(s) lade grunden för (sd):s framgångar

Sverigedemokraterna (sd) gjorde som många uppmärksammat ett väldigt framgångsrikt val. Och mycket av den efterföljande debatten har handlat om hur vi (det vill säga riksdagspartierna) ska bemöta dem. Ska vi ta debatten med dem eller ska vi tiga ihjäl dem. Som om det handlade om en idéernas kamp.

(sd) - precis som deras bröder ute i Europa - har seglat upp parallellt med att massarbetslösheten permanentats och klyftorna ökat under de senaste 25 åren. Även om det tog längre tid för (sd) att bryta sig igenom det bålverk som den svenska välfärdsstaten trots allt varit. Precis som under mellankrigstidens depression växer sig fascismen stark när människor är oroliga för sin välfärd. Och det är de som är som mest sårbara som är som mest oroliga. (sd) är som starkast där den politiska vänstern är som starkast. Det är etniskt svensk arbetarklass som röstar på (sd). I Nacka hade till exempel (s), (v) och (sd) sina starkaste fästen i exakt samma valdistrikt. Jag är ganska säker på att man kan se ett liknande mönster på andra håll i landet.

Lösningen är att bryta upp från den borgerliga ekonomiska politik som fått råda även under socialdemokratiska regeringar. Inflationsbekämpning kan inte vara ett mål som är överordnat full sysselsättning. Den socialdemokratiska regeringen förstod inte detta och lade därför grunden till (sd):s framgångar. Och det finns givetvis inget som tyder på att borgerligheten skulle bedriva en annan - mer solidarisk - ekonomisk politik. Snarare tvärtom. Så vi kan diskutera hurvida vi ska möta fascisterna i debatt hur mycket vi vill. 2010 har vi dom i riksdagen. Detta därför att det inte i första hand är en fråga om idéernas kamp. Det är en fråga om något betydligt konkretare: arbetslöshet, och hot om arbetslöshet och försämrade ekonomiska villkor. Kan dessa saker bekämpas spricker facisterna som troll i solljus. Så enkelt är det.