Bloggutmaning: Politiska metoder

Nils hos Erlanderbrigaderna utmanade mig på ytterligare en av Syrrans politiska tester. I ett tidigare test handlade det om politisk identitet (jag svarade här). Frågeställningarna i den här testen är ganska färgade av konstruktörens anarkistiskt/autonomt/frihetligt socialistiska åsikter, något som gjort dem ganska svårsvarade när man kommer från ett annat håll. Men jag har gjort ett försök. Det må bli lite pretto ibland, men det får ni stå ut med.

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?
Jag ser ingen motsättning mellan de båda. Tvärtom berikar metoderna varandra. Ett bra exempel på det är den svenska arbetarrörelsen* där de två benen: Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP) och Landsorganisationen (LO) i sin (från både ”vänster” och höger) så bespottade facklig-politiska samverkan lyckats genomföra så fantastiska saker som LAS (inomparlamentariskt) och kollektivavtal (utomparlamentariskt).

Inomparlamentariskt arbete är dessutom en självklarhet för alla som tycker att vi ska ha ett generellt välfärdssamhälle. Ett aparlamentariskt samhälle är antingen en politisk diktatur eller ett nyliberalt samhälle där den starke tar det han vill ha, dvs. en renodlad marknadsdiktatur. Sedan kan man givetvis diskutera parlamentarismens (den representativa demokratins) former. Endast inomparlamentariskt arbete skulle dessutom bli väldigt elitistiskt, dvs. vi skulle i en sådan situation i bästa fall bara ha möjlighet att välja mellan olika eliter. Förmodligen skulle vi bara kunna välja mellan olika subgrupper av samma elit.

Fackföreningar, konsumentkooperationer och miljörörelser är exempel på framgångsrikt utomparlamentariskt arbete. De kan uppnå mycket i sig själva. Kraften i människors egna organisering är fantastisk. Men samtidigt så har jag väldigt svårt att se att vi skulle leva i ett bättre samhälle om fackföreningar inte hade gått samman och bildat SAP på 1880-talet (eller möjligen, om inte miljörörelsen hade organiserat sig som ett parti på ett sekel senare). För att få verklig betydelse måste utomparlamentariska grupper påverka inomparlamentariska grupper för att de i sin tur ska kunna påverka spelreglerna i ett samhälle, dvs. lagarna.

*Jag är medveten om att jag använder begreppet ”arbetarrörelse” på väldigt ett snävt sätt här.

Form vs innehåll?
Båda är givetvis viktiga. Men jag måste trots allt luta åt form. Att ha en tydlig och transparant arbetsform är helt centralt för att ett demokratiskt styrelseskick. Svante Foerster formulerar det på följande sätt i sin dikt ”I detta land, kamrat”

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärdoch skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.

Civil olydnad vs laglydighet?
Som princip är laglydighet den naturliga valet. Men det finns en viss gråskala. Civil olydnad förutsätter dessutom att den som använder sig av den i någon grad accepterar lagen eftersom den civila olydnadens princip kräver att man tar ansvar för sina handlingar. Laglydighet kräver dessutom att man direkt eller indirekt är med och stiftar lagarna. I sitt ”Gävletal” 1886 formulerade Hjalmar Branting det såhär:

Härmed inte sagt att vi under alla förhållanden skulle vilja förbinda oss att gå den väg våra motståndare kunna behaga kalla laglig; väl att märka, det är de själva, som stiftat lagen.

Icke-våld vs politiskt våld?
Eftersom jag inte är principiell pacifist måste jag säga att frågan om våldsanvändande måste kopplas till omständigheterna. I ett demokratiskt samhälle är icke-våld en självklarhet. I ett totalitärt samhälle är det en självklarhet att icke-våld är ett första val. Den främsta anledningen till att politiskt våld ska undvikas är att användandet av det leder till militär (hierarkiska) strukturer som ofta håller sig kvar i mer fredliga omständigheter. Militära strukturer förutsätter att det finns en högre organisatorisk nivå som fattar besluten. Beslut som därmed ofta fattas på begränsad demokratisk grund. En annan anledning är kopplad mer direkt till den typ av politiskt våld som existerar i västvärlden, det våld som använts vid diverse demonstrationer under de senaste åren. Som exempel kan jag ta protesterna mot FTAA i Quebec City 2001 där jag själv deltog. Protesterna var där indelade i tre ickegeografiska zoner: grön zon som innebar att deltagarna bara deltog i lagliga protester (t ex demonstrationståg), gul zon som innebar att deltagarna deltog i olika former av civil olydnad (t ex spärra gatukorsningar) och röd zon där deltagarna själva definierade graden av aktivism (i praktiken Molotov Cocktails). Problemet med den här typen av gradering är att de mest våldsamma i praktiken får rätt att bestämma över alla andra. Polisens tårgasgranater förstår inte skillnaden mellan grön och röd.

Dessutom finns det få människor jag föraktar så mycket som medelklassungar som leker revolutionärer på någon ”reclaimfest” eller demonstration genom att slå sönder skyltfönster och vandalisera symboler för det internationella kapitalet som McDonald’s och 7Eleven. De enda offren för sådana ”aktioner” är de arbetarklasskids som måste jobba där. Wannabeeproletärer som hatar ”sossetjafs” och sedan åker hem till mamma kulturvetare och pappa kirurgs bostadsrätt på Söder när de är klara gör mig spyfärdig.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?
Den utvattnade massrörelsen varje gång. Historien har sett alldeles för många vassa politiska sekter av diverse schatteringar, ofta har de en liknande bakgrund och för det mesta återvänder de dit de kom från. Bokstavsvänstern på 1960- och 70-tal blev 1980- och 90-talens bokstavshöger. Samtidigt som medelklassbarnens sekter färdas åt höger med samma hastighet som deras hårfästen färdas bakåt står urvattnade massrörelser som representerar ett specifikt intresse (som LO) relativt stabilt för en (urvattnad?) vänsterposition. De kan helt enkelt inte byta position hursomhelst och utgör därför arriärgarde (dvs. motsatsen till avantgard) när högervindarna stormar som hårdast. Och i mer progressiva samhällsvindar blåser måste de utgöra grunden för samhällsförändringen. Och utan folklig mobilisering är en progressiv samhällsomdaning omöjlig.

Därmed inte sagt att man inte behöver en mindre grupp att diskutera och bolla idéer med. Men det är av sekundärt intresse.

Separatistisk organisering eller inte?
Om man anlägger ett pseudomarxistiskt perspektiv och säger att ”[förtryckt grupps] frigörelse är dess eget verk” så är det givetvis inte bara OK utan också en nödvändighet att förtryckta grupper organiserar sig separatistiskt (oavsett om det är feministiska kvinnogrupper eller socialistiska fackföreningar). Eftersom i princip alla individer intar någon överordnad maktposition (t ex klass, kön, etnicitet, sexualitet osv.) gentemot andra individer är det också rimligt att dessa andra individer kan organisera sig skilda från sina förtryckare. Men samtidigt är det viktigt att knyta samman kamper så att olika förtryckta grupper förstår varandras kamper och förstår den antagonistiska roll som de kan inneha gentemot andras frigörelse. Såväl vita, medelklassfeminister som svarta, manliga industriarbetare måste förstå att de är överordnade parter i förtrycksstrukturer och skapa former för att motverka dessa förtryck.

Är din blogg en politisk metod?
Ja, typ.

Jag utmanar Johan, Peter och Josefine.