Jag är socialdemokrat

Jag har gjort ytterligare ett av alla dessa politiska tester (jag har gjort många förut). Den här gången är det TV8 som står för värdskapet. Resultatet blev som följer:

Socialdemokraterna 86%
Vänsterpartiet 77%
Miljöpartiet 73%
Centerpartiet 48%
Kristdemokraterna 37%
Folkpartiet 30%
Moderaterna 19%

Känns väl ganska OK. Men det känns som att frågorna lutar lite högerut. Var fanns till exempel frågan om arbetsrätten? Och frågan om EU-samarbetet var sällsynt intetsägande. Den handlade bara om ja eller nej till EU. "Sverige ska inom EU helhjärtat verka för europeiskt samarbete" Vad är det för fråga. Det beror väl på vad det är man ska samarbeta om? Men jag är trots allt socialdemokrat.

Hauptsturmführer* i Bajen?

Om matchen igår är väl inte så mycket att orda. 0-0 mot Halmstad. Inget av lagen var särskilt mycket att hurra över och domaren var kass. Solen sken dock. Det stora frågetecknet är hur Hammarby (och Kappa) tänkte när de utformade kaptensbindeln som här ses på den tf lagkaptenen Max?

*Hauptsturmführer var Nazitysklands motsvarighet till svenska arméns kaptensgrad.

Stockholmsfotboll på internet

Nu verkar det ju som att det allsvenska TV-avtalet börjar ordna upp sig. Men tills vidare eller som komplement har jag upptäckt att Svenska Fans Fan TV har börjat med ett långt och lite nördigt fotbollsmagasin bara om Stockholmslagen på nätet - 08 Fotboll. Ett gäng snubbar som håller på var sitt lag diskuterar Allsvenskan. Ren njutning!



För övrigt anser vi att Max bör få en plats i VM-truppen.

Politisk fotboll

Det är valår. Det märker man när man kan läsa borgerliga ledare om hur hemskt det är att LO ger ekonomiskt stöd. Om detta skriver Malin Siwe i DN idag. Fast idag handlar det inte om stöd till socialdemokraterna. Istället är MS upprörd över att LO-distriktet i Stockholm sponsrar Bajen. Det är givetvis inte det MS egentligen skriver om. Det är bara en ny angreppsvinkel på den gamla vanliga visan om hur hemskt det är att LO stöder Socialdemokratin ekonomiskt. Refrängen om att det finns LO-medlemmar som röstar borgerligt har här bytts ut mot "undersköterskor som håller på AIK." Men eftersom hon väljer det här sättet får jag väl bemöta det på samma planhalva.

LO är ingen myndighet. LO är en demokratisk medlemsorganisation. LO behöver alltså inte inta en neutral position. I politiken eller allsvenskan. Det här är något som man önskar att de borgerliga ledarsidorna skulle kunna lära sig. Det är ju inte så svårt att förstå. Det är visserligen så att LO:s ställning som facklig organisation har monopolliknande drag inom sina avtalsområden (tack och lov). Men gillar man inte att LO-distriktet sponsrar Bajen får man försöka påverka det genom de demokratiska strukturerna eller så kan man ju gå med i till exempel Syndikalisterna. LO:s ställning här är inte helt annorlunda än DN:s på Stockholms tidningsmarknad. Gillar inte jag att DN sponsrar DN-galan i friidrott på bekostnad av distriktsmästerskapet i friidrott får jag väl läsa SvD istället.

Men varför pytsar inte LO-distriktet ut lika mycket på alla allsvenska stockholmslag? En anledning kan ju vara att det skulle kosta väldigt mycket av medlemmarnas avgifter att synas lika mycket på Råsunda och Stadion som man gör på Söderstadion. Alternativt att man inte skulle synas alls om man delade samma pengar på tre. För det handlar ju precis som för alla andra sponsorer att synas och att sammanknippas med positiva värden. Som bajare och LO-medlem är jag glad att LO-distriktet har gjort det här valet såklart. Men jag lider inte heller av att delar av mina medlemsavgifter i Hyresgästföreningen går till AIK. Ibland måste man göra val. Alla kan inte få allt.

MS hävdar att det hela beror på någon slags konspiration av Bajare på LO-distriktet (eventuellt är dessa de som kallades LO-maffian i Expressen förra året?) som fått igenom det här för att komma åt platser på "huvudläktaren" (Södra antar jag?). Jag vet inte om det stämmer. Jag känner folk i arbetarrörelsen som håller på både Djurgården och AIK (alltså inte både och, utan antingen eller). Bland dessa har vi gnagaren Elisabeth Brandt Ygeman, LO-distriktets (tjänstlediga) försteombudsman. Fast hon kanske utmanövrerades av de onda bajarna i LO-maffian?

[Uppdatering 06-04-21, 12:20]
På bussen igår såg jag ett utmärkt exempel på vad märklig MS argumentation är. Kungliga Operan sponsras bland av "kunskapsföretag[et] inom ekonomisk information" (det betyder ungefär revisionsbyrå) KPMG. KPMG är ett aktiebolag som rimligen har aktieägare. Det kanske till och med så att jag är aktieägare där. Jag gillar inte opera. Varför ska isåfall pengar som kan gå till min aktieutdelning hamna hos ett gäng pretantiösa gaphalsar? Kort sagt, det finns många du bör jaga MS!

[Uppdatering 06-04-24, 09:55]
Tydligen är en del ynglingar på Östermalm och i de Norra förorterna upprörda över sponsringen. Men vad vore valrörelsen utan lite drev?

Lite om amerikansk socialism

Jag är barnsligt intresserad av amerikansk vänster. En vänster som har lite svårt att etikettera sig (om politiska etiketter ska jag skriva senare). Länge var "Liberal" standardetiketten för amerikansk vänster. På senare år har "Progressive" blivit allt vanligare. En etikett som ligger mig varmare om hjärtat för dock en tynande tillvaro i USA. Därför var det kul att läsa Ronald Aronsons artikel i USA:s största politiska tidskrift, The Nation. Det är inte så ofta man får läsa sådant här i amerikanska sammanhang:

"What a new progressive movement needs can be simply stated: more socialism.

There can be no future social movements without key socialist themes: the importance of economic class, the centrality of labor and workers in shaping the world, the idea that people must act to create their own destiny. Not to mention themes already suggested: the decisive role of the economy in determining the rest of our life, the fact that today it is above all driven by the pursuit of profit, the insistence on freeing people from its domination and the need to think and act politically in terms of the socioeconomic system rather than in terms of individual policies. Whatever language people use, socialist ideas, experience, models, aspirations and analyses will help form the heart and soul of the alternative-in-the-making, or there will be no alternative.

Equality is the most important among these. Socialists have conceived a society that provides for the needs of every individual, including adequate means to live a decent life and develop each person's capacities. Our society, in contrast, is ambivalent and ultimately incoherent about equality. We are all said to be equal politically and before the law, but socially and economically our individual worth varies enormously. This is built into the American system: Social and economic inequality, a hallmark of life under free enterprise, make a mockery of a proud hallmark of American democracy, civic equality. In its own terms our society should be taking steps at least to insure that we are equal to become unequal. In other words, fair competition requires an equal starting point. Yet today this is not a liberal but a radical demand. Unequal schools, the rising costs of higher education, the growing gap in living conditions between well-off and poor, the abolition of the estate tax encouraging a plutocracy--all heighten the system's unfairness. In fighting against our increasingly unequal society, liberals and progressives will need to draw upon socialist thought in developing clear and consistent ideas, critiques, programs and watchwords about equality."

Dessutom så kan jag passa på att tipsa om senaste numret av Democratic Socialists of Americas (Socialdemokraternas systerorganisation i USA) medlemstidning Democratic Left. En del intressanta artiklar där med.

Dyra pigjobb

I dagens City kan man läsa om att borgarna i Stockholm vill göra ett nytt försök med att införa pigavdrag. Som (av)draghjälp har de Ulla-Maj Wideroos, Finlands biträdande finansminister (Svenska folkpartiet i Finland). I faktarutan brevid artikeln kan man läsa att pigavdraget har skapat 10 000 arbetstillfällen varav 42 procent av de sysselsatta tidigare var arbetslösa. Vilket rimligen innebär 4 200 NYA arbetstillfällen. Kostnaden för detta är för den finska statskassan cirka 1 000 000 000 kronor per år (2004). Det borde innebära en subvention av varje nytt arbetstillfälle på 238 095 kronor. Varje år. Det låter som ett ganska oekonomiskt sätt att spendera våra gemensamma tillgångar på. Fler anställda i hemtjänsten hade ju till exempel varit ett bättre sätt att använda den där miljarden. Sen skulle det vara intressant att veta hur många av de finska jobben som är pigjobb och hur många som skulle gå in under det som i Sverige omfattas av rotavdrag?

Vad glor du på!

Radikal, militant... biblotekarie?

Hittade den här tuffa knappen hos Pierre Andersson. Det är nästan så man önskar att man var biblotekarie.

Arvet efter Olof Palme

Följande artikel har precis publicerats i SSU:s debattidskrift Tvärdrag (1/2006). Enn Kokk puffar för den i en kommentar här.

Det har gått tjugo år sedan Olof Palme mördades. Idag fungerar Palme som en ikon. Någon man plockar fram för att citera i högtidstalen och när man ska visa att man har en radikal ådra. En socialdemokratisk variant av ”Ches” ansikte på ungkommunistens t-shirt. Om man frågar socialdemokratiska riksdagsledamöter vem som är deras politiska förebild kommer det absolut vanligaste svaret att bli Olof Palme. Och det är ganska självklart att Palme har präglat de socialdemokrater som idag sitter i riksdagen. Många av dem gick med i SSU under hans tid som partiordförande (”gick in i Palme” som Mona Sahlin uttryckt det). Men vad är det för arv Olof Palme har lämnat efter sig till dagens socialdemokrati?

I en nekrolog i tidningen Arbetet över Ernst Wigforss ställde rörelsepoeten Birger Norman frågan om den före detta finansministern var ideolog? Frågan verkade vid första anblick absurd. Alla visste ju att Ernst Wigforss var DEN store socialdemokratiske ideologen. Men Norman svarade nej på sin egen fråga. Ernst Wigforss var teoretiker. Teoretikern är sysselsatt med att tänka. Ideologen har tänkt färdigt och fått ett slutet tankesystem att försvara. Med samma definition var Olof Palme absolut ingen ideolog. Men precis som hos Wigforss innebar inte det att han ansåg att idéerna är döda. I en tid som behärskades av ”kalk- och cementpolitik” ställde sig den något överårige studieledaren i SSU skeptisk till grandiosa färdigtänkta samhällssystem samtidigt som han förde något som kan liknas vid ett enmanskorståg för idéernas återupprättande i den svenska arbetarerörelsen. Det fanns alltid en SSU-kurs eller ett möte i en ABF-avdelning där han kunde hålla föredrag om socialismens idéhistoria eller politisk ekonomi.

Arbetarerörelsen, och framförallt SSU har haft ett ambivalent förhållande till idédebatten. ”Verklighetssynens ungdom” ville i Nils Karlebys efterföljd – något orättvist mot Karleby – koncentrera sig på omedelbara reformer för att förbättra för arbetareklassen. Politiska teorier och idébyggen var sånt som andra kunde syssla med. Palme blev i allra högsta grad delaktig i att åter lyfta upp idéerna på det bord som annars var fyllt av mötesprotokoll och nämndbeslut.

Från medelmåtta till mesta välfärdslandet
När Olof Palme gav sig in i politiken i mitten av 1950-talet var Sverige ett genomsnittligt europeiskt land – låt vara med fördelen av att ha sluppit bli sönderbombat under andra världskriget. När han mördades drygt trettio år senare var Sverige världens jämlikaste land. Och det är just i jämlikhetsbegreppet som kärnan i Olof Palmes arv finns. Och då inte som en floskel på första maj, utan som ett verkligt politiskt mål. Mellan 1967 och 1981 sjönk inkomstklyftorna med 25 procent, de minsta skillnaderna ett utvecklat samhälle någonsin har sett. Sedan dess har klyftorna mellan fattig och rik återgått till 1950-talets nivåer. Palmes utjämning har utraderats.

Även om Olof Palme idag kan verka otroligt radikal, låg han på sin tid i den politiska mittfåran. Till vänster om honom präglades tiden av en facklig radikalism som tog sig uttryck i den vilda gruvstrejken 1969 och LO:s antagande av Rudolf Meidners löntagarfondsförslag 1976 samt en högljudd bokstavsvänster som hade en självklar plats i samhällsdebatten. Utjämningstanken var en del av samhällsdiskursen. I valrörelsen 1973 fick Olof Palme till exempel frågan av en journalist om hur man kunde hävda att den viktigaste uppgiften är allas rätt till arbete när den öppna arbetslösheten var oerhörda 73 000 personer. Palme rättar till siffran. Den senaste statistiken visade på 51 000. I januari 2006 var den öppna arbetslösheten 283 400 personer. Ändå var arbetslösheten en av de största frågorna i valet 1973. Det visar på ett enkelt sätt hur samhällsdebatten har förskjutits sedan Palmes dagar.

Om man idag vill ha Olof Palme som politisk förebild så måste man förstå skillnaderna mellan hans värld och vår, och acceptera att vår värld är annorlunda. Svårare att orientera sig i. Man måste ha socialdemokratins grundläggande idéer som kompass, samtidigt som man måste vara beredd att pröva och ompröva metoderna för att nå det jämlika samhälle som var Olof Palme mål. Det är det arv som Olof Palme lämnat efter sig, att strävan efter jämlikheten är en nödvändighet.

Det är något att tänka för de riksdagsledamöter som har Olof Palme som politisk förebild i en tid då den öppna arbetslösheten är mer än fem gånger högre än den var i början av 1970-talet.

En horisontell socialdemokratisk europadebatt?

Ikväll anordnar den socialdemokratiska föreningen "ESP Stockholm (Avdelning 1)" ett intressant eftervalsanalysseminarium om det italienska valet med Anders Ehnmark och Olle Svenning på ABF-huset. Verkar intressant tycker jag.

Och även om jag tycker att idén att starta lokala ESP-föreningar är ett vällovligt initiativ för att diskutera vad ett socialdemokratiskt Europa ska vara så är jag lite skeptisk. All europadebatt (oavsett om man är för eller mot, entusiastisk eller skeptisk) är vertikal. Fokuserad på centrum. Allt cirklar kring Bryssel. Vill man utveckla en europeisk socialdemokratisk debatt borde det finnas mer av horisontellt utbyte. Arbetarekommuner borde ha "vänorter" i andra delar av EU. Stockholms arbetarekommun borde kanske ha ett aktivt utbyte med PASOK i Aten? Göteborgs arbetarekommun borde kanske ha ett aktivt utbyte med Labour i Liverpool? Och så vidare.

Till och med den mest eurocentriska delen av socialdemokratin - Socialdemokratiska studentförbundet - saknar den typen av utbyten. Man har bland annat (haft) utbyten med Burma, Vitryssland, Sydafrika och Kuba. Men varför har man inte Laboremus i Uppsala utbyte med Labour Students i Oxford? Varför har inte LSSK i Lund utbyte med JUSOS i Heidelberg? Varför har inte SSK i Stockholm utbyte med SG i Bologna? Och så vidare.

När får vi en mer horisontell socialdemokratisk europadebatt?

En fågelskådning

Jag såg en brat
På förortens t-banestation.
Med bakåtslick och märkeskläder.
En främmande fågel
Som såg rädd ut.

Dom bara ljuger

Angående förra inlägget så kan jag meddela att Aftonblaskan ljög. Inte en stavelse stämde. Jag kände mig inte ens särskilt karismatisk.

Min morgondag enligt Aftonblaskan

"Tisdagen blir givande och handlar i första hand om kärlek och romantik. Du är väldigt karismatisk just nu."

Bara så ni vet.

Matchdag

Det är en sådan där dag. Matchdag. Derbydag. Jag-börjar-få-ont-i-magen-redan-på-förmiddagen-för-att-jag måste-åka-ut-till-Råttsunda-ikväll-dag. Förmodligen kan man läsa i tidningarna om derbyfest idag. Jävla amatörer. Dom förstår ingenting. Det är inte fest. Det är bara ångest. Som en mastodontuppsättning av Bergman och Norén. Några spådomar. Det kommer att bli nittio minuter av gyttjebrottning på mittfältet. Bajen vinner med 1-0 efter mål på hörna. Det kommer att vara 24 000 personer på matchen. Vädret gör att det ganska många som vill se "derbyfesten" stannar hemma. Killar i rutiga kepsar kommer att braka samman i någon avlägsen förort och slå på varandra i ungefär en minut. Det kommer att kastas in bananer från Norra läktaren där Bajens klack står. Det kommer att vara rubriker med ord som "rasistattack" eller "rasistchock" i kvällstidningarna imorgon. Vilket det alltså inte är. Det kommer också att kastas okvädningsord mellan norra och södra läktarna som går ut på att alla hammarbyare är alkoholiserade socialfall och att alla djurgårdare är femtonåriga brats med pappas guldkort på fickan. Lite som en ritualiserad klasskamp. Jävlar vilken ångest. Jag känner demonerna komma över mig.

På bilden är min systerson Erik (det är han som är närmast kameran). Han får inte följa med riktigt än. Han är ju bara en månad trots allt. Men kanske hemmaderbyt mot gnaget tredje maj?

Ett återbesök

Jag hade glömt lärdomsstadens upplysta borgerlighet.
Goda människor med distinkt bildning och klassinstinkt.
Jag kände mig åter som en främling bland vänner.

Gårdagens bästa

"Vem fan är Henke Larsson
Vem fan är Henke Larsson
Vem fan är Henke Larsson
För vi har Gunnarsson!"

Bra, men lite sent

Om knappt fyra timmar organiserar LO en manifestation i solidaritet med fransk fackföreningsrörelse utanför Frankrikes ambassad. Och det är ju bra. Men varför genomfördes den inte i lördags när arbetarerörelsen i Stockholm (stan, len, lodis och så vidare) hade en hög med årsmöten i Folkets hus? Sergels torg med Göran, Wanja och kanske en representant för fransk fackföreningsrörelse. Varför ordnades inget utåtriktat när det var så många samlade på samma plats? Hela innerstan hade ju kunnats svämmats över av valarbetare. Det är ju valår för satan!

Gå också in och visa ditt stöd på franska socialistpartiets hemsida.

Så här gör du:
Civilités - här väljer du Mme (madame), Mlle (mademoiselle) eller M (monsieur)
Nom - Skriv ditt efternamn
Prénom - Skriv ditt förnamn
Mèl - Skriv din e-postadress
Ville - Skiv den stad där du bor
Code postal - Skriv ditt postnummer
Klicka sedan på rutan "enregistrer".

Du kommer sedan få e-post till din angivna adress. För att din protest ska bli giltig måste du öppna e-posten och klicka på länken. (Detta för att undvika att det kommer oönskade och falska e-postadresser till uppropet.)

Löfte om vår

Det gröna fjolårsgräset
Sticker upp ur den vita snön.
Ger löfte om vår.
Just idag
Känns det passande.