Framtiden och sånt

Läs Åsa Linderborgs valanalys på Aftonbladets kultursida:

"Näringslivet tolkar valresultatet som ett mandat för en ohämmad högerpolitik. I själva verket förlorade social-demokraterna för att de inte vågat föra en social-demokratisk politik, moderaterna vann för att de låtsades att de ska göra det."

Mer socialdemokrati - inte mindre - är det som behövs för att komma tillbaka. Den interna debatten kommer att handla om det. En del kommer att säga att man måste vinna mitten/medelklassen. Med det menar de att socialdemokratin måste triangulera de triangulerande moderaterna och flytta till höger (även om man förmodligen använder uttryck som "mot mitten"). På ett sätt har de rätt. Vi måste återerövra (delar av) medelklassen. Men inte genom att flytta till höger. Utan genom att stärka den generella välfärden. Det har varit socialdemokratins styrka historiskt att man lyckats samla breda samhällslager kring idén om en generell välfärd. Den idén är fortfarande levande i det svenska samhället. Hade den inte varit det hade vi sett en helt annan moderat valrörelse. Men en socialdemokratisk politik måste ta arbetslinjen på allvar. Vi skulle ha satt siffror på vad våra reformer innebär i antal arbeten (100 000 nya äldreboenden de närmsta 10 åren innebär x antal arbetstillfällen i byggsektorn och y antal följd arbeten i handel och service) och aviserat en ordentlig satsning på arbeten i den gemensamma sektorn.

Vidare måste vi inse att SAP inte är ett 50%-parti. Ett närmare samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet är ett måste. Jag återkommer nog till det ämnet framöver, men det norska exemplet kommer sannolikt att vara en viktig referenspunkt.

Mitt förslag till ny partiledare är Carin Jämtin. Wanja Lundby-Wedin hade kunnat vara ett intressant namn om det blivit valseger. Men att ha en oppositionsledare som inte sitter i riksdagen fungerar inte. Hon har dessutom en viktig arbetsuppgift framför sig när det gäller att försvara arbetarklassens rättigheter på arbetsmarknaden.