En skiss till en socialistisk teologi

Julen lär ju ha kopplingar till religionen. Och även om jag inte är särskilt religiös av mig så tipsar jag gärna om Klas Corbelius bok I mammons tid som finns att köpas här och ladda ner här. Jag recenserade den här:

En skiss till en socialistisk teologi

Recension av I mammons tid, Klas Corbelius, Eget förlag, 2005

I tider när Bush och bin Ladin får vara symboler för den religiösa politiken är det skönt att se att det finns de som försöker göra motstånd. Klas Corbelius bok I mammons tid är ett sådant motstånd. Corbelius, som är aktiv socialdemokrat och rörelsesekreterare i Kristna studentrörelsen, skissar upp en socialistisk teologi. En teologi som måste reflektera människors verkliga livsvillkor och behov, och därför går i konflikt med den kapitalism som har blivit religion.

Som av en slump läser jag I mammons tid samtidigt som jag läser Umberto Ecos Rosens namn. En roman som utspelar sig mot bakgrund av de första spirande konflikterna mellan feodalism och kapitalism i medeltidens Italien – och framförallt Kyrkans roll i dessa konflikter. Det är också den Kyrka som gått makthavarnas ärenden som Corbelius vänder sig emot. Istället ser han den kyrka som fanns innan kristendomen blev statsreligion på 300-talet som ett föredöme. En kyrka som grundar sig i de förtrycktas gemenskap och som genom århundradena från och till visat sig i kampen mot slaveri och rasförtryck. Corbelius’ kritik av den systembevarande Kyrkan påminner om den kritik Klas Gustavsson och Ingemar Lindberg riktar mot arbetarrörelsen i sina böcker Socialismens liv efter döden och Det globala kapitalet och det nya motståndet. En kärleksfull kritik som grundas i förståelsen att det inte finns något alternativ. För dem måste en arbetarrörelse stå på de utsugnas sida på samma sätt som Corbelius anser att Kyrkan måste göra.

Ska man rikta kritik mot boken så är det framförallt mot den ensida koncentrationen på människors roll som konsument i det kapitalistiska samhället. Arbetarklassen i sin egentliga – och för socialismen centrala – roll som producenter dyker bara upp i förbigående i egenskap av sömmerskor i tredje världen och i något enstaka citat av en fackföreningsombudsman. Därigenom förblir den centrala konfliklinjen i det kapitalistiska samhället – arbete kontra kapital – osynlig och kampen för ett annat samhälle stannar vid att älska sin nästa, handla rättvisemärkt och att inte handla alls på söndagar. Men i rättvisans namn är det inte Kyrkans uppgift att föra kampen på arbetsmarknaden. Kan den däremot visa på orättvisorna i samhället och peka på sätt att bekämpa dessa är det gott nog.

I mammons tid är en intressant och tankeväckande bok som varje kristen som brottas med kapitalismens destruktivitet borde läsa. Men vad har boken för intresse för undertecknad, som visserligen är intresserad av religion men inte religiös? För mig blir boken snarare ett organisationsredskap. Samtidigt som många kristna ställer sig på de förtrycktas sida så saknar de en politisk hemvist och ett tydligt ramverk för att förstå världen. Med Corbelius’ skiss till en socialistisk teologi i handen borde den enda kristna vänsterorganisationen i Sverige – Broderskap – fundera över hur man ska värva de tiotusentals unga organiserade kristna som redan idag har radikala åsikter i fördelningsfrågor både hemma och internationellt och praktiskt visar sin solidaritet med jordens fördömda.

För övrigt...

...tycker jag att ni kan försöka ta er till Hovet och se Hammarby Hockey möta Södertälje SK imorgon klockan 19:00. Bajens anrika hockeysektion håller på att konka och kan behöva allt finansiellt och publikt stöd de kan få. Har ni inte möjlighet att gå då så har ni ytterligare en chans att visa ert stöd lördagen 30 december då Bajen tar mot gnaget i Globen klockan 16:00.

Andra sätt att stödja Bajen Hockey är att sätta in pengar på Bamsingarnas insamlingskonto eller att gå med Club 1080.

Vad hade hänt om Rosa fått leva?

Igår såg jag reprisen av dokumentären "Revolutionens kvinnor" på SVT (se den här). Dokumentären handlar om tre östeuropeiska kvinnor som föds vid ungefär samma tid i historien och vars vägar korsas och skiljs åt under åren kring den ryska revolutionen: Anarkisten Emma Goldman, socialisten Rosa Luxemburg och kommunisten Alexandra Kollontaj.* Även om Goldmans och Kollontajs historier är fascinerade så är det Rosa Luxemburg jag fastnar för. Något som kanske inte är så konstigt eftersom hon är den av de tre som ligger närmast den tradition jag själv verkar i. Hon är en person som väldigt stora delar av vänstern kan identifiera sig med då hon var starkt kritisk mot både den tyska socialdemokratin och den ryska bolsjevismen. Men också därför att hon mördas i exakt rätt stund, bara något år efter den ryska revolutionen. Hon hinner aldrig ta ställning i konflikten mellan socialdemokrati och bolsjevism och kan därför omfamnas av hela vänstern. Man undrar vart hon hade gått om hon fått leva? Kanske hade en verklig tredje väg kunnat utkristaliserats i den europeiska arbetarrörelsen.

*Jag vet, lite slarvig användning av begreppen.

"Etthundra överklasspoeter...

...kan inte ge mig någonting."

Jag har aldrig varit någon stor Kentlyssnare, men Elite är förmodligen en av de bästa politiska sånger som skrivits i modern tid. En fantastisk hyllning till arbetarklassen från Eskilstunas "proletärpoeter" (via Eric). Här är texten.

"Jag kan höra alla stackare...

...som är mycket snyggare än jag, och mycket starkare."

Det här är så jävla bra.

Rune Nordin är död

På Lars Ilshammars (Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks chef) blogg läser jag i förbifarten att Rune Nordin avled tidigare i höst. Jag kan inte påstå att jag kände Rune, vi träffades bara vid några få tillfällen. Han var under många år knuten till LO och var det som brukar kallas rörelseintellektuell. Han skrev böcker om arbetarrörelsens historia och ideologi, såväl som diktsamlingar. Han var en person som behöll sitt analytiska raseri till slutet. Första gången jag träffade honom var när han deltog i en paneldiskussion om ekonomisk demokrati som jag modererade på SSU Stockholms Framtidskonferens för några år sedan. Han berättade då att han som ung hade avböjt medlemskap i SSU eftersom han "var intresserad av politik". Men han var också väldigt imponerad av de ca 300 SSU:are som hade samlats i södra Stockholm för att diskutera de stora frågor som han fortfarande brann för. Jag avslutar med en dikt som han skrev till Pappers kongress 1982:

Det är gamla sånger vi hör
sånger om nöd och svält.
Passar de in i vår tid
eller måhända de stör
i den borgerliga frid
som sägs råda.
Var så säker kamrat det som gällt
kan åter gälla snart och här.
Vår kapitalistiska ordning
tycks förebåda
nya tider till hårdare kamp.

Från högerhåll brukar vi hånas för våra fanor
man möter oss med spefullheter
om vårt kollektiv.
Den enskildes frihet blir beskuren
är deras ord.
Vi har läst vår historia om det fria avtalet
det hette så när patron
bjöd svältlön i frihetens namn.
Vems frihet blev krympt med vår enighet?

Frihet för vem och vilka
för de många eller de få?
Svaret, på den frågan står ristat
i vår idé:
Att öka vår frihet gör vi tillsammans
mot storbolag och borgarmakt.
Vi gör mervärde med våra händer och maskiner.
Vem äger maskinerna frågar man från höger.
Det folk som skapat dem
med händer och verktyg svarar vi.

(Rune Nordin, Utsikt från Norra bantorget, Tiden, 1985)

Glöm inte manifestationen på torsdag

På torsdag manifesterar vi mot den borgerliga regeringens försämring av a-kassan. Be there!

För en grönvit jul

Jag kan inte riktigt bestämma mig om det egentligen är en coffee table book för Södermalms bostadsrätter, eller om det är ett historiskt dokument över Sveriges bästa klack. Men hur som helst är det en läsvärd bok om fanatismen och livet på läktaren och bortamatcherna. Bajen Fans 25 Bast är en given julklapp till bajaren i din närhet. Eller bostadsrättsinnehavaren på Södermalm.

Finns det fler fotbollsgerillor?

Sedan tidigare känner jag till Södermalms republikanska armé. Nu har jag hittat Schwartze Armee Fraktion (Kommando Dala Dahlkvist). SAF (KDD) verkar vara mer inriktade på att genomföra en nationell revolution (om än proletär) än SRA som intar en separatistisk republikanskt socialistisk linje. Nu undrar man bara, finns det fler fotbollsrelaterade stadsgerillor?

Avveckla inte Brunnsvik!

I går skickade jag följande mejl till LO:s styrelse:

Till LO:s styrelse,

På ledar- och kultursidan i lördagens Aftonbladet uppmärksammas jag på att LO funderar på att avveckla Brunnsviks folkhögskola. Det skulle i min mening vara djupt olyckligt. Inte bara i egenskap av fd. elev, utan också därför att vi i dessa tider mer än någonsin är beroende av platser där vi i arbetarrörelsen kan träffas och utveckla nya idéer. Gör inte om misstaget med Arbetet och utarma vår förmåga att gå till motangrepp mot borgerligheten. Brunnsvik borde utvecklas, inte avvecklas!

Med vänlig hälsning,

Fredrik Jansson
Medlem i Handels avd 20 och Stockholms arbetarekommun

PS. Jag bifogar här en text jag skrev efter ett besök på Brunnsvik sommaren 2005.

Den döde och hans vänner

Det har väl inte undgått någon att diktatorn Pinochet äntligen har avlidit. Jag kommer att tänka på ett citat av en moderat kommunpolitiker:

”Chile är ingen diktatur, där förs snarast en moderat politik” och ”vid två tillfällen har jag försvarat militärt ingripande mot politiker. Dessa har varit i Spanien 1936 och Chile 1973” säger den moderata kommunalpolitikern Patrik Gyllenhammar 1982.

Synd att han aldrig ställdes inför rätta.

Burberryhalsdukarna

Man ser dom
vart man än vänder sig
i ett julhandelstrångt Stockholm.
Varför?
Det är bara överklasskärringar
och fotbollshuliganer
som klär sig i sånt.
Eller de som vill vara det.
Jag tröstar mig med
att det kommer en dag
då de hänger som julpynt
i lyktstolparna.
Snöns frånvaro släcker ner
decembereftermiddagen.

Du kan ändra dig

Christer, du har fortfarande chansen att hoppa av! Och ramla ner.

Bloggutmaning: Politiska metoder

Nils hos Erlanderbrigaderna utmanade mig på ytterligare en av Syrrans politiska tester. I ett tidigare test handlade det om politisk identitet (jag svarade här). Frågeställningarna i den här testen är ganska färgade av konstruktörens anarkistiskt/autonomt/frihetligt socialistiska åsikter, något som gjort dem ganska svårsvarade när man kommer från ett annat håll. Men jag har gjort ett försök. Det må bli lite pretto ibland, men det får ni stå ut med.

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?
Jag ser ingen motsättning mellan de båda. Tvärtom berikar metoderna varandra. Ett bra exempel på det är den svenska arbetarrörelsen* där de två benen: Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) och Landsorganisationen (LO) i sin (från både ”vänster” och höger) så bespottade facklig-politiska samverkan lyckats genomföra så fantastiska saker som LAS (inomparlamentariskt) och kollektivavtal (utomparlamentariskt).

Inomparlamentariskt arbete är dessutom en självklarhet för alla som tycker att vi ska ha ett generellt välfärdssamhälle. Ett aparlamentariskt samhälle är antingen en politisk diktatur eller ett nyliberalt samhälle där den starke tar det han vill ha, dvs. en renodlad marknadsdiktatur. Sedan kan man givetvis diskutera parlamentarismens (den representativa demokratins) former. Endast inomparlamentariskt arbete skulle dessutom bli väldigt elitistiskt, dvs. vi skulle i en sådan situation i bästa fall bara ha möjlighet att välja mellan olika eliter. Förmodligen skulle vi bara kunna välja mellan olika subgrupper av samma elit.

Fackföreningar, konsumentkooperationer och miljörörelser är exempel på framgångsrikt utomparlamentariskt arbete. De kan uppnå mycket i sig själva. Kraften i människors egna organisering är fantastisk. Men samtidigt så har jag väldigt svårt att se att vi skulle leva i ett bättre samhälle om fackföreningar inte hade gått samman och bildat SAP på 1880-talet (eller möjligen, om inte miljörörelsen hade organiserat sig som ett parti på ett sekel senare). För att få verklig betydelse måste utomparlamentariska grupper påverka inomparlamentariska grupper för att de i sin tur ska kunna påverka spelreglerna i ett samhälle, dvs. lagarna.

*Jag är medveten om att jag använder begreppet ”arbetarrörelse” på väldigt ett snävt sätt här.

Form vs innehåll?
Båda är givetvis viktiga. Men jag måste trots allt luta åt form. Att ha en tydlig och transparant arbetsform är helt centralt för att ett demokratiskt styrelseskick. Svante Foerster formulerar det på följande sätt i sin dikt ”I detta land, kamrat”

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärdoch skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.

Civil olydnad vs laglydighet?
Som princip är laglydighet den naturliga valet. Men det finns en viss gråskala. Civil olydnad förutsätter dessutom att den som använder sig av den i någon grad accepterar lagen eftersom den civila olydnadens princip kräver att man tar ansvar för sina handlingar. Laglydighet kräver dessutom att man direkt eller indirekt är med och stiftar lagarna. I sitt ”Gävletal” 1886 formulerade Hjalmar Branting det såhär:

Härmed inte sagt att vi under alla förhållanden skulle vilja förbinda oss att gå den väg våra motståndare kunna behaga kalla laglig; väl att märka, det är de själva, som stiftat lagen.

Icke-våld vs politiskt våld?
Eftersom jag inte är principiell pacifist måste jag säga att frågan om våldsanvändande måste kopplas till omständigheterna. I ett demokratiskt samhälle är icke-våld en självklarhet. I ett totalitärt samhälle är det en självklarhet att icke-våld är ett första val. Den främsta anledningen till att politiskt våld ska undvikas är att användandet av det leder till militär (hierarkiska) strukturer som ofta håller sig kvar i mer fredliga omständigheter. Militära strukturer förutsätter att det finns en högre organisatorisk nivå som fattar besluten. Beslut som därmed ofta fattas på begränsad demokratisk grund. En annan anledning är kopplad mer direkt till den typ av politiskt våld som existerar i västvärlden, det våld som använts vid diverse demonstrationer under de senaste åren. Som exempel kan jag ta protesterna mot FTAA i Quebec City 2001 där jag själv deltog. Protesterna var där indelade i tre ickegeografiska zoner: grön zon som innebar att deltagarna bara deltog i lagliga protester (t ex demonstrationståg), gul zon som innebar att deltagarna deltog i olika former av civil olydnad (t ex spärra gatukorsningar) och röd zon där deltagarna själva definierade graden av aktivism (i praktiken Molotov Cocktails). Problemet med den här typen av gradering är att de mest våldsamma i praktiken får rätt att bestämma över alla andra. Polisens tårgasgranater förstår inte skillnaden mellan grön och röd.

Dessutom finns det få människor jag föraktar så mycket som medelklassungar som leker revolutionärer på någon ”reclaimfest” eller demonstration genom att slå sönder skyltfönster och vandalisera symboler för det internationella kapitalet som McDonald’s och 7Eleven. De enda offren för sådana ”aktioner” är de arbetarklasskids som måste jobba där. Wannabeeproletärer som hatar ”sossetjafs” och sedan åker hem till mamma kulturvetare och pappa kirurgs bostadsrätt på Söder när de är klara gör mig spyfärdig.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?
Den utvattnade massrörelsen varje gång. Historien har sett alldeles för många vassa politiska sekter av diverse schatteringar, ofta har de en liknande bakgrund och för det mesta återvänder de dit de kom från. Bokstavsvänstern på 1960- och 70-tal blev 1980- och 90-talens bokstavshöger. Samtidigt som medelklassbarnens sekter färdas åt höger med samma hastighet som deras hårfästen färdas bakåt står urvattnade massrörelser som representerar ett specifikt intresse (som LO) relativt stabilt för en (urvattnad?) vänsterposition. De kan helt enkelt inte byta position hursomhelst och utgör därför arriärgarde (dvs. motsatsen till avantgard) när högervindarna stormar som hårdast. Och i mer progressiva samhällsvindar blåser måste de utgöra grunden för samhällsförändringen. Och utan folklig mobilisering är en progressiv samhällsomdaning omöjlig.

Därmed inte sagt att man inte behöver en mindre grupp att diskutera och bolla idéer med. Men det är av sekundärt intresse.

Separatistisk organisering eller inte?
Om man anlägger ett pseudomarxistiskt perspektiv och säger att ”[förtryckt grupps] frigörelse är dess eget verk” så är det givetvis inte bara OK utan också en nödvändighet att förtryckta grupper organiserar sig separatistiskt (oavsett om det är feministiska kvinnogrupper eller socialistiska fackföreningar). Eftersom i princip alla individer intar någon överordnad maktposition (t ex klass, kön, etnicitet, sexualitet osv.) gentemot andra individer är det också rimligt att dessa andra individer kan organisera sig skilda från sina förtryckare. Men samtidigt är det viktigt att knyta samman kamper så att olika förtryckta grupper förstår varandras kamper och förstår den antagonistiska roll som de kan inneha gentemot andras frigörelse. Såväl vita, medelklassfeminister som svarta, manliga industriarbetare måste förstå att de är överordnade parter i förtrycksstrukturer och skapa former för att motverka dessa förtryck.

Är din blogg en politisk metod?
Ja, typ.

Jag utmanar Johan, Peter och Josefine.

Nej, jag är inte bitter

Nu gick det ju åt helvete igår på Brøndby Stadion. Då är det skönt att ha Ernst-Hugo att hålla i handen (via Gurkbasurken).