LA:s progressive borgmästare

Ett lästips frân parisnatten:

Peter Dreier, Regina Freer, Robert Gottlieb, and Mark Vallianatos artikel "Movement Mayor: Can Antonio Villaraigosa Change Los Angeles?" i senaste numret av amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent (Summer 2006) handlar om Los Angeles nya borgmästare och hans starka band till fackföreningsrörelsen och en bred koalition av progressiva organisationer. Jag vill se Villaraigosa och senator Barack Obama som Demokratiska president/vice presidentkandidater. Vem som ska vara vem, vet jag däremot inte.

Semester

Semesten började på riktigt igår. Idag fick jag äntligen iväg översättningen jag lovat göra åt Fronesis i en månad. Och nu sticker jag till Paris. Livet är härligt. Nu gäller det bara för Bajen att slå Elfsborg borta ikväll också.

Om rallarrosen

"Om ett israeliskt sommarregn nu föll över ett svenskt bostadsområde, tippar jag att rallarrosen nästa år skulle frodas i gruset och spillrorna."

Ur Göran Greiders artikel "De frodas i gruset och spillrorna" på Aftonbladets kultursida.

Intressant Labourblogg

Upptäckte (via Daraka) precis en ny blogg. The Daily är en brittisk Labourblogg som drivs av framförallt Graham Copp. Graham har tidigare varit aktiv i Centre for a Social Europe (brittiska vänster-om-mittenkampanjen mot EU-konstitutionen) och doktorerar på en avhandling om "The Crisis of Izquierda Unida". Det kan hursomhelst bli intressant. Det har saknats bra bloggar om Labour.

Blairs efterträdare?

Upptäckte precis att John McDonnell utmanar Gordon Brown om partiledarposten i Labour. McDonnell är ordförande för Socialist Campaign Group (Labourvänstern i parlamentet) och Labour Representation Committee. Hans chanser är kanske inte så stora men det ska bli intressant att följa. Se en intervju med honom här.

Ungturkarna

Dagens tips är The Young Turks, en hemsida med radio- och TV-sändningar med unga amerikansk liberaler (amerikansk "vänster").

Ny länk i bloggrullen!

Johan (och andra intresserade), nu finns det en länk till Bajen - In English i högerspalten.

Uppsalapoesi

Det här valvet
fanns innan det byggdes
och kommer att stå kvar
sen det blivit damm.

Ur "Det eviga valvet" i diksamlingen Tregångare av Mohamed Omar.

Mer vänstersändningar på nätet

Upptäckte att LabourStart - en utmärkt sida med fackföreningsnyheter - har startat TV- och radiosändningar på nätet.

Tankar om liberalsocialism

Dagens lästips är "What is Liberal Socialism?" av Geoffrey Kurtz, doktorand i statsvetenskap och med bakgrund i Young Democratic Socialists of America. En väldigt intressant uppsats som handlar om hur man kan skapa en fruktsam blandning mellan liberalism och socialism - Liberalsocialism - som är något helt annat än socialliberalism eller frihetlig socialism. Kurtz' kommande avhandling handlar om den franske socialisten och filosofen Jean Jaurès och hans teorier kring liberalsocialism. Utkast till avhandlingen kan läsas här.

One for the road

Ett citat för när man börjar fundera på att gå hem, av Rosa Luxemburg (tyvärr på engelska):

"Tomorrow, the revolution will raise its head again, Proclaiming to your horror amidst a blaze of trumpets, I was, I am, I always shall be."

Lite om Demokraternas valrörelse

Dagens lästips kommer från amerikanska vänstertidskriften The Nation. Det är Ari Bermans artikel "Where's the Plan, Democrats?" som handlar om Demokraternas (brist på) förberedelser inför höstens kongressval och behovet av ett långsiktigt uppbyggande av partistrukturen.

"Dean says the DNC has two plans, short-term and long-term. His long-term plan is to rebuild the party by hiring full-time field organizers in all fifty states. Dean and his supporters, including recent convert Bill Clinton, contend that Democrats must do that if they hope to command an electoral majority in the years to come.
But the question of the moment is: Where and what is the DNC's plan for 2006?"

Och här är America Votes; en koalition av progressiva amerikanska organisationer som representerar 20 miljoner medlemmar.

En motståndsrörelse

Jag hittade precis följande sida, Alliansfritt Sverige:

"Alliansfritt Sverige är en motståndsrörelse mot den så kallade borgerliga alliansen som de själva kallar Allians för Sverige. Föreningen är partipolitiskt obunden med målsättningen att den borgerliga fyrpartialliansen inte ska vinna valet den 17 september. Ett annat viktigt mål för föreningen är självfallet att alla ska använda sin rösträtt."

Bakom sidan står SEKO Sjöfolk. Det påminner lite om Enn Kokk med fleras "Motståndsrörelsen mot borgerlig regering" i valrörelsen 1973. Läs mer om det i Enns inlägg om Helga Henschen.

Uppdatering (06-07-05): Enn Kokk skriver lite om "Motståndsrörelsen mot en borgerlig regering" i sin nekrolog över motståndsledaren Carl-Adam Nycop.

Lika som bär?

Surfade på Expressens sajt och måste säga att KDU:s ordförande Ella Bohlin och Carola är ruskigt lika. På många sätt.

Vem fan är Fredrik Janson?

5-2 är förhållandet mellan hur många gånger mitt efternamn stavades fel i Zäta (1/2006) och hur många gånger det stavades rätt. Det är alltså Jansson med två s. Inte Janson. Utan Jansson. Precis som mängder av andra svenskar med rötterna bland statare, arbetare och småbönder. Jansson. Fredrik Jansson.

Lägg ner stadsdelsföreningarna!

Följande debattartikel publicerades i något förkortad form i första nummret av Stockholms arbetarekommuns nya medlemstidning Zäta (1/2006). Den är skriven tillsammans med Daniel Suhonen.

Folkrörelseparti. Smaka på ordet. En förnimmelse av det förflutna. Från en tid när partiet var en miljon och SSU hade hundratusen medlemmar. En tid då banden mellan parti och fack var starka och personliga. Kassören i fackklubben, medlemsvärvaren i hyresgästföreningen eller tränaren i pojklaget var också medlem i partiet. Det här är givetvis att hårdra det, men det finns ett uns av sanning i bilden. Partiet fanns överallt, rörde sig som fisken i vattnet.

I partiet lever vi kvar i uppfattningen att flest grundorganisationer vinner. När vi ska vara högtidliga och övertala oss själva om det förträffliga med detta så talar vi gärna om att vi finns nära människors vardag. Det finns alltid en s-förening i grannskapet. Men hur sant är det? Visst finns det massor av s-föreningar ute i bostadsområdena. Men finns det en socialdemokratisk närvaro? Vårt svar är nej. Närvaron finns inte där bara för att man lyckades skrapa ihop en styrelse för ytterligare ett år. För nya medlemmar är det nästintill omöjligt att bli aktiva, eftersom det knappt finns någon verksamhet utöver styrelsemötena i många av föreningarna. Det här är visserligen ett problem som kommer att finna sin egen lösning. Huvuddelen av dem som idag bemannar den överdimensionerade partiorganisationen kommer inom en inte allt för avlägsen framtid att vara borta. Idag har Stockholms arbetarekommun 76 stadsdelsföreningar och totalt 8497 medlemmar. För tjugo år sedan hade vi också 76 stadsdelsföreningar, men arbetarekommunen hade 90561 medlemmar. Det är för den medlemskåren som dagens organisation är anpassad. För dagens åldrande medlemskår blir den snarare ett sänke än ett stöd. Om vi inte anpassar oss till samtiden riskerar den att bli vår undergång.

Vad gör vi då? Är basarbetet ett överspelat kapitel? Nej, men vi måste organisera oss på ett annat sätt. Det räcker med färre, men större geografiska föreningar. Föreningar som har tillräckligt stort medlemsunderlag för att kunna arrangera utåtriktad verksamhet, återkommande medlemsmöten, kontinuerlig studieverksamhet och suga upp och aktivera nya medlemmar. I Stockholm skulle de kunna motsvara de 18 nuvarande områdesföreningarna. Det finns inget som hindrar att föreningen organiserar mindre och öppna arbetsgrupper för de olika bostadsområdena eller för de som är intresserade av enskilda sakfrågor. För att förstärka den geografiska organisationen ska det vara obligatorisk anslutning till den områdesförening där man är skriven. Utöver detta medlemskap står det var och en fritt att ansluta sig till andra typer av s-föreningar. Det innebär att man avskaffar fria kvoten, denna märkliga hybrid mellan medlemskap och utanförskap.

Som komplement till områdesföreningarna ska det givetvis finnas geografiska SSU-klubbar, kvinnoklubbar och broderskapsgrupper. Dessa skulle lämpligen kunna organiseras i de sex valkretsarna. Dessutom bör man även i fortsättningen organisera andra typer av föreningar; studentklubbar, språkföreningar, fackliga s-föreningar, enfrågeföreningar. Dessa föreningar skulle kunna verka för en mer offensiv idéutveckling inom sitt specialområde. Det är såklart eftersträvansvärt om medlemmar i dessa föreningar kan driva frågorna och koppla dem till det lokala perspektivet i sin områdesförening också. Men då krävs det att det finns forum där medlemmarna kan föra fram och diskutera politiska förslag utan att sitta i styrelsen.

En omorganisering av den här typen skulle också kunna få en annan positiv effekt. Istället för att knyta upp aktiva socialdemokrater i meningslöst och tidsödande styrelsearbete skulle den frigöra tid för dem att organisera sig i det lokala föreningslivet och skapa kontaktytor mellan politiken och det civila samhället. Genom att aktivera sig i hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller den lokala idrottsföreningen skulle politiken komma närmare människorna och det skulle finnas en naturlig ingång för att bli medlem i partiet. Den som inte känner att de föreningarna i grannskapet lockar skulle lika gärna kunna aktivera sig i sin fackförening, Amnesty International, Naturskyddsföreningen eller Attac.

Vi skulle öppna för ett mer naturligt samspel mellan politik och föreningsliv. Genom ett lapptäcke av föreningsaktivitet kommer det att finnas möjlighet att driva hjärtefrågor på återkommande medlemsmöten och för föreningslivet och politiken att påverka varandra. Vi skulle kunna se början till det som kallas folkrörelsedemokrati. Konturerna av ett nytt folkrörelseparti börjar skymta fram. Ett parti som är öppet för fler kontakter än den traditionella och nödvändiga facklig-politiska samverkan. Men för att det ska bli verklighet måste vi släppa vår närmast leninistiska uppfattning om partiets ledande ställning. Partiet blir istället en del av en omfattande och heterogen samling folkrörelser. Vi skulle inte vara avantgardet. Vi skulle vara det parlamentariska uttrycket för rörelsen av rörelser. Det här innebär ett delvis nytt sätt att arbeta. Men vill vi vara en politisk kraft i människors vardag måste vi ompröva en del av våra gamla käpphästar om hur och var socialdemokrater ska vara organiserade och verka. Ett folkrörelseparti behöver folk som rör på sig.

Fredrik Jansson & Daniel Suhonen

Vadå Zäta?

Den här artikeln har publicerats i en något förkortad form i första nummret av Stockholm arbetarekommuns medlemstidning Zäta (1/2006).

Arbetarrörelsen har aldrig varit fri från interna konflikter. Och ingenstans har det varit tydligare än i Stockholm. Ideologiska skillnader har blandats upp med personliga maktaspirationer. På 1880-talet stred August Palm och Hjalmar Branting om kontrollen och inriktningen på tidningen Social-Demokraten. Kring förra sekelskiftet stod kampen mellan partiledning och en alltmer anarkistiskt färgad ungdomsrörelse. I slutet av 1950-talet handlade det om Sverige skulle ha atombomben. Och så har det fortsatt på olika sätt. Det är inget konstigt. Det är en tradition som givit näring åt socialdemokratins utveckling. Och mitt i denna stockholmska tradition står Zeth Höglund (1884-1956). På många sätt en idealtypisk stockholmsk socialdemokrat. Inflyttad, radikal och med en viss förkärlek för intriger och maktkamp. Med tiden blev han mer känd som Zäta och ansluter sig därmed till de i arbetarrörelsens annaler som blivit så pass omtyckta eller ogillade att de inte behöver ett efternamn; den anarkistiske sexualupplysaren Hinke, agitatorn Kata, landsfadern Per Albin…

Vid 21 års ålder flyttade han till Stockholm, blev snart en ledande person i det nybildade socialdemokratiska ungdomsförbundet och grundade 1908 tidningen Stormklockan som blev förbundets officiella organ. I samma veva utmanövrerade han också Per Albin som ungdomsförbundets ordförande, vilket lade grunden till en livslång fiendskap som på 1910-talet flyttade in i Stockholms arbetarekommun (AK). Gruppen kring Stormklockan utvecklades alltmer till en opposition inom partiet och konflikten i socialdemokratin nådde till slut bristningsgränsen. Våren 1917 bildades det Socialdemokratiska Vänsterpartiet med Zäta som partiledare.

Det nya partiet skulle snart orientera sig mot den bolsjevism som fick ett allt större internationellt inflytande efter den ryska oktoberrevolutionen samma år. Men det var, trots namnet inte så enkelt att det var den socialdemokratiska vänsterflygeln som startade eget. Många av de ledande marxistiska teoretikerna, Rickard Sandler, Gustav Möller och Arthur Engberg stannade kvar i SAP, betraktade med sina historiematerialistiska glasögon den ryska revolutionen med skepsis och skrev 1920 det mest uttalat marxistiska partiprogrammet någonsin. Samtidigt som personer som agitatorn och bonderomantikern Fabian Månsson och Stockholms före detta liberale borgmästare, humanisten Carl Lindhagen följde med in i det nya partiet.

Det var snarare SAP:s krav på intern partidisciplin och oppositionens antimilitarism som till slut ledde fram till partisprängningen. Och det var även det tidigare som snart skulle få Zäta att återvända till SAP. Närmandet Lenin kom sig framförallt av ett gemensamt förkastande av den tyska socialdemokratins stöd för kriget. Båda hade deltagit i den internationella fredskonferensen i Zimmerwald 1916. Lenins revolutionära språkbruk passade förmodligen också radikalen Zäta. Men han kom snart på konfliktkurs med den centralstyrda Kommunistiska internationalen som man anslutit sig till 1919 och uteslöts på order från Moskva 1924. Inte helt oväntat hade den ständige oppositionsmannen Zäta haft alltför svårt att böja sig för kommunismens krav på ”demokratisk centralism”. Partidisciplinen i SAP visade sig vara en västanfläkt i jämförelse med den bolsjevikiska partipiskan som ven från Kreml.

1926 återkom Zäta tillsammans med cirka 2000 medlemmar till SAP. Han rehabiliterade sig genom att skriva en biografi över den nyligen avlidne partiledaren Hjalmar Branting. Höglund hade under hela sin politiska bana haft en tvetydig inställning till Branting. Å ena sidan fick han personifiera allt det som Zäta ogillade med partiet, en alltför stor försiktighet och kompromissvilja. Å andra sidan var Branting den enda som han såg som en verklig jämlike.

Förvånansvärt snabbt skaffade sig Zäta ett utrymme i sitt nygamla parti. 1928 har han hunnit väljas in i såväl riksdag som stadsfullmäktige. Han sitter i partiets verkställande utskott och är AK:s ordförande. Men även om han sitter i både riksdag och VU blev hans politiska arena framförallt Stockholm. Kanske inte så underligt med tanke på att den nya partiledaren och statsministern hette Per Albin Hansson. En av anledningarna till Zätas framgångar vid återkomsten var att han snabbt fick stöd av det radikala SSU-distriktet. I och med återkomsten blossade den gamla fiendskapen med Per Albin upp igen. Och det blev en strid där få medel var för grova. Man överröstade motståndarsidans talare. Man drog ut på möten till långt in på natten. Man åkte runt och röstade i flera valkretsar när listor skulle tas. Och där Zäta kunde räkna med SSU:are fick gruppen kring Per Albin stöd av större delen av fackföreningarna. Eftersom AK:s möten var öppna för alla medlemmar gällde det att mönstra så många sympatisörer som möjligt. Och båda sidor lika goda kålsupare.

Världen aldrig långt borta för Zäta. Tidigt var han ute i skarp kritik mot fascismen som växte sig allt starkare ute i Europa och det förtryck stalinismen gjorde sig skyldig till i Sovjetunionen. Som chefredaktör för Social-Demokraten åren 1936-1940 fick han ytterligare en kanal för att föra ut sitt missnöje med sakernas tillstånd. 1941 tvingas han avgå som AK:s ordförande efter att ha förlorat en hetsig omröstning mot ”per-albinisten” Valter Åman som 1944 även tar över Zätas plats i partistyrelsen. Inte förrän partisekreteraren Torsten Nilsson tar över ordförandeklubban 1945 blir det något som kan likna fred i AK.

Men om Zäta förlorade mark i partiorganisationen så förstärktes hans inflytande över Stadshuset. Från 1940 och ett decennium framöver var han finansborgarråd. Vid valet 1950 avböjer den 66-årige Zäta omval och lämnar kommunpolitiken. Fyra år senare lämnar han även AK:s styrelse och 1956 avlider Zäta Höglund efter ett halvsekel i den stockholmska arbetarrörelsens centrum.

Vilket är då Zätas arv? Dels har delar av de interna konflikterna i AK sina rötter i den maktkamp mellan honom och Per Albin som tog sin början för nästan ett sekel sedan. Men sedan finns det något annat, ett sätt att ta sig an politiken på. Det fanns något av en principiell opposition mot makten. En ovilja att i alltför stor utsträckning kompromissa med sin övertygelse. Den folkpartistiske kommunalpolitikern Yngve Larsson beskrev finansborgarrådet Zäta så här:

”I den kommunala vardagen var Z. Höglund realpolitiker: bestämda åsikter, gärna radikala om ämnet inbjöd därtill, men också villig att lyssna, kanske jämka sig – så länge det icke gällde de grundläggande värderingarna i hans politiska arbete: det kapitalistiska klassamhällets orättvisor, samhällssolidaritetens bud. Då högg han i, med eld i hågen och medryckande kraft.”

Och det är kanske inte är en så dum utgångspunkt för en medlemstidning i Stockholms arbetarekommun?

Fredrik Jansson