Tillbaka från Tornedalen

Jag borde bo vid en älv där isen börjat lägga sig.
Jag borde höra tystnaden sjunga mellan snötyngda grenar.
Jag borde se norrskenet dansa mot en svart himlafond.
Jag borde tala med vidsträckta myrar om det som är viktigt.
Jag borde lämna den här så kallade storstaden.
Jag är inte ämnad för dess gråa ljud, gråa ljus, gråa liv.
Jag borde finnas där världen gnistrar som stjärnor.

America bloggar

Jag upptäckte precis att America Vera-Zavala har börjat blogga. Det kan bli intressant.

I detta land, kamrat

Nu när det är 50 år sedan Ungernrevolten så kommer jag att tänka på följande vers i Svante Foersters dikt I detta land, kamrat (Enn har skrivit om Foerster här):

I detta land, kamrat,
hör du om Öst-Berlin, Poznan, Ungern, Dubcek, Gdansk
eller Radom 1976. Men du slipper frågan:
Hur stor, hur plötsligt stark, skall
en revolt vara
för att vara progressiv; en berättigad kritik och självkritik?
Hur många revolutionärer skall en revolution omfatta
i ett revolutionärt samhälle
för att inte vara en kontrarevolution?

Socialistiskt Forum 18 november

Den 18 november äger det årliga arrangemanget Socialistiskt Forum rum på ABF-huset i Stockholm. I år är det kondenserat till en dag och det blir tyvärr väldigt mycket som man måste välja bort när man sätter ihop sitt egna program. Men mitt program kommer nog att se ut ungefär så här:

10:00-11.30 i Fabian
Ojämlikhetens pris
I tjugo år har nyliberalerna hävdat att klyftorna måste öka - men ojämlikheten har ett högt pris. Stefan Svallfors, sociolog samtalar med Ann-Marie Lindgren, Arbetarrörelsens tankesmedja; Kjell Rautio, välfärdsutredare på TCO och Rolf Andersson, Kommunal.

Arrangör: Arbetarrörelsens tankesmedja och ABF

[10:30] 11.15-12:00 i Per-Albin/Erlander
Att vilja gå vidare - ett samtal om drömmar visioner och politiska projekt i en globaliserad värld
Med Carin Jämtin, oppositionsråd (s); Gustav Fridolin, journalist/författare, Mattias Vepsä, förbundssekreterare SSU och Hans Abrahamsson, Attac under ledning av Daniel Suhonen, ABF Stockholm. Först visas Jonas Simas film om Olof Palme Vilja gå vidare. Jag hoppar dock över filmen som jag äger på DVD.

Arrangör: ABF Stockholm, SSU Stockholm och Ordfront

12:00-13:00 i Per-Albin/Erlander
Norge visar vägen?
Efter den borgerliga valsegern 2001 inleddes en omprövning inom norsk arbetarrörelse. Denna omprövning ledde till bildandet av en allians mellan Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet som segrade i valet 2005 och som nu regerar Norge. Möt Asbjørn Wahl, ledare för For velferdsstaten som beskriver den norska utvecklingen.

Arrangörer: ABF Stockholm, Ordfront, Socialistiskt Forum, Nätverket för gemensam välfärd

13:00-14:30 i Branting
Anti Axén Olin: Hur bedriva en radikal oppo(s)itionspolitik i Stockholm?
Det blåa Stockholm var en stor anledning till den borgerliga valsegern i landet. Vad gjordes fel och vad krävs för att göra Stockholm till en röd storstad igen. Hur ska en radikal socialdemokratisk oppositionspolitik se ut? Teres Lindberg, kommunfullmäktigeledamot (s); Nanna Wikholm, landstingsfullmäktigeledamot (s) och Elisabeth Brandt-Ygeman, sekreterare i LO-distriktet.

Arrangörer: Socialdemokratiska föreningen Kata

14:30-16:30 i Restaurang Cirkeln
Snacka om klass!
Susanna Alakoski, författare till "Tala om klass", Stefan Svallfors, sociolog och klassforskare; och Göran Greider, författare till "Arbetarklassens återkomst". Den här diskussionen ska jag leda.

Arrangörer: ABF, LO-distriktet och Ordfront.

17:00-18:30 i Sandler
Kulturpolitiken i högerns rike
Timbrohögern har tagit över kulturpolitiken. Vad innebär det för kulturen? Vi diskuterar vad moderat kulturpolitik innebär för medborgare och kulturarbetare. Mattias Qvarsell (s), kulturnämnden i Nacka och Roger Mogert (s), oppositionsborgarråd i Stockholm.

Arrangör: Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening

I'm backing Jon Cruddas

Tillbaka på jobbet efter två veckors välbehövlig semester. En knapp vecka spenderades i London med fotboll, öl och bokköp. Dessutom blev det lite politisk turism när jag deltog i sjösättningen av Jon Cruddas kampanj för att bli Labours "deputy leader". Det är lite svårt att översätta posten till svenska. Idag är "deputy leader" detsamma som att vara vice premiärminister. Jon Cruddas vill däremot snarare omforma positionen så at den snarare liknar det som på svenska kallas partisekreterare och fokusera på partiorganisationen och gräsrotsarbete. Cruddas räknas till det som på "labouritiska" skulle kallas "soft left" och har stöd av bland annat Compass (som också publicerat hans pamflett Fit for Purpose: A programme for Labour Party Renewal). Inte för om jag vet om några svenskspråkiga medlemmar i Labour läser det här. Men hur som helst. Jag stödjer Jon Cruddas kampanj för förändring. Även vi är beroende av att det finns ett socialdemokratiskt folkrörelsebaserat Labourparti.

Uppdatering 2006-10-24: På den engelska Labourbloggen The UK Daily Pundit (inte att förväxla med Cruddasstödjande The Daily) läser jag följande (utdrag):

"It seems the Labour Lads are all supporting Old Labour’s favourite wide-boy, Jon Cruddas. Of course, Harriet [Harman] isn’t exactly the kind of geezer you could have a drink with at the local lap dancing club after a hard day standing on the football terraces."

Shit, jag tog ställning för grabbgänget igen! Well, well...

Uppdatering 2006-10-25: The UK Daily Pundit är INTE en Labourblogg!

Vykort från London

I en krök på Highgates kyrkogård
blir vetenskapen religion för en stund.
Filosofen blir profet i sina lärjungars närvaro.

Kärleksfulla kritiker

Man kan väl inte med bästa vilja hävda att Arena är min favorittidskrift. Inte det motsatta heller. Den är precis lika bra eller dålig som Ordfront eller ETC och vad de nu heter, tidskrifterna som får ett "vänster" som prefix. Men det brukar vara något jag finner läsvärt i varje nummer. I senaste nummret av Arena (5/2006) är det framförallt valanalysintervjun med Katrine Kielos och Klas Gustavsson ("En ny våg") som jag fastnar för. Katrine och Klas är precis den typ av intelligenta, intellektuella, välformulerade och kärleksfulla kritiker som socialdemokratin behöver i dessa tider.

"Socialdemokratin har köpt bilden att makt bara innebär statsmakt. Politiken ses som 'makten' i samhället ansvarig för allt som sker, man glömmer helt att den både kan och bör vara ett verktyg att balansera orättvisor sprungna ur andra mer grundläggande maktrelationer: män-kvinnor, arbete-kapital. Ett parodiskt exempel var när Maud Olofsson i slutdebatten ville hålla regeringen ansvarig för att antalet anmälda våldtäkter under mandatperioden ökat med 45 procent. Problemet är att vi socialdemokrater inför sådana påståenden ställer oss i försvarsställning i stället för att ifrågasätta själva utgångspunkten. Gällande synen på vad makt är har vi tyvärr delvis köpt liberalismens märkliga verklighetsuppfattning om att den enda politiska maktrelationen är den mellan individ och stat. Vi måste återgå till att stå för att vi går i opposition mot orättvisorna: patriarkatet, klassamhället. Liberalerna har sålt på oss någon föreställning om att man inte kan göra detta när man innehar statsmakten, det måste man kunna, annars hade vänsterpolitik med parlamentariska medel varit omöjlig och socialdemokratins historia i Sverige visar att den inte är det."

Katrine Kielos på frågan varför socialdemokratin framstod som det nöjda och försiktiga partiet.

"Klassperspektiv och kritik av kapitalismen har förskjutits och det tycker jag är allvarligt. Ta arbetslöshetsfrågan. Den kan tolkas och artikuleras på många olika sätt: 'det är fackets lönekrav som driver upp den', 'det är kvinnornas utträde på arbetsmarknaden', 'det är invandringen'. Men som socialdemokrat bör man väl säga att kapitalismen inte klarar att korrigera arbetslösheten. Samhället måste ingripa och på så vis gå i närkamp med ett ekonomiskt system. Men det säger man inte längre. Man står inte för den kritiken. Att ta kravet om full sysselsättning på allvar är systemförändrande."

Klas Gustavsson om vad socialdemokratin verkligen bör sträva mot.

Kulturimperialism på svenska

Följande recension kommer att publiceras i nästa nummer av SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag.

Kulturimperialism på svenska

Mikael Niemi
Mannen som dog som en lax
Norstedts förlag, 2006

På ytan är Mikael Niemis nya roman Mannen som dog som en lax en ganska ordinär svensk deckare. En pensionär på landsbygden hittas mördad och stympad i sin säng. En storstadspolis kommer för att ställa saker och ting till rätta. Så långt är allt välkänt. Så har det sett ut sedan Maria Langs 1950-tal. Men under den banala ytan växer en större historia fram, en historia om kulturimperialism på svenska. En historia som börjar med ett kritstreck på en karta 1809 då kungariket Sverige och tsardömet Ryssland drog den nya gränsen rätt genom Tornedalen och skapade en kultur som mödosamt har trängt upp som ett ogräs i utkanten av den stensättning som är den svenska nationalstaten. En kultur som cirklar runt det tornedalsfinska språket, meänkieli. Det är en historia där kungamakten 1888 beslutade om statligt finansierade svenskspråkiga skolor i Tornedalen. Inte för att utbildning ger utveckling. Utan för att vara ett bålverk mot ”fennomanerna” på andra sidan ryska gränsen. För att bekämpa det som inte passar in i den enhetssvenska ramen.

Tornedalens historia är en historia av kulturellt förtryck. Skolbarn som fick stryk i skolan för att de talade meänkieli. Skolbarn som växte upp och bestämde sig för att inte lära sina barn sitt språk därför att de fått lära sig att det var en ordfattig rotvälska. Barnen skulle bli ”halvspråkiga”. Nationalstatens apologeter kommer snabbt att säga att det inte fanns något formellt förbud mot att tala meänkieli. Sverige är ju trots allt inget Turkiet. Och det kanske stämmer. Men det behövdes knappast heller i ett samhälle där alla myndighetspersoner från folkskolelärare till tullare till präst predikade svenskhetens lov och meänkielis underlägsenhet

Detta är också min historia. Mina rötter finns i byar och orter med exotiska namn som Laitamaa, Tärendö och Pajala. Rötter som förnimms genom smaken av hjortron, torkat renkött och kaffeost. Rötter som förnimms genom ljudet av farföräldrar som obehindrat och ibland omedvetet växlade mellan svenska och meänkieli. Rötter som förnimms av ljusa sommarnätter, kliande myggbett och heta bastubad. Men det är också rötter som döljs när namn ändras från Erkki till Erkén (som i min farmors släkt) eller från Waaranperä till Östros (som i Thomas släkt). Dom finns där, binder mig samtidigt som de är oändligt svåra att blottlägga eftersom språket saknas. Jag, liksom mordoffrets systerson, frågar mig: ”Hör jag hemma här? Är jag en del av detta?” Någon generation till i Svealand så är rötterna dolda i obördig jord. Döda. Avhuggna. Mina barn kommer inte känna dessa rötter. De kommer inte att suga upp näring genom dem.

Om allt detta berättar Mikael Niemi. Och det är en berättelse som är värd att berätta. Den berättar om hur vi alla blev svenskar. Inte naturligt och självklart. Vi blev det genom beslut och diktat ovanifrån.

Fredrik Jansson

Ett filmtips om imperialism och motstånd

"If you remove the English army tomorrow and hoist the green flag over Dublin Castle, unless you set about the organisation of the Socialist Republic your efforts would be in vain.

England would still rule you. She would rule you through her capitalists, through her landlords, through her financiers, through the whole array of commercial and individualist institutions she has planted in this country and watered with the tears of our mothers and the blood of our martyrs."

James Connolly ("Socialism and Nationalism", 1897)

Ken Loachs senaste film Frihetens pris (The Wind That Shakes The Barley) som fick årets Guldpalm i Cannes och handlar om det irländska inbördeskriget visar på behovet av gemensamma mål i sociala rörelser, det räcker inte med gemensamma motståndare. I Frihetens pris leder det till konflikt mellan de som nöjde sig med en nominell nationell frihet från London och de som i Connollys anda ville bygga ett nytt samhälle, en socialistisk republik. Hur som helst en sevärd film om en inte allt för avlägsen tid då imperialismen härjade i Västeuropa.

Efter en annan valförlust

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare och chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag."

Anna Lindh i en valanalys efter valförlusten 1991. Då liksom nu blev resultatet att Carl Bildt sitter i den svenska regeringen.

Semester!

Äntligen semester! Jag är ledig i två (2) veckor. Två veckor utan jobbtelefonen och jobbmejlen (insåg att det finns en passande dubbeltydighet i de där orden). Jag ska vara helt frivillig partiaktivist och välja lite oppositionsledare i stadshus och landsting. Jag ska träffa släkt och vänner. Jag ska titta på några lägenheter. Jag ska åka till London och titta på fotboll och träffa lite Labourfolk. Jag ska vara ledig.

Ministerpresentation

Det här är förresten Sveriges nya försvarsminister. Och det här är Sveriges nya integrations- och jämställdhetsminister.

Social... vadå?

Även Svenska Dagbladet har noterat att kristdemokraterna tar över socialpolitiken (titta vad som står vid Göran Hägglunds namn).

Instruktion: 1. Vänsterklicka på bilden. 2. Högerklicka på bilden. 3. Vänsterklicka på den lilla rutan med pilar som dyker upp i nedre högra hörnet.

Oljeimperialismen flyttar in i arvfurstens palats

Sverige har en ny regering. Det innebär tydligen att utrikespolitiken ska skötas av någon som är medansvarig till den sudanesiska regimens förtryck av sin egen befolkning, bidragit till ökad slavhandel och använder sig av barnsoldater. Det hade givetvis inte varit mitt val av utrikesminister. Men samtidigt är jag lite nöjd. Carl Bildt har alltid varit mer populär när han hållit sig borta från den svenska politiken än när han varit närvarande. Att han sedan har en gammal fiendskap med Raj-Raj och dessutom är den mest erfarne statsministern i regeringen är ju lite lovande. Jag hoppas på interna maktstrider.

Bloggutmaning: Politisk identitet

Nu har även jag blivit utmanad om min politiska identitet av Peter. Ursprungligen är det Syrran som satt ihop enkäten. Mitt svar är kanske omfattande, men inte heltäckande.

1. Politisk ideologi du förespråkar?

Demokratisk socialism. Det innebär för mig en reformistisk och folkrörelsebaserad omdaning av det kapitalistiska samhället. Jag förespråkar ett samhälle där all maktutövning vilar på demokratisk grund. Organisatoriskt har jag mitt hem i socialdemokratin och arbetarerörelsen. Jag har tidigare förklarat mitt medlemskap här.

I SAP:s partiprogram från 1975 finns följande formulering som i viss mån kan ringa in vad jag menar:

”De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

Denna samhällsomvandling bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattningar som hör demokratin till.

Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Min politiska övertygelse har alltid präglats av ett stort mått av frihetlighet. Något som jag länge brottades med: hur skulle det paras ihop med min socialistiska grundsyn? Svaret hittade jag i den demokratiskt socialistiska tradition som Ernst Wigforss verkade i.

2. Politisk ideologi du föraktar mest?

Fascism.

3. Materialist eller idealist?

Materialist. Bostad, kläder och föda är människans grundlägganden behov. Men det finns utrymme för idealism. Samhällsutvecklingen är inte förutbestämd. I ”Louis Bonapartes 18:e Brumaire” skrev Karl Marx att:

"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."

4. Plikt- eller konsekvensetik i politiken?

Någonstans mittemellan tror jag. Möjligen med viss slagsida åt konsekvensetik.

5. Politiskt uppvaknande?

Jag har nog med mig en socialdemokratisk grundsyn hemifrån. Men det finns ett antal ”uppvaknanden” som mer eller mindre har format mig politiskt.

När jag var ungefär tio år (ca 1984) berättade någon vuxen för mig att de hade så dåliga skor i Sovjetunionen eftersom de bara hade en statlig skofabrik där. Det saknades konkurrens. Det köpte jag. Stela byråkratiska strukturer kan verka hämmande på verksamheten. Men samtidigt tyckte jag att det verkade ganska smart med samhälleliga företag där överskottet kunde föras över till gemensamma nyttigheter. Min lösning på det sovjetiska skoproblemet blev därför att ha flera samhälligt ägda skofabriker som verkade oberoende av varandra, till fördel för både skobärare och samhället i stort.

Det folkliga upproret mot det kommunistiska förtrycket i Östeuropa 1989 gjorde också stort intryck på mig. Speciellt händelserna i Rumänien som ledde till att diktatorn Nicolae Ceauşescu avsattes och avrättades.

När jag började studera på universitetet och för första gången på allvar förstod att Sverige inte var så jämlikt som jag hade trott. Jag hade nog fram till dess i väldigt stor utsträckning varit en produkt av det socialdemokratiska välfärdssamhället som i sin strävan att avskaffa klasskillnaderna ibland glömde att klass existerade. När jag jämförde min egen uppväxt i miljonprogrammet med en ensamstående mamma som jobbade som undersköterska med kursares berättelser om barnflickor, stora villor, utlandssemestrar och oändliga möjligheter blev klasskillnaderna plötsligt väldigt tydliga.

Min tid som utbytesstudent i Toronto, Kanada 2000-2001 betydde också mycket för min personliga utveckling. Dels handlade det om mötet med ett välfärdssamhälle som monterats ner mer än det svenska. Det var första gången jag på regelbunden basis konfronterades med fattigdom i dess mest nakna form: uteliggare och tiggare. Men det var också en tid då jag konfronterades med universitetslärare som inte lossades vara vetenskapligt neutrala. Den fantastiska kursen ”Social Justice and Political Activists” med både universitetsstudenter och aktivister tvingade mig att tänka över vad jag trodde på.

6. Politisk detour?

Egentligen inte. Under min medvetna politiska tid har jag existerat i det utrymme som i bred mening kan kallas socialdemokrati. Men om man läser de mejl jag skrev efter att ha deltagit i demonstrationerna mot FTAA i Quebec City så kan man nog läsa in en större förståelse för anarkistiska direktaktioner än vad jag skulle ge uttryck för idag.

7. Enskild person som påverkat dig politiskt?

Det handlar inte så mycket om enskilda personer. Snarare om stora sammanhang. Fast det finns givetvis några ”stora män” som förtjänar att nämnas: Olof Palme och Ernst Wigforss är två viktiga personer i socialdemokratins – och min – politiska utveckling. Sam Gindin, före detta chefsutredare på kanadensiska bilarbetareförbundet (CAW), och lärare på kursen ”Social Justice and Political Activists” är en annan person som förtjänar ett omnämnande. Men annars handlar det om ett myller av kamrater och vänner som under åren justerat mina åsikter i samtal och diskussioner. Förmodligen spelar min mamma en större roll än jag riktigt kan greppa.

8. Bok som påverkat dig mest politiskt?

Det är svårt att nämna en bok. Men måste jag säga en bok så blir det Bo Gustafssons ”I övermorgon socialism” (1981), framförallt den första delen ”Levande och dött i marxismen”. Den hjälpte mig att få rätsida på den konflikt mellan socialism och personlig frihet som jag brottades med.

En annan bok som senare gav understöd till de idéer som Gustafsson förmedlade är antologin ”Det nödvändiga uppbrottet” (1980) som redigerades av Bo Bernhardsson och Jaan Kolk. Framförallt de kapitel som är skrivna av Jan Lindhagen och Lasse Karlsson: ”Vid källan smakar vattnet bäst eller Varför går vi medströms?” respektive ”Hur ska folk kunna bli socialister i det här samhället?”.

9. Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?

De stora systemen har ibland förmåga att skymma människan.

10. Viktigaste enskilda politiska frågan?

På kort sikt är det arbetslöshetsbekämpningen. På lång sikt är det skapandet av ett samhälle där ”envars fria utveckling är en förutsättning för alla människors fria utveckling”.

Det är meningen att man ska skicka vidare utmaningen till tre andra bloggare. Jag kan inte bestämma mig för vilka tre jag ska välja (och vet inte riktigt vilka som blivit utmanade) så jag väljer 11 stycken:

Dagge, Daraka, Hanna, Jimpan, Johan, Josefine, Klas, Lina, Magnus, Mattias och Roger. (Och ja, jag vet att det är en fruktansvärd slagsida åt personer med penis.)

Morgonrusning

En skog offras varje dag
för mitt behov av TT-telegrams skull.
Tunnelbanans kolportörer
är prästerskapet.

Franco ger tolkningsföreträde?

Jag är inte speciellt nationalistiskt lagd. Men någon måtta får det vara. I Aftonbladet kan man läsa att EU-parlamentets spanska och socialistiska talman Josep Borrell inte tycker att svenskar har någon talan i frågan om EU-parlamentet ska ha ett eller två säten. Borrell är upprörd över folkpartistiske EU-parlamentarikern Cecilia Malmströms namninsamling One Seat. Anledningen att svenskar inte har någon talan är att Sverige inte deltog i andra världskriget. Till skillnad från Spanien som har en så ärofyllt förflutet får man anta?

Skriv på listan!

Och så var det bara en kvar

När går centerpartiets partisekreterare Jöran Hägglund?