Kulturimperialism på svenska

Följande recension kommer att publiceras i nästa nummer av SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag.

Kulturimperialism på svenska

Mikael Niemi
Mannen som dog som en lax
Norstedts förlag, 2006

På ytan är Mikael Niemis nya roman Mannen som dog som en lax en ganska ordinär svensk deckare. En pensionär på landsbygden hittas mördad och stympad i sin säng. En storstadspolis kommer för att ställa saker och ting till rätta. Så långt är allt välkänt. Så har det sett ut sedan Maria Langs 1950-tal. Men under den banala ytan växer en större historia fram, en historia om kulturimperialism på svenska. En historia som börjar med ett kritstreck på en karta 1809 då kungariket Sverige och tsardömet Ryssland drog den nya gränsen rätt genom Tornedalen och skapade en kultur som mödosamt har trängt upp som ett ogräs i utkanten av den stensättning som är den svenska nationalstaten. En kultur som cirklar runt det tornedalsfinska språket, meänkieli. Det är en historia där kungamakten 1888 beslutade om statligt finansierade svenskspråkiga skolor i Tornedalen. Inte för att utbildning ger utveckling. Utan för att vara ett bålverk mot ”fennomanerna” på andra sidan ryska gränsen. För att bekämpa det som inte passar in i den enhetssvenska ramen.

Tornedalens historia är en historia av kulturellt förtryck. Skolbarn som fick stryk i skolan för att de talade meänkieli. Skolbarn som växte upp och bestämde sig för att inte lära sina barn sitt språk därför att de fått lära sig att det var en ordfattig rotvälska. Barnen skulle bli ”halvspråkiga”. Nationalstatens apologeter kommer snabbt att säga att det inte fanns något formellt förbud mot att tala meänkieli. Sverige är ju trots allt inget Turkiet. Och det kanske stämmer. Men det behövdes knappast heller i ett samhälle där alla myndighetspersoner från folkskolelärare till tullare till präst predikade svenskhetens lov och meänkielis underlägsenhet

Detta är också min historia. Mina rötter finns i byar och orter med exotiska namn som Laitamaa, Tärendö och Pajala. Rötter som förnimms genom smaken av hjortron, torkat renkött och kaffeost. Rötter som förnimms genom ljudet av farföräldrar som obehindrat och ibland omedvetet växlade mellan svenska och meänkieli. Rötter som förnimms av ljusa sommarnätter, kliande myggbett och heta bastubad. Men det är också rötter som döljs när namn ändras från Erkki till Erkén (som i min farmors släkt) eller från Waaranperä till Östros (som i Thomas släkt). Dom finns där, binder mig samtidigt som de är oändligt svåra att blottlägga eftersom språket saknas. Jag, liksom mordoffrets systerson, frågar mig: ”Hör jag hemma här? Är jag en del av detta?” Någon generation till i Svealand så är rötterna dolda i obördig jord. Döda. Avhuggna. Mina barn kommer inte känna dessa rötter. De kommer inte att suga upp näring genom dem.

Om allt detta berättar Mikael Niemi. Och det är en berättelse som är värd att berätta. Den berättar om hur vi alla blev svenskar. Inte naturligt och självklart. Vi blev det genom beslut och diktat ovanifrån.

Fredrik Jansson