I de andras Afrika

Jag har precis varit och sett den oscarsbelönade långfilmen The Last King of Scotland. Som säkert de flesta vet så handlar filmen om Idi Amins tid vid makten i Uganda. Och även om det är en klart sevärd film så kan jag inte låta bli att irritera mig på filmens (självklara) perspektiv. För av någon anledning så måste berättelsen om Uganda (och Afrika) berättas av en vit man (i det här fallet en skottsk läkare). Detsamma gäller en annan kritikerrosad film som nu går på bio (men som jag inte har sett), Blood Diamond. Afrikas historia kan av någon anledning inte vara Afrikas egen. Den måste exotiseras. Afrikanerna reduceras till mordlystna (männen) eller sexlystna (kvinnorna) infödingar. Allt kokas ner till den vite berättarens rädsla och begär. Och resultatet blir ett kammarspel där man aldrig får reda på hur de som skildras upplever situationen. De är alldeles för upptagna av att mörda, knulla eller helt enkelt utgöra fond för den vite mannens syn på verkligheten. Men samtidigt som jag kritiserar den här synen, så kan jag inte låta bli att lockas av den. Min första tanke när eftertexterna börjat rulla var att jag - precis som filmens huvudkaraktär - borde blunda och peka på en karta över Afrika för att sedan lämna vardagen bakom mig. Att en mer exotisk värld finns där borta, hos de andra.