Det verkar bli en tur tillbaka till framtiden för SSU

SSU:s framtidskommission presenterade på söndagen den rapport där de drar upp riktlinjerna för hur organisationen ska kunna gå vidare efter det senaste decenniets konflikter. Inte helt oväntat blev det en "81-lösning" som Jan Nygren och Bosse Bernhardsson (förbundsordförande och -sekreterare när ett konflikthärjat SSU kom överens 1981) sytt ihop tillsammans med kommissionens SSU:are (Tove Axelsson, Jens Lundberg, Anna Sjödin, Johan Sparrman, Mattias Vepsä och Mariam Yazdanfar). Man föreslår att man delar på förbundsordförande- och sekreterarposterna, delar på platserna i förbundsstyrelsen och på revisorsplatserna. Vidare ska nyanställningar på förbundskansliet framförallt rekryteras i de distrikt som varit underrepresenterade (läs, det kommer förmodligen att höras ett och annat bräkande på malmöitiska och gnällande på närkingska på Ringvägen 100). Dessutom ska organisationsarbetet präglas av öppenhet, ömsesidig respekt och demokrati. Det är ett glädjande resultat. Ett resultat som dessutom stämmer väl överens med det som Socialistiskt Forum föreslog i artikeln "Tillbaka till framtiden för SSU" i mars. Det verkar som det finns en framtid för SSU iallafall. Grattis SSU och tack för ett utmärkt arbete kommissionen! Nu kanske vi kan koncentrera oss på att bekämpa nya arbetarepartier, batongliberaler, kristhomofober och mauderater istället.

Förövrigt har Socialistiskt Forum publicerat tre nya artiklar: "En bok i befriande avsaknad av snäll jämställdhetsfeminism" av Petra Ornstein, "Hanna älskar Majakovskij" av Hanna Finmo och "Må bäste sossen vinna!" av Peter Gustavsson.

Ett söndagscitat

Framöver tänkte jag att jag skulle publicera ett citat jag tycker om på söndagarna (det kan dock bli oftare eftersom jag gillar citat). Här kommer alltså det första söndagscitatet:

"Socialismen är för mig en lära om jämlikhet. Visionen av ett jämlikt samhälle är utan klassgränser, utan stora standardskillnader och utan rätt för ett fåtal att leva på andras arbete. Jämlikhetens samhälle är inte ett tillstånd utan en process för människors frigörelse: från nöd, otrygghet och social isolering. Men också från kapitalismens värdenormer om vad som är framgång och livskvalitet. Människors värde avgörs inte på en marknad och människors förhållande till varandra bestäms inte av konkurrensmentalitet och lyckomoral utan av solidaritet och gemenskap.

Vägen till detta samhälle är lång. Men vi har inlett den genom den sociala grundtryggheten, arbete åt alla, demokratiseringen av arbetslivet.

Ett för mig avgörande prov på om vi vill fortsätta är om vi också framledes orkar slå vakt om minoriteternas rättigheter - de lågavlönade, de handikappade och utslagna, de 'politiskt fattiga'. Ett annat är om vi kan göra samhället mjukare, förmänskliga byråkratin och göra människorna delaktiga i utformningen av deras miljö och dagliga livsvillkor. Ett tredje är om vi kan skapa reell jämställdhet mellan män och kvinnor - utplåna hela systemet av könsroller. Ett fjärde om vi kan avslöja kapitalismens i grunden människofientliga livsideal, minska kommersialiseringen av våra liv och få de idag priviligierade att acceptera solidaritet med de svagare.

Socialism kan inte lagstiftas fram. Den kan bara nås om den för människorna i stort format framstår som ett attraktivt alternativ till det kapitalistiska samhället."

Vem skrev det här? Någon frasradikal SSU:are, en av de som Stikkan så oförsiktigt kallar "kommunister"? Nej, det var Mr kanslihushöger himself, Kjell-Olof Feldt som skrev det 1976. När fan blir gammal blir han religiös, eller tvärtom...

Är en föryngring av Broderskap möjlig?

Idag avslutar Broderskap (Kristna socialdemokrater) sin kongress lite i skuggan av den kongress SSU påbörjar imorgon. Broderskap är en organisation som jag har ett lite kluvet förhållande till. De tar å ena sidan ofta radikala ståndpunkter i framförallt internationella frågor (det är ingen slump att Olof Palme gärna använde Broderskaps kongresser för att flytta fram positionerna i internationella frågor). Men å andra sidan är jag tveksam till religiöst färgad politik (vi lever trots allt i Bushs och Bin Ladens tidevarv). En kamrat avfärdade en gång Broderskap (och framförallt ledande politiker som är medlemmar) som folk som inte vågar stå för en ideologi och istället pratar lite allmänt om ett kristet kärleksbudskap som grunden i sin politiska övertygelse. Men även om jag betraktar organisationen lite skeptiskt utifrån så undrar jag också varför Broderskap är så dåliga på att föryngra sig? Det verkar som det finns potential. Kyrkorna har gått i bräschen för fattigdomsbekämpningen och ofta kritiserat den sociala utslagningen. Religiösa ledare som Ärkebiskop KG Hammar låter ofta mer som socialdemokrater än vad många socialdemokrater gör. Jag läste nyligen en väldigt intressant bok av socialdemokraten Klas Corbelius - I mammons tid - där han skissar upp en socialistisk teologi. Med tanke på att de organisationer där Klas är aktiv (han är rörelsesekreterare för KRISS - Kristna studentrörelsen - och har varit styrelseledamot i Svenska kyrkans unga) samlar minst lika många som SSU och ofta står för en radikal politik borde det vara en utmärkt rekryteringsbas för Broderskap. Att bygga upp ett radikalt "ungdomsförbund" (kanske i samarbete med SSU) borde vara en angelägen uppgift för Broderskap om man inte vill dö sotdöden. Om man samlar 1/20-del av de som idag är aktiva i de kristna ungdomsförbunden skulle det bli över 1 000 nya medlemmar. Och även om man bara lyckas värva 1/10-del av dessa skulle det kunna utgöra grunden för ett antal "Unga Broderskapsgrupper" runt om i landet. Det finns potential och arbetsuppgifter för ett Broderskap som inte sakta vill vittra sönder.

Lite praktisk internationalism kanske?

"Det vi bevittnar är en folkens resning mot de privilegierade grupperna. Det är samma krav på frihet och jämlikhet som en gång tände hoppet och stimulerade framtidstron hos den framväxande arbetarrörelsen i Europas länder. Skillnaden är att kraven idag delvis riktas mot oss. Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländigas och fattigas sida mot deras utsugare och herrar.”
Olof Palme

Industrialismens genombrott i Europa banade vägen för de breda arbetarpartierna. Kapitalets organiserande av arbetskraften i fabriker ledde till att arbetarklassen organiserade sig i fackförbund och partier för att hävda sin rätt i det samhälle som växte fram i dess omgivning. Sedan sjuttiotalet har globaliseringen lett till en industrialisering av en del av länderna i Syd. Precis som industrisamhället i Nord ofta växte fram i fåtalsvälden så var många av de nya industrinationerna militärdiktaturer och kvasidemokratier. I motstånd till både bristen på politiskt medbestämmande och utsugning på arbetsplatserna så växte de politiska och fackliga organisationerna fram. I Sydafrika gick den fackliga centralorganisationen COSATU under 1980-talet i bräschen för motståndet mot både det vita minoritetsstyret och kapitalet. I Brasilien växte fackföreningsrörelsen CUT och arbetarpartiet PT fram i industribältet kring São Paulo och i skuggan av militärdiktaturens förtryck.

På liknande sätt har rörelser växt fram på andra håll i det industrialiserade Syd. Den sydkoreanska industriarbetarklassen har organiserat sig fackligt i KCTU och sedan några år även politiskt i demokratiska arbetarepartiet DLP som redan är landets tredje största parti med 13 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet.

Den europeiska arbetarerörelsen har haft ett tvetydigt förhållande till sina yngre kusiner i Syd. Å ena sidan finns ett välfungerande samarbete, i t ex Filippinerna har det demokratiskt socialistiska partiet Akbayan växt sig allt starkare, bland annat med stöd från svensk socialdemokrati. Brasiliens president Lula sägs ha svarat på frågan om han kände till svensk arbetarerörelse med påståendet att det alltid fanns en svensk metallare vid hans sida när man gick ut i strejk vid Scanias brasilianska fabriker. Men å andra sidan finns en skepsis mot de spretiga partierna, PT har såväl trotskistiska som maoistiska fraktioner, och de konfliktorienterade fackföreningarna som ofta står i bjärt kontrast till de skandinaviska landsorganisationernas förhandlingstradition. Men då glömmer man att även vår egen rörelses ungdom präglades av en stor ideologisk spridning. Fram till 1903 hade SAP ett ungdomsförbund med en dominerande anarkistisk falang. Och Sverige var under tidigt 1900-tal Europas strejktätaste land. Att deras krav på en rättvis värld också riktar sig mot oss i Nord är förmodligen också en anledning till att vi har varit alldeles för slappa när det gäller att bygga upp kontaktnät med arbetarerörelsen i Syd. Deras kritik har slagit lite för nära den egna plånboken för att vara riktigt bekväm.

Oavsett hur vi ställer oss till dessa rörelser så är de en del av samma tradition som vi. Födda i motståndet mot en samhällsordning som förvägrar människorna rätten att förverkliga sig själva. Därför bör vi också utveckla samarbeten med dem. Idag är sådana samarbeten allt för få. Enligt Olof Palmes Internationella Centrum har svensk arbetarrörelse tre samarbeten med Korea. Dessa är alla fackliga. Med Brasilien finns det två, med Metall respektive Unga Örnar som svenska deltagare. Varför har inget parti- eller SSU-distrikt startat upp samarbeten med DLP eller PT? Det skulle både parter ha allt att vinna på. Det är dags för lite praktisk internationalism i Olof Palmes anda.

"... ty internationalen åt alla lycka bär."

Så hoppar vi till ett citat

Läste i Aftonblaskan att Stefan Holm hoppar i Oslos Golden League-gala ikväll. Holm är den av de svenska friidrottsstjärnor som fascinerar mig mest. Han borde verkligen inte kunna hoppa så högt som han gör. Fast egentligen skriver jag det här inlägget för att ha en anledning att publicera följande citat av Stefans pappa Johnny:

"Samhällsintresset har han nog med sig hemifrån också. Jag har ju alltid varit intresserad i samhällsfrågor och varit engagerad i facket, så han har väl fått mycket inmatat naturligt. Jag är ju gråsosse in i ryggmärgen, så jag har ju alltid trott på det här med jämlikhet, rättvisa och broderskap."

Det är sådana som Johnny som är ryggraden i det svenska folkhemsprojektet. Jag gillar dom. Gråsossarna.

Skaffa en pressekreterare Göran!

Enligt Aftonblaskan passar GP inte bara på att hoppa över sidoorganisationernas kongresser. Han passar även på att missa gratispoäng genom att inte prata världsfattigdom med Bono från U2. Personligen har jag lite svårt för rockstjärnor som ska rädda världen (även om Bono faktiskt lär veta vad han pratar om). Men att missa ett sådant "photo op"... Vad är det för slapptaskar som jobbar på SB egentligen?

En trevlig allians för systemskifte

Blev tipsad om en sida: Nytt flertall (Ungefär "Ny majoritet" fast det låter mycket bättre på norska. Majoritet låter så sterilt. Flertall känns mer som kött och blod.). Det är en kampanjsida för en rödgrön norsk regering efter valet i september. En regering som isåfall skulle bestå av Arbeiderpartiet (sossarna), Sosialistisk Venstreparti (ungefär som Vänsterpartiet) och Senterpartiet (ganska olika från Mauderaterna!). Man kan väl lugnt säga att Centerpartiet är det svenska parti som står längst från sitt norska systerparti. I Norge verkar det som om Åsanissemarxisterna har kontrollen. Finns det överhuvudtaget senterpartister som Federley & co i Norge? Den enda likheten är väl att de båda bondeförbunden är med i en allians för systemskifte. Den norska varianten känns trevligare...

Frågesport:
Jag gillar uttrycket "Åsanissemarxister" men har aldrig fått en fullödig beskrivning av vad det skulle innebära. Är det någon som kan komma med en schysst sammanfattning?

Tage Danielssons snigelsprång

Den femte november 1976 publicerade tidningen Arbetet följande dagsvers av Tage Danielsson. Den var en reaktion på den socialdemokratiske forskaren Sten Johansson som i en debattartikel i Dagens Nyheter i oktober samma år argumenterat för behovet av kärnkraft för att kunna ta språnget till det socialistiska samhället.

Snigelsprånget

Socialdemokratin
är en snigel, lugn och trygg,
kryper i geografin
med sitt folkhem på sin rygg.

Många anser att den går
rent åt helvete för sakta.
Liten bit på 40 år.
Är det enbart att förakta?

Rör man sig, per år, en meter
blir man kanske mer benägen
att ge akt på farligheter
som kan lura under vägen?

Stundom blir man visserligen
fly förbannad på densamme
när den stannar till på stigen
troende att den är framme.

Men på grund av tempots låghet
ungår den, i bästa fall,
att bli överkörd av tåget
eller dränkt av vattenfall.

Inte kan den allt fullkomna.
Vägen är så lång. Och vill den
gå till höger, eller somna,
får man varligt putta till den.

Sådan snigel, klok och vaken,
vill jag gärna ha mitt hem på.
En som tänker över saken
i naturligt snigeltempo.

Förutsatt att vi får slippa
snigelcirkusdirektörer
som med sina frackskört vippa
som galanta ordcharmörer:

Snigelsprånget! Nytt för året!
Plötsligt kunna sniglar hoppa!
Snigeln lyfter sig i håret
som en annan cirkusloppa!

Hepp! Tvärsöver avfallsdiket
som är fullt av kärnproblem!
Snigelsprång mot framtidsriket
enligt nytt dressyrsystem!

All vår framtid är så trygg så!
Idel vinster! Inga nitar!
Hepp! Nu landar han på rygg så
huset går i tusen bitar.

Härav kan en snigel lära:
du som sakta, vägen lång,
vill ditt hus mot lyckan bära,
akta dig för snigelsprång!

Är J.K synsk?

Det sägs att J.K. Rowling skissade upp hela storyn till alla böckerna om Harry Potter på ett fik i Skottland i mitten av nittiotalet. Efter att (mer eller mindre) ha streckläst Harry Potter and the Half-Blood Prince måste jag säga att bakgrundsfonden känns väldigt mycket mer post-elfte september än post-kalla kriget. Terrordåd, förhöjd säkerhetsnivå och godtyckliga arresteringar. Är det kanske så att J.K. var en av Sibyll Trelawneys mer framstående elever i "Divination"?

Angående Persson och SSU

Man har kunnat läsa i media att Göran Persson inte kommer att gästa SSU:s kongress i Linköping nästa vecka. I SvD kommenterar proffstyckaren Stikkan Ljunggren det så här: "Det är en markering: 'Ni har inte skött er'. Dyker han inte upp, har det inte bara blivit så. Han vet att det kommer att tolkas politiskt." Det är möjligt att det är så, att det är en politisk markering. Men isåfall är det en konstig markering. Att inte den socialdemokratiska partiordföranden bemödar sig att komma till den kongress som ska ena ungdomsförbundet tyder snarare på ett förakt för rörelsen. SSU behöver partiets fulla stöd i den process som snarare börjar än slutar med Linköpingskongressen. Göran Persson borde vara en del av det stödet. Göran Persson behöver dessutom rörelsens engagemang om han vill sitta kvar i roddbåten på Harpsund även sommarna efter nästa val. En rörelse som han tydligen inte är tillräckligt intresserad av för att spendera några timmar på. Istället väljer han att pilla naveln. Det kanske är dags att fundera på pensionen om man inte tar sitt uppdrag som ordförande i SAP på allvar?

By the way:
Nu funkar min dator igen och jag har därför valt att radera de inlägg som handlade om att jag inte kunde blogga.

Lilla jag hos Helle

Hejade Wigforss på Bajen frågar Helle Klein på sin blogg? Svaret är nog nej. Även solen har fläckar. Han kanske till och med skulle ha stått i bortaklacken på måndag? Helle tipsar hursomhelst om min, Martas och Rebellas bloggar (och indirekt till Socialistiskt Forum, men vi får ingen länk dock!). Schysst, för det är väl den finaste utmärkelsen man kan få i den s-märkta bloggankdammen. Var lite avundsjuk på Magnus när han fick så mycket uppmärksamhet när han började blogga. Fast det kanske inte bara var en slump? Den gamla pressekreteraren kanske aktivt såg till att plantera "nyheten" trots att han verkade förvånad?

Ska hursomhelst komma igång och blogga om det jag hade tänkt blogga om från början nu när jag börjar närma mig en lösning på varför jag inte kan blogga och mejla (men surfa) hemifrån. Det är uppkopplingen, inte datorn, som strular.

Annars har Peter börjat blogga också på både svenska och engelska om "the long and winding road through the welfare state to socialism". Kommer säkert att bli läsvärt.

Bajen vann

Igår vann Bajen över Landskrona med 4-0! 7-0 i målskillnad på de två senaste matcherna och en plats i tabellens övre halva. Det känns som man inte behöver vara orolig. Fast det svänger om Bajen - så vem vet?

Syndens stad

Var på bio igår för att komma undan sommarvärmen en liten stund. (Men jag klagar inte!) Jag såg Sin City. Den var väldigt våldsam, sexistisk... och alldeles, alldeles underbar. En film noir för 2000-talet där våldsamma nerdekade medelålders män räddar/hämnas vackra unga kvinnor med tvivelaktiga yrken (det är tre parallella historier i filmen på det temat). En fantastisk film helt enkelt. Dessutom filmad i svartvitt (eller grått som jag sa när jag var liten) med små exakta detaljer i färg. Allt dessutom med Frank Millers serietidningsestetik i behåll. Sommarens "must see movie".

Är jag årets opinionsbildare?

För inte alltför länge sedan skrev jag att jag gärna skulle se en gruppblogg av Unga s-kvinnor Rebella. Och hux flux finns det en blogg. Än så länge finns det inte så mycket att läsa. Men det kommer säkert. Hur som helst. Årets opinionsbildare, någon?

Dessutom har Marta Axner börjat blogga också. Marta är vice ordförande i min gamla s-studentklubb Laboremus och föreningens själasörjare (hon pluggar till präst). Hon har varit igång ett tag så där finns det något att läsa (till skillnad från hos rebellorna).

Välkommna!

Kommunalråd om privatiseringar

SEKO har låtit Sifo göra en undersökning om vad Sveriges kommunalråd tycker om privatiseringar av statlig verksamhet. Resultatet är inte särskilt förvånande, men ändå glädjande. 95% av de moderata kommunalråden tycker privatiseringarna har varit ganska bra eller mycket bra. 74% av de socialdemokratiska kommunalråden tycker att de varit ganska dåliga eller mycket dåliga. Skillnaderna är tydliga. Skönt.

Den enes död, den andres bröd

Människor döda och lemlästade i London. Lars Leijonborg passar på att göra partipolitik av det genom att säga att svensk militär bör få polisiära befogenheter. Hur svensk militär skulle kunna förhindra att det som hände i London inte händer i Stockholms kollektivtrafik är oklart. Fast batonghögern tar några politikska poäng på rädslan. Såklart.

Det har inte funkat

De senaste dagarna har jag skrivit inlägg om att GP meddelat att han sitter kvar (som om det är upp till honom att avgöra) och att tysk arbetarrörelse splittrats (sorgligt, men inte oväntat). Men min dator har inte velat vara med riktigt så de har inte publicerats på bloggen (och därför skriver jag det här på 7-elevens internetkafé). Fast å andra sidan är ju inte jag i politrukmeccat Almedalen så varför bry sig om vad jag skriver (och om jag kan skriva). Läs Magnus istället. Han är där - på "firmafesten". Att han givetvis korrumperas av att springa och äta bjudmat hos näringslivspolitrukerna är en annan sak.

Fast en almedalsgrej måste man nog ta med. Enligt Expressen presenterades ett "kändisparti" med Ernst Billgren och Kim Anderzon i spetsen. De vill tydligen en massa snälla saker. De heter Kulturpartiet och har en hemsida också. Undra vad de tycker om skattesubventionering av hushållsnära tjänster och bensinskatten? Och hur ska de komma till rätta med arbetslösheten? Är det på riktigt - eller bara ett konstprojekt? Framtiden får utvisa.

Annars har 200 000 människor demonstrerat mot världsfattigdomen i Edinburgh. Hur illustrerar Expressen en artikel om det?

Bajen spöade Landskrona med tre mål mot noll borta igår. Välförtjänt dessutom vad det sägs. Själv såg jag inte matchen eftersom jag mer eller mindre medvetet såg till att sitta isolerad på ett tåg när den spelades. Att stålsätta sig för att bese en uppvisning som den mot Gefle hade inte gått. Men vad är det man brukar säga - Det svänger om Bajen!

Undantaget som bekräftar regeln

Tycker det är fruktansvärt ointressant med blogginlägg som handlar om bloggande. Det känns helt enkelt lite för navelskådande, och om man ska vara helt ärlig, lite nördigt. Men jag gör ett undantag.

Som bekant går det inte att kommentera på tidningsbloggar som PJ, Helle eller PM. Detta ska bero på någon slags oro för att det ska publiceras text som är lagstridig, hets mot folkgrupp och sånt. Men hur kommer det sig då att jag kan kommentera SvD:s recension av Sin City men inte samma tidnings politiska chefredaktörs propagerande för skattesänkningar för höginkomsttagare? Förstår inte vad skillnaden är?

Bra då var det ur världen...