Lite praktisk internationalism kanske?

"Det vi bevittnar är en folkens resning mot de privilegierade grupperna. Det är samma krav på frihet och jämlikhet som en gång tände hoppet och stimulerade framtidstron hos den framväxande arbetarrörelsen i Europas länder. Skillnaden är att kraven idag delvis riktas mot oss. Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländigas och fattigas sida mot deras utsugare och herrar.”
Olof Palme

Industrialismens genombrott i Europa banade vägen för de breda arbetarpartierna. Kapitalets organiserande av arbetskraften i fabriker ledde till att arbetarklassen organiserade sig i fackförbund och partier för att hävda sin rätt i det samhälle som växte fram i dess omgivning. Sedan sjuttiotalet har globaliseringen lett till en industrialisering av en del av länderna i Syd. Precis som industrisamhället i Nord ofta växte fram i fåtalsvälden så var många av de nya industrinationerna militärdiktaturer och kvasidemokratier. I motstånd till både bristen på politiskt medbestämmande och utsugning på arbetsplatserna så växte de politiska och fackliga organisationerna fram. I Sydafrika gick den fackliga centralorganisationen COSATU under 1980-talet i bräschen för motståndet mot både det vita minoritetsstyret och kapitalet. I Brasilien växte fackföreningsrörelsen CUT och arbetarpartiet PT fram i industribältet kring São Paulo och i skuggan av militärdiktaturens förtryck.

På liknande sätt har rörelser växt fram på andra håll i det industrialiserade Syd. Den sydkoreanska industriarbetarklassen har organiserat sig fackligt i KCTU och sedan några år även politiskt i demokratiska arbetarepartiet DLP som redan är landets tredje största parti med 13 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet.

Den europeiska arbetarerörelsen har haft ett tvetydigt förhållande till sina yngre kusiner i Syd. Å ena sidan finns ett välfungerande samarbete, i t ex Filippinerna har det demokratiskt socialistiska partiet Akbayan växt sig allt starkare, bland annat med stöd från svensk socialdemokrati. Brasiliens president Lula sägs ha svarat på frågan om han kände till svensk arbetarerörelse med påståendet att det alltid fanns en svensk metallare vid hans sida när man gick ut i strejk vid Scanias brasilianska fabriker. Men å andra sidan finns en skepsis mot de spretiga partierna, PT har såväl trotskistiska som maoistiska fraktioner, och de konfliktorienterade fackföreningarna som ofta står i bjärt kontrast till de skandinaviska landsorganisationernas förhandlingstradition. Men då glömmer man att även vår egen rörelses ungdom präglades av en stor ideologisk spridning. Fram till 1903 hade SAP ett ungdomsförbund med en dominerande anarkistisk falang. Och Sverige var under tidigt 1900-tal Europas strejktätaste land. Att deras krav på en rättvis värld också riktar sig mot oss i Nord är förmodligen också en anledning till att vi har varit alldeles för slappa när det gäller att bygga upp kontaktnät med arbetarerörelsen i Syd. Deras kritik har slagit lite för nära den egna plånboken för att vara riktigt bekväm.

Oavsett hur vi ställer oss till dessa rörelser så är de en del av samma tradition som vi. Födda i motståndet mot en samhällsordning som förvägrar människorna rätten att förverkliga sig själva. Därför bör vi också utveckla samarbeten med dem. Idag är sådana samarbeten allt för få. Enligt Olof Palmes Internationella Centrum har svensk arbetarrörelse tre samarbeten med Korea. Dessa är alla fackliga. Med Brasilien finns det två, med Metall respektive Unga Örnar som svenska deltagare. Varför har inget parti- eller SSU-distrikt startat upp samarbeten med DLP eller PT? Det skulle både parter ha allt att vinna på. Det är dags för lite praktisk internationalism i Olof Palmes anda.

"... ty internationalen åt alla lycka bär."