Ännu inte

För några år sedan stötte jag för första gången på teologen och kristna socialisten Per Frostin i den intressanta boken Solidaritet med arbetarrörelsen (1981). Boken som är utgiven av Broderskap - där Frostin var aktiv - är konstigt nog en ganska renodlat (sekulär) marxistisk betraktelse. Den gjorde dock att jag blev lite nyfiken på att läsa mer av honom. Men med så mycket annat blev det aldrig av. Tills jag snubblade över en annan bok av honom för några dagar sedan, Kampen för rättfärdighet: Fyra politiska bibelstudier (1970). Denna skrift har sin bakgrund i Nordens Kristna Socialdemokraters sommarmöte 1969 och är som titeln antyder en mer kristet färgad bok. I texten "Rättfärdighetens frukt, fred" hittar jag följande stycke (s 47-48):

Kritisk solidaritet med SAP
I uttrycket "kritisk solidaritet" ligger betoningen på "solidaritet". Ingen politisk gruppering i vårt land har gjort så mycket som SAP för de lågavlönade, de maktlösa och de förtryckta. Ingen politisk gruppering har inom överskådelig framtid så stora möjligheter som SAP att föra de lågavlönades och de maktlösas talan. Det finns ju två realistiska regeringsalternativ i Sverige, det socialdemokratiska och det borgerliga. Det är inte svårt att räkna ut vilket av dessa bägge alternativ som är mest intresserat av att lyssna på de förtrycktas rop, vilket av båda dessa alternativ som är bäst skickat att kämpa för rättfärdigheten. Ur dessa insikter följer solidariteten med SAP. Men solidariteten måste vara kritisk om den är helhjärtad. En blind partidiciplin är osolidarisk därför att då avsäger man sig ansvaret för det parti som man tillhör.

Innebörden av "kritisk solidaritet" framgår tydligare av begreppsparet Redan nu - Ännu inte. Redan nu har arbetarrörelsen gjort mycket för att skapa mäskligare förhållanden i vårt land. Kanske först när jag rest i andra länder eller samtalat med utlänningar har jag förstått i hur hög grad den svenska jämlikheten krävt ett imponerande arbete. Tag en sådan vardaglig fråga som renhållningen. Vi reflekterar väl sällan över att det är en seger för jämlikheten när lågavlönade och högavlönade har i stort sätt samma möjligheter att bli kvitt avfall och skräp. Men det är ju ingen självklarhet. I New York t ex fungerar renhållningen betydligt sämre i slumområdena än i de rikas kvarter. Det kräver inte mycket fantasi för att förstå vilken olidlig stank det kan bli när några veckors avfall samlas i och runt soptunnorna under tryckande sommarhetta. Det finns många andra sådana exempel på segrar för jämlikheten som man sällan talar om men som har krävt mycket arbete i kommittéer, nämnder och utredningar.

Likväl kan vårt parti inte slå sig till ro vid de vunna framgångarna. Rättfärdighet är ännu inte förverkligad. Den som har fått makten att föra de maktlösas talan måste ständigt pröva sig själv, så att han inte solidariserar sig med de mäktiga. Ständigt måste han vara på sin vakt mot frestelsen att solidariteten skiftar när herdepojken blir kung. Rådslagsgrupperna är ett exempel på hur vi kan förnya och vitalisera partiets politik genom att peka på "ännu inte". Det är varje partimedlems uppgift att påminna om "ännu inte".

Stycket påminner mig om det inlägg jag skrev sommaren 2005 om varför jag är medlem i SAP. Det har också en udd riktat mot alla "rena" socialister som aldrig skulle kunna tänka sig att smutsa ner sina ideal genom att göra gemensam sak med sosseriet. För mig sammanfattar Frostins begreppspar "Redan nu - Ännu inte" storheten med den socialdemokratiska rörelsen. Det är en rörelse som faktiskt har genomfört positiva samhällsförändringar och inte bara pratat om dem. Det är också en rörelse som måste ha ena ögat på kommunfullmäktiges dagordning och det andra på horisonten. Att vara en kärleksfull kritiker som säger att jag är stolt, men inte nöjd (för att låna en mer sentida slogan) är själva essensen i varför jag är socialdemokrat. Det finns fortfarande mycket som är "ännu inte".