Vad är vänstersocialism?

”Organisatoriskt var Rosa Luxemburg socialdemokrat i mer än ett kvarts sekel, kommunist hann hon vara i fjorton dagar tills hon mördades. […] Skall man sätta etikett på Rosa Luxemburg tycker jag att vänstersocialist eller frihetlig socialist kan vara två rimliga förslag.”

Johan Lönnroth, ”Rosa Luxemburg var inte kommunist!”, Flamman 25 januari 2007.

Den senaste tiden har jag försökt greppa vad ”vänstersocialism” innebär. Johan Lönnroths citat om Rosa Luxemburgs ideologiska hemvist ger en vägledning om det jag tror mig ha kommit fram till. Det enklaste sättet att förstå begreppet är som en position mellan å ena sidan ”socialdemokrati” och å andra sidan ”kommunism”. Det verkar vara ungefär där Lönnroth hamnar när han positionerar Luxemburg (och sig själv, men det är en annan fråga). Jag tänker inte ge mig in i en diskussion om hennes eventuella etiketter. Det är alldeles för svårt när man har att göra med en tidsepok då begrepp som ”socialdemokrat” och ”kommunist” inte hade hunnit stelna i senare tiders organisatoriska och ideologiska ramar (det fanns t ex inget ryskt kommunistiskt parti revolutionsåret 1917, däremot ett socialdemokratiskt). Istället ska jag försöka skissa upp en definition av begreppet ”vänstersocialism”.

Det enklaste sättet är som sagt att förstå vänstersocialism som en ideologisk (och ibland organisatorisk) position mellan socialdemokrati och kommunism. Det är en ganska tacksam definition för alla som inte vill sammankopplas med Josef Stalin eller Tony Blair (för att hårddra det), men ändå på ett eller annat sätt vill identifiera sig med den socialistiska idétraditionen. Kort sagt, vänstersocialism är ett begrepp som ofta används för att visa på ett avståndstagande från etablerade socialistiska strukturer och framförallt dess ledarskap.

Eliternas svek
Historiskt kan man framförallt se två tidsepoker då vänstersocialismen har varit en framträdande och samlad strömning i samhällsdebatten. Dels handlar det om perioden mellan första världskrigets inledning och grundandet av Komintern, och dels handlar det om det dryga decenniet som föregick 1968. Och det finns en viss poäng med att tala om vänstersocialismen i tidsepoker. Vänstersocialismen är nämligen inte bara att betrakta som en ideologisk och organisatorisk position mellan socialdemokrati och kommunism. Den är också att betrakta som en kronologisk position mellan de båda. Vänstersocialismen föds i opposition mot partiledningens upplevda svek. Födelsedatumet kan sättas till 4 augusti 1914 då majoriteten av den socialdemokratiska gruppen i den tyska riksdagen röstade för krigskrediter och därmed Tysklands deltagande i det första världskriget. Det här är ett väldigt dramatiskt exempel på den kritik som riktas mot det sätt som partieliten samarbetade med det borgerliga samhället i hela Europa (”ministersocialismen”). I Sverige tar vänstersocialismen organisatorisk form i Socialdemokratiska vänsterpartiet (1917-1921). Under vår andra epok handlar elitkritiken dels om vad som uppfattas som socialdemokratins administration av välfärdssamhället och kommunistpartiernas undfallenhet gentemot Sovjetunionen under Ungernrevolten 1956. ”Den nya vänstern” som strömningen kallades bildar i t ex Norge och Danmark livskraftiga partier (de socialistiska folkpartierna) medan det i Sverige leder till att kommunistpartiet byter namn till Vänsterpartiet kommunisterna.

Besvikelsen på arbetarklassen
Kopplat till uppfattningen att partieliterna har svikit det socialistiska projektet är besvikelsen över arbetarklassen inte lever upp till sin historiska roll som ”revolutionärt subjekt”. I skuggan av första världskriget innebar det att bedrövade socialister fick se proletariatet i kapitalismens mest utvecklade länder ställa sig under nationalismens och patriotismens fana och delta i borgarklassens krig. Arbetare ställdes mot arbetare och ett socialistiskt samhälle framburet av det internationella proletariatet verkade plötsligt otänkbart. I den andra eran handlade besvikelsen framförallt om att arbetarklassen i konsumtionssamhällets tidevarv hade köpts av kapitalet och förrått sin historiska roll i ett överflöd av tv-apparater och personbilar.

Idealisten som historiskt subjekt
Det tredje steget i vänstersocialismens utveckling är att ersätta proletariatet som historiskt subjekt med den upplyste och idealistiska socialisten. Detta har sin självklara grund i att vänstersocialismen hade (har) sin sociala bas i den intellektuella ungdomsgenerationen (något förenklat, studenter). Detta tredje steg har i båda exemplen lett till en leninistisk tro på avantgardet. Man går från att ha en materialistisk syn till att ha en idealistisk syn på samhällets utveckling. Om den socialistiska omdaningen inte är ”arbetarklassens eget verk” på grund av dess position i produktionen, utan istället är en uppgift för skolade revolutionärer kommer också revolutionen att övergå i ett nytt elitstyre. Vänstersocialism är att vandra mellan två positioner. Det är resan, det är därför det är så svårt att definiera begreppet.