av den här typen skulle också kunna få en annan positiv effekt. Istället för att knyta upp aktiva socialdemokrater i meningslöst och tidsödande styrelsearbete skulle den frigöra tid för dem att organisera sig i det lokala föreningslivet och skapa kontaktytor mellan politiken och det civila samhället. Genom att aktivera sig i hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller den lokala idrottsföreningen skulle politiken komma närmare människorna och det skulle finnas en naturlig ingång för att bli medlem i partiet. Den som inte känner att de föreningarna i grannskapet lockar skulle lika gärna kunna aktivera sig i sin fackförening, Amnesty International, Naturskyddsföreningen eller Attac.

Vi skulle öppna för ett mer naturligt samspel mellan politik och föreningsliv. Genom ett lapptäcke av föreningsaktivitet kommer det att finnas möjlighet att driva hjärtefrågor på återkommande medlemsmöten och för föreningslivet och politiken att påverka varandra. Vi skulle kunna se början till det som kallas folkrörelsedemokrati. Konturerna av ett nytt folkrörelseparti börjar skymta fram. Ett parti som är öppet för fler kontakter än den traditionella och nödvändiga facklig-politiska samverkan. Men för att det ska bli verklighet måste vi släppa vår närmast leninistiska uppfattning om partiets ledande ställning. Partiet blir istället en del av en omfattande och heterogen samling folkrörelser. Vi skulle inte vara avantgardet. Vi skulle vara det parlamentariska uttrycket för rörelsen av rörelser. Det här innebär ett delvis nytt sätt att arbeta. Men vill vi vara en politisk kraft i människors vardag måste vi ompröva en del av våra gamla käpphästar om hur och var socialdemokrater ska vara organiserade och verka. Ett folkrörelseparti behöver folk som rör på sig.

Fredrik Jansson & Daniel Suhonen