Vadå Zäta?

Den här artikeln har publicerats i en något förkortad form i första nummret av Stockholm arbetarekommuns medlemstidning Zäta (1/2006).

Arbetarrörelsen har aldrig varit fri från interna konflikter. Och ingenstans har det varit tydligare än i Stockholm. Ideologiska skillnader har blandats upp med personliga maktaspirationer. På 1880-talet stred August Palm och Hjalmar Branting om kontrollen och inriktningen på tidningen Social-Demokraten. Kring förra sekelskiftet stod kampen mellan partiledning och en alltmer anarkistiskt färgad ungdomsrörelse. I slutet av 1950-talet handlade det om Sverige skulle ha atombomben. Och så har det fortsatt på olika sätt. Det är inget konstigt. Det är en tradition som givit näring åt socialdemokratins utveckling. Och mitt i denna stockholmska tradition står Zeth Höglund (1884-1956). På många sätt en idealtypisk stockholmsk socialdemokrat. Inflyttad, radikal och med en viss förkärlek för intriger och maktkamp. Med tiden blev han mer känd som Zäta och ansluter sig därmed till de i arbetarrörelsens annaler som blivit så pass omtyckta eller ogillade att de inte behöver ett efternamn; den anarkistiske sexualupplysaren Hinke, agitatorn Kata, landsfadern Per Albin…

Vid 21 års ålder flyttade han till Stockholm, blev snart en ledande person i det nybildade socialdemokratiska ungdomsförbundet och grundade 1908 tidningen Stormklockan som blev förbundets officiella organ. I samma veva utmanövrerade han också Per Albin som ungdomsförbundets ordförande, vilket lade grunden till en livslång fiendskap som på 1910-talet flyttade in i Stockholms arbetarekommun (AK). Gruppen kring Stormklockan utvecklades alltmer till en opposition inom partiet och konflikten i socialdemokratin nådde till slut bristningsgränsen. Våren 1917 bildades det Socialdemokratiska Vänsterpartiet med Zäta som partiledare.

Det nya partiet skulle snart orientera sig mot den bolsjevism som fick ett allt större internationellt inflytande efter den ryska oktoberrevolutionen samma år. Men det var, trots namnet inte så enkelt att det var den socialdemokratiska vänsterflygeln som startade eget. Många av de ledande marxistiska teoretikerna, Rickard Sandler, Gustav Möller och Arthur Engberg stannade kvar i SAP, betraktade med sina historiematerialistiska glasögon den ryska revolutionen med skepsis och skrev 1920 det mest uttalat marxistiska partiprogrammet någonsin. Samtidigt som personer som agitatorn och bonderomantikern Fabian Månsson och Stockholms före detta liberale borgmästare, humanisten Carl Lindhagen följde med in i det nya partiet.

Det var snarare SAP:s krav på intern partidisciplin och oppositionens antimilitarism som till slut ledde fram till partisprängningen. Och det var även det tidigare som snart skulle få Zäta att återvända till SAP. Närmandet Lenin kom sig framförallt av ett gemensamt förkastande av den tyska socialdemokratins stöd för kriget. Båda hade deltagit i den internationella fredskonferensen i Zimmerwald 1916. Lenins revolutionära språkbruk passade förmodligen också radikalen Zäta. Men han kom snart på konfliktkurs med den centralstyrda Kommunistiska internationalen som man anslutit sig till 1919 och uteslöts på order från Moskva 1924. Inte helt oväntat hade den ständige oppositionsmannen Zäta haft alltför svårt att böja sig för kommunismens krav på ”demokratisk centralism”. Partidisciplinen i SAP visade sig vara en västanfläkt i jämförelse med den bolsjevikiska partipiskan som ven från Kreml.

1926 återkom Zäta tillsammans med cirka 2000 medlemmar till SAP. Han rehabiliterade sig genom att skriva en biografi över den nyligen avlidne partiledaren Hjalmar Branting. Höglund hade under hela sin politiska bana haft en tvetydig inställning till Branting. Å ena sidan fick han personifiera allt det som Zäta ogillade med partiet, en alltför stor försiktighet och kompromissvilja. Å andra sidan var Branting den enda som han såg som en verklig jämlike.

Förvånansvärt snabbt skaffade sig Zäta ett utrymme i sitt nygamla parti. 1928 har han hunnit väljas in i såväl riksdag som stadsfullmäktige. Han sitter i partiets verkställande utskott och är AK:s ordförande. Men även om han sitter i både riksdag och VU blev hans politiska arena framförallt Stockholm. Kanske inte så underligt med tanke på att den nya partiledaren och statsministern hette Per Albin Hansson. En av anledningarna till Zätas framgångar vid återkomsten var att han snabbt fick stöd av det radikala SSU-distriktet. I och med återkomsten blossade den gamla fiendskapen med Per Albin upp igen. Och det blev en strid där få medel var för grova. Man överröstade motståndarsidans talare. Man drog ut på möten till långt in på natten. Man åkte runt och röstade i flera valkretsar när listor skulle tas. Och där Zäta kunde räkna med SSU:are fick gruppen kring Per Albin stöd av större delen av fackföreningarna. Eftersom AK:s möten var öppna för alla medlemmar gällde det att mönstra så många sympatisörer som möjligt. Och båda sidor lika goda kålsupare.

Världen aldrig långt borta för Zäta. Tidigt var han ute i skarp kritik mot fascismen som växte sig allt starkare ute i Europa och det förtryck stalinismen gjorde sig skyldig till i Sovjetunionen. Som chefredaktör för Social-Demokraten åren 1936-1940 fick han ytterligare en kanal för att föra ut sitt missnöje med sakernas tillstånd. 1941 tvingas han avgå som AK:s ordförande efter att ha förlorat en hetsig omröstning mot ”per-albinisten” Valter Åman som 1944 även tar över Zätas plats i partistyrelsen. Inte förrän partisekreteraren Torsten Nilsson tar över ordförandeklubban 1945 blir det något som kan likna fred i AK.

Men om Zäta förlorade mark i partiorganisationen så förstärktes hans inflytande över Stadshuset. Från 1940 och ett decennium framöver var han finansborgarråd. Vid valet 1950 avböjer den 66-årige Zäta omval och lämnar kommunpolitiken. Fyra år senare lämnar han även AK:s styrelse och 1956 avlider Zäta Höglund efter ett halvsekel i den stockholmska arbetarrörelsens centrum.

Vilket är då Zätas arv? Dels har delar av de interna konflikterna i AK sina rötter i den maktkamp mellan honom och Per Albin som tog sin början för nästan ett sekel sedan. Men sedan finns det något annat, ett sätt att ta sig an politiken på. Det fanns något av en principiell opposition mot makten. En ovilja att i alltför stor utsträckning kompromissa med sin övertygelse. Den folkpartistiske kommunalpolitikern Yngve Larsson beskrev finansborgarrådet Zäta så här:

”I den kommunala vardagen var Z. Höglund realpolitiker: bestämda åsikter, gärna radikala om ämnet inbjöd därtill, men också villig att lyssna, kanske jämka sig – så länge det icke gällde de grundläggande värderingarna i hans politiska arbete: det kapitalistiska klassamhällets orättvisor, samhällssolidaritetens bud. Då högg han i, med eld i hågen och medryckande kraft.”

Och det är kanske inte är en så dum utgångspunkt för en medlemstidning i Stockholms arbetarekommun?

Fredrik Jansson