Arvet efter Olof Palme

Följande artikel har precis publicerats i SSU:s debattidskrift Tvärdrag (1/2006). Enn Kokk puffar för den i en kommentar här.

Det har gått tjugo år sedan Olof Palme mördades. Idag fungerar Palme som en ikon. Någon man plockar fram för att citera i högtidstalen och när man ska visa att man har en radikal ådra. En socialdemokratisk variant av ”Ches” ansikte på ungkommunistens t-shirt. Om man frågar socialdemokratiska riksdagsledamöter vem som är deras politiska förebild kommer det absolut vanligaste svaret att bli Olof Palme. Och det är ganska självklart att Palme har präglat de socialdemokrater som idag sitter i riksdagen. Många av dem gick med i SSU under hans tid som partiordförande (”gick in i Palme” som Mona Sahlin uttryckt det). Men vad är det för arv Olof Palme har lämnat efter sig till dagens socialdemokrati?

I en nekrolog i tidningen Arbetet över Ernst Wigforss ställde rörelsepoeten Birger Norman frågan om den före detta finansministern var ideolog? Frågan verkade vid första anblick absurd. Alla visste ju att Ernst Wigforss var DEN store socialdemokratiske ideologen. Men Norman svarade nej på sin egen fråga. Ernst Wigforss var teoretiker. Teoretikern är sysselsatt med att tänka. Ideologen har tänkt färdigt och fått ett slutet tankesystem att försvara. Med samma definition var Olof Palme absolut ingen ideolog. Men precis som hos Wigforss innebar inte det att han ansåg att idéerna är döda. I en tid som behärskades av ”kalk- och cementpolitik” ställde sig den något överårige studieledaren i SSU skeptisk till grandiosa färdigtänkta samhällssystem samtidigt som han förde något som kan liknas vid ett enmanskorståg för idéernas återupprättande i den svenska arbetarerörelsen. Det fanns alltid en SSU-kurs eller ett möte i en ABF-avdelning där han kunde hålla föredrag om socialismens idéhistoria eller politisk ekonomi.

Arbetarerörelsen, och framförallt SSU har haft ett ambivalent förhållande till idédebatten. ”Verklighetssynens ungdom” ville i Nils Karlebys efterföljd – något orättvist mot Karleby – koncentrera sig på omedelbara reformer för att förbättra för arbetareklassen. Politiska teorier och idébyggen var sånt som andra kunde syssla med. Palme blev i allra högsta grad delaktig i att åter lyfta upp idéerna på det bord som annars var fyllt av mötesprotokoll och nämndbeslut.

Från medelmåtta till mesta välfärdslandet
När Olof Palme gav sig in i politiken i mitten av 1950-talet var Sverige ett genomsnittligt europeiskt land – låt vara med fördelen av att ha sluppit bli sönderbombat under andra världskriget. När han mördades drygt trettio år senare var Sverige världens jämlikaste land. Och det är just i jämlikhetsbegreppet som kärnan i Olof Palmes arv finns. Och då inte som en floskel på första maj, utan som ett verkligt politiskt mål. Mellan 1967 och 1981 sjönk inkomstklyftorna med 25 procent, de minsta skillnaderna ett utvecklat samhälle någonsin har sett. Sedan dess har klyftorna mellan fattig och rik återgått till 1950-talets nivåer. Palmes utjämning har utraderats.

Även om Olof Palme idag kan verka otroligt radikal, låg han på sin tid i den politiska mittfåran. Till vänster om honom präglades tiden av en facklig radikalism som tog sig uttryck i den vilda gruvstrejken 1969 och LO:s antagande av Rudolf Meidners löntagarfondsförslag 1976 samt en högljudd bokstavsvänster som hade en självklar plats i samhällsdebatten. Utjämningstanken var en del av samhällsdiskursen. I valrörelsen 1973 fick Olof Palme till exempel frågan av en journalist om hur man kunde hävda att den viktigaste uppgiften är allas rätt till arbete när den öppna arbetslösheten var oerhörda 73 000 personer. Palme rättar till siffran. Den senaste statistiken visade på 51 000. I januari 2006 var den öppna arbetslösheten 283 400 personer. Ändå var arbetslösheten en av de största frågorna i valet 1973. Det visar på ett enkelt sätt hur samhällsdebatten har förskjutits sedan Palmes dagar.

Om man idag vill ha Olof Palme som politisk förebild så måste man förstå skillnaderna mellan hans värld och vår, och acceptera att vår värld är annorlunda. Svårare att orientera sig i. Man måste ha socialdemokratins grundläggande idéer som kompass, samtidigt som man måste vara beredd att pröva och ompröva metoderna för att nå det jämlika samhälle som var Olof Palme mål. Det är det arv som Olof Palme lämnat efter sig, att strävan efter jämlikheten är en nödvändighet.

Det är något att tänka för de riksdagsledamöter som har Olof Palme som politisk förebild i en tid då den öppna arbetslösheten är mer än fem gånger högre än den var i början av 1970-talet.